Profile
Blog
Photos
Videos
Isabella: Sitter just nu på hotellets stora veranda och lyssnar på vågorna. Det är redan mörkt ute, klockan är snart sju på kvällen. En och annan lampa börjar tändas ute till havs, det är fiskebåtarna som börjar gå ut. Mycket fridfullt! Filippa sitter bredvid mig och fyller i detaljer sin loggbok - ja, vi har blivit med loggbok! Samt blivit certifierade Scuba Divers by PADI! Efter frukost skyndade vi iväg över stranden till dykstället, där vi skulle infinna oss 8.30. Hände det något 8.30? Neeej... Kvart i nio fick vi besked om att de var försenade och kunde vi kanske komma tillbaka om en timme? Vi lommade iväg och var noga med att vara tillbaka kvart i tio. Hände det något kl kvart i tio tro? Neej... Vi väntade och väntade, omsorgsfullt ignorerade av samtlig personal på stället. Strax före elva däremot fick vi plötsligt hjälp att plocka fram utrustning och efter någon halvtimmes pysslande med den var vi nere i dykbåten. Väl framme vid dykplatsen, som inte låg särskilt långt ut från stranden faktiskt, blev vi briefade om vad som skulle hända under dyket. Dyklatsen heter på dykspråk The Cave, och som namnet antyder, finns en grotta där! Vi fick instruktioner om hur man gör det där häftiga, ni vet, bakåtkastet från båtens kant för att lättast ta sig i med all utrustning på, sånt som man bara sett i Bondfilmer om man inte är dykare själv. Jag trodde aldrig jag skulle bli så där fräck! Jättekul var det, synd att ingen filmade!
Väl i vattnet, var det dags att ta sig ner, ner, ner! Vi höll i ett rep och tog oss ner sakta under överinseende av den stränge instruktören som stoppade oss om det gick för fort. Det är viktigt att hinna tryckutjämna. Filippa som kanske egentligen var lite för förkyld för att dyka, hade lite problem med just detta, men inte så mycket så hon behövde avbryta som tur var. Stina började genast göra volter i vattnet när hon var nere vid botten, hon såg så fri och lycklig ut när hon tumlade omkring! Själv upptäckte jag ganska snart att någon (inte jag tror jag) nästan bitit sönder det som man håller tänderna runt i munstycket på regulatorn. En stor nästan lös gummibit hade jag i munnen och den viftade hotfullt hit och dit när jag andades. Jag försökte att inte tänka på vad som skulle hända om den lossnade och jag på tolv meters djup skulle råka andas in den. Skulle någon förstå att de måste göra en Heimlich manöver på mig under vattnet? Eller skulle det vara klokast av mig att helt enkelt försöka bita av den, spotta ut den och sätta in munstycket igen, eller skulle det läcka då och mina lungor fyllas av vatten istället för av en gummibit? Jag bestämde mig för att vara cool och bara strunta i gummibiten. Och jag glömde av den ganska snart, för en ny fara övertog snart min uppmärksamhet - risken att tappa bort de andra i vattnet , eller att någon av tjejerna skulle bli borttappad! Sikten var inte så väldigt bra tycker jag, det verkade dock instruktören tycka. Tio meter kunde man se ungefär, men det är inte så mycket och när man är på lite olika djup och inte så enkelt kan vrida på huvudet i olika riktningar, så kan man faktiskt tappa bort varandra. Efter en stund fick vi alla lite bättre koll på flytkraften och lyckades hålla oss på samma djup och då blev det lättare. Det var fullt med fiskar i olika färger, former och storlekar. En rätt stor eremitkräfta fick vi också syn på, och koraller förstås. Men de var inte jätteroliga, det var ganska brunt om man jämför med det vi sett i andra länder.
Efter en stunds runtsimmande var det dags att gå upp. Uppstigningen var rätt okontrollerad för de flesta av oss. Tjejerna kom först upp ganska långt men åkte sedan ner igen (till min stora fasa för de försvann utom synhåll för mig), så instruktören fick åka ner och hämta upp dem igen. (Nu när jag skriver detta berättar Filippa just att hon medvetet åkte ner igen för att hon hade problem med att tryckutjämna, men att hon sjönk ner för långt). Själv trodde jag att jag steg upp sakta, men kom upp till ytan jättefort. Vi tog oss upp i båten igen och åkte en liten bit för att sedan återigen göra den fräcka manövern (det var nästan det bästa av allt att få göra den, jag har kommit på att jag kan göra den utan dykutrustning, från båten på Kållandsö!!). Denna gång skulle vi göra lite övningar och titta på grottan. Återigen nedstigning längs repet. Jag hade nu fått ett nytt munstycke på min regulator, så nu behövde jag inte oroa mig för att sätta i halsen. Men det här munstyckets bitdel var jättestort! Jag fick kväljningar av det i början, det var lite olustigt för man kan ju inte direkt spy på tolv meters djup... Efter ett tag gick det över som tur var. Allt fungerade hur bra som helst. När vi kom till ett ställe med sandbotten satte vi oss på knä och gjorde lite övningar liknande de vi gjorde på grunt vatten igår, av och på med regulatorn, tömma masken på vatten, simulera luftstopp osv. Det var kul och det gick bra för oss alla! Sedan simmade vi vidare till grottan! Instruktören hade tidigare sagt att vi inte skulle simma in i den, men här ändrade han sig plötsligt och viftade in oss allihop (den var inte så stor, och man såg öppningen på andra sidan, där vi simmade ut). Det var jättecoolt! Även denna gång såg vi jättemycket fina fiskar av olika slag.
En stund senare var det dags för övning igen. Nu skulle hälften av oss, utpekade av den stränge instruktören, ha luftstopp och få hjälp av en kompis nödluft och göra uppstigningen med hjälp av kompisens andraregulator, en kontrollerad nöduppstigning. Jag skulle ha luftstopp och påkalla Alex, en av de andra nybörjarnas, uppmärksamhet genom att ge tecken för luftstopp. Alex förstod mitt tecken och hjälpte mig, men när jag efter att ha släppt min regulator tog hans gulmarkerade regulator och andades in i den - kom det bara vatten!! Jag är stolt över mig själv för att jag höll mig så lugn. Jag höll kvar regulatorn och hostade in i den, och försökte tömma den på vatten genom att trycka på framsidan som vi lärt oss. Sedan behövde jag verkligen luft och drog in igen. Ja! Jag fick luft (fast lite vatten också, och fick hosta en stund till i regulatorn)!. Vi tog oss upp tillsammans jag och Alex. Väl uppe berättade han för mig att han inte hade förstått att det var en övning, han hade inte hört innan att vi skulle göra en sådan och han var ju inte den som blev pekad på. Han trodde det var på riktigt! Stina och Filippa gjorde övningen ihop, Stina var den som hade luftstopp och fick hjälp av sin trygga storasyster. Det gick fint för dem! Sedan var det tyvärr slut på det roliga. Upp i båten igen, och tillbaka. När vi kom fram fick vi våra loggböcker och instruktören hjälpte oss att fylla i fakta som temperatur, plats, hur mycket vikter vi hade i viktbältet, tid för nedstigning, tid under vattnet mm som man alltid ska fylla i om man vill ha en snygg loggbok. Sedan skrev instruktören på och stämplade så det blev så fint så fint. När vi gick längs stranden tillbaka till hotellet hade himlen öppnat sig. Men det gjorde inget, vi var så nöjda så!
- comments
Maria Wow Isabella, jag är verkligen imponerad av ditt mod!!! Och efter din spännande historia ännu mer övertygad om att dykning inte är något för mig... Det räcker så bra att läsa om dina äventyr! Kramar till hela familjen!
Mormor Jag undrar om det inte är dags för er att komma hem nu! Mina mamma-mormorsnerver klarar inte mera äventyr. Kan ni inte ta en skogspromenad eller göra ngt annat stillsamt. Läs en god bok och lägg upp fötterna på bordet. Finns där inga museer ni kan gå på???
Lisbeth Hjälp, jag får ångest bara av att läsa det här! Men vilken cool och häftig mamma du är och vilka tjejer du har, ni kan vara riktigt stolta alla tre! Kram från Lisbeth
Sara Hjelm Grattis!!! Vad modiga ni är! Jag vet inte om jag hade vågat.