Åter igen har en vecka gått och det är helg. Den nästsista helgen i Mae Sariang... Jag vill inte ännu tänka på dagen då jag ska lämna den här stan och alla människor här, för att inte tala om hur svårt det kommer att vara att ta avsked av barnen och lärarna i skolan. Jag kommer att gråta floder! Samtidigt är jag så himla tacksam över att jag fått uppleva den här tiden här. Tänk vilken tur att jag råkade se den där arbis-broschyren på jobbet i Vasa, och råkade se att de ordnade en språkkurs i thai samt att jag råkade hinna med på kursen trots att sista anmälningsdagen hade varit. Och tänk att jag efter sista kurstillfället råkade säga till läraren att jag gärna åker till Thailand som volontär ifall hon hör om nånting passande, vilket hon ganska snabbt meddelade att hon hade. Att jag till på köpet fick ett resestipendium tyder ju nog på att det säkert var meningen att jag skulle hamna här!

Det är verkligen en speciell upplevelse att som västerlänning komma till en liten ort i Thailand där man nästan är den enda av sitt slag. Det är en fin känsla att känna att man med tiden blivit som en del av stan. Det märker man t.ex. när folk längs vägen ler stort, vinkar och ropar "Good morning" när man länkar förbi dem på morgnen, samtidigt som de tittar lite snett på en eftersom de ju inte kan fatta varför vi västerlänningar rör på oss frivilligt.

Vi "faranger" är så speciella här att de flesta i stan känner oss vid det här laget. Men det finns också en annan sida med det här att vara så speciell... Det är som att leva ett slags märkligt kändisliv! Igår t.ex. ordnade en grupp med high school-studenter program för våra elever på skolan. Och såklart var vi i faranger i centrum hela dagen. Vi blev fotade typ tusen gånger, fick alltid mat/dryck först av alla vuxna samt en massa andra specialgrejer. Senare på kvällen var vi till kyrkan för att heja på vår kollega som deltog i en sångtävling. Även där blixtrade kamerorna och några fotade oss t.o.m. i smyg, som paparazzin... Lite märkligt kändes det nog, men man kan ju inte annat än gapskratta åt det hela. Ännu mera skratt blev det efter tävlingen, när en stand-up komiker (ish) började dra en story där vi kunde uppfatta orden "kållaa" (samma som farang, men på karen), "highway" och "twenty-one". Lite fräckt nog att skämta om västerlänningar när vi två sitter där och lyser med våra blonda hår! Idag ska vi också (för andra gången) få besök av ett gäng skolelever som ska intervjua oss faranger. Håhhå, det är nog intressant att testa på det här att vara känd, men jag ser nog fram emot att få komma hem och "vara en i mängden" igen.

Angående kyrkbesöket igår måste jag nog ännu säga att det är tusen gånger mer fiilis att fara till kyrkan här än vad det är hemma. Det är t.o.m. riktigt roligt! Igår ordnades alltså en sångtävling, och mellan varven kändes det nästan som att vara på en rockkonsert. Det serverades även snacks och varm (!) kakao, och omröstningen gick till så att folk ur publiken gick upp på scenen under framträdandet och lade ett stort färgglatt halsband runt halsen på den man tyckte sjöng/spelade bra. Förstås var ju vi också upp på scenen, två gånger. Det kommer att bli tyst i grannskapet nu när tävlingen är över, eftersom de har övat hela veckan och vi bor väldigt nära kyrkan... Skönt, för det är nog lite irriterande att höra samma låt flera timmar i streck.

Jaha, nu ska jag äta en banan och vänta på att det slutar regna så jag slipper iväg på morgonlänk. För tillfället ser det dock dåligt ut...

Have a nice weekend!