Resan till Alaska blev nog min värsta hittills. Känner mig lite som killen som vaknar upp på taket i filmen Hangover, fast utan solbränna.

Resfebern hade i stort sett lagt sig när jag klev på planet till Newark. Allt har gått bra och jag sätter mig förväntansfullt på planet och efter mig en dam runt femtio. Då händer det jag fasat för, jag får världens hostattack. Ser henne inte när jag hostar mot fönstret men känner i luften att det blev väldigt dålig stämning, även om hon låtsas som det regnar. Helst hade hon nog velat springa skrikandes därifrån. Hon tvekar inte en sekund när någon frågar om hon kan byta plats så personens dotter kan sitta där. Som tur är händer det inte igen.

Nästa mardröm händer efter SAS förtjusande måltid. Plötsligt gör magen så himla ont att jag får sitta i fosterställning i åtta timmar. Jag kan varken äta eller dricka, magen vrålar så fort jag försöker. Jag försöker sova, läsa och se på film men blir inte mycket av något. Underbar känsla att kliva av planet åtta timmar senare. Man märker att det är övervägande svenskar på ett plan när folk applåderar hysteriskt vid landning.

Väl framme vid Newark är det världens längsta kö till passkontrollen. Det är bara för mig och min mage att ställa oss där. Trötta barn och trötta föräldrar står omkring mig och det gör mig bara än mer stressad. När det äntligen är min tur får jag såklart den mest otrevliga kvinnan som frågar ut mig. Jag lider mig igenom det och tillslut låter hon mig gå. Alltid lika trevligt första möte med USA.

Jag har några timmar i NY och det finns många roliga affärer att titta i, men jag och magen blir sittandes på en bänk med utsikt mot NYC. Det var ett par jobbiga timmar men tillslut kom planet mot Seattle. Nu var jag enormt stressad att jag skulle hinna till flighten mot Alaska efter denna. Hade 25 minuter på mig och visste inte hur flygplatsen såg ut. Jag pratar med en man vid Uniteds servicedesk som bara säger att han inte kan lova att de väntar...

Jag har hört att solen aldrig skiner i Seattle, det var en vän som sa det en gång. Blir lite full i skratt när jag närmar mig staden och molnen ligger som ett lock över Seattle. Som en bomullslock utan hål. Inget runt omkring, bara över staden. Jag hinner! Jag har tur att planen ligger nästan bredvid varandra. Flygvärdinnorna ler mot mig när jag älgar fram mot dem med min biljett. Jag såg säkert skräckslagen ut. Hon skannar min biljett och säger "Oh, you are the girl from New York, you made it hun. Now breathe."

Jag sätter mig bredvid ett gammalt par från Ohio. De ska åka på kryssning ner mot Vancouver vilket är mycket populärt här. Damen ger mig en filt eftersom jag missat när de delade ut dem. Jag somnar på en gång när jag lagt den över mig. Jag vaknar av kaptenen som säger att han ursäktar om han stör oss när vi tittar på den vackra utsikten, men vi landar snart i Anchorage. Jag tittar genast ut igenom fönstret. Wow! Så otroligt vackert är det. Solen ser ut som en blodapelsin som ligger och vilar i bergen för att snart ta sig upp igen. Har aldrig sett så många färger på himlen förut. Jag älskar Alaska, det var kärlek vid första ögonkastet.

Såklart hann inte väskan med från Seattle så åker till vandrarhemmet utan den. De på flygplatsen sa att den kommer under dagen nu och jag hoppas att det är sant. Nu ska jag gå upp och duscha och se Anchorage med samma fräscha kläder jag haft i två dygn.

Kram