Profile
Blog
Photos
Videos
Harligt i Hanoi.
jag skulle jag forsatta ga, jag skulle ga forbi sjon, ga pa bakgator och platser jag aldrig gatt till tidigare. bara forsatta, det skulle vara sa skont, det ar sa harligt att inte ha nagot att gora, att inte behova laga mat, att varje timme av dygnet ar min egen, att jag kan gora vad som helst nar som helst och ingen kanner mig har. har gjort en massa saker idag men pa ett satt ar det sa mycket mer vart att baar strova runt, inte ha ett schema. vad spelar det for roll om jag inte ser etnologimuseet eller kvinnomuseet? det ar inte via utstallningar man lar sig saker, det ar inte dar upplevelserna finns. dem finns i manniskor runt omkring. som den man jag sag i morse pa vag fran St Josephs Church. han tog sig fram med hjalp av en knahog avlang pall, han skot drog den med sig, langs med sidan av kroppen, det var sa han tog sina steg. hans kropp var som faststelnad i sittande position, nacken var ocksa stel, ryggen ocksa. han kunde skjuta sig framat med hjalp av pallen, smalbenen och med hjalp av armarna, det verkade som det var allt han kunde rora. pallen var som hans rullstol. men hans ogon, det var det som var grejen. trots att hans kropp inte lydde honom, trots att den hade blibit hans fangelse fanns det glitter i ihans ogon,som en liten hemlig lycka han ruvade pa och litade fullkomligt pa. som det var den som tog honom framat, holl kusen och bar upp honom snarare an benen.
lika fint ar det att se Ta, som jobbar har pa gasthuset. det ar som att hans liv har ar alldeles tillrackligt. han och hans bror jobbar har och driver hela stallet sjalva, de ar 23 och 27 ar. Ta, med sin snallhet och odmukhet, gor att det kanns som att jag har hittat nagot som liknar en oas. om resten av Vietnam alltid drar i mig och ska ha mina pengar sa ar Ta en van. han ar pojkaktig, kanske naiv och har inte nagon form av utifranperspektiv dar han bryr sig om hur andra uppfattar honom. och det verkar vara helt ok for honom att jabba har, pa en sleten liten tvargata i ett kaosartat hanoi. det finns glitter i hans ogon ocksa. men da vi pratade och han berattade att han jobbar alla dagar i MANADEN forutom en, da han aker och halsar pa vanner och familj utanfor stan. och han bor har pa gasthuset, han sover i lobbyn. och tyvarr vackte jag honom kl 05 30 i morse da jag ville ga ut. men han verkar alldeles tillfreds med livet. det verkar som att dem som inte har sa mycket har lattare for det an andra.
har baar tva dagar kvar har i Hanoi, vilket jag forstod forst tidigare ikavll, onskar jag hade mer tid. inte for att jag behover gora sa mycket men semesterkanslan har borjat infinna sig och kanslan av en fullstandigt njutbar frihet. vad kan jag gora at trafikkaoset som motorbike-mannen (utrustad me trahand pa vanster sida) korde oss rakt in i? och att hjalmen sitter pa sa lost att den inte skulle skydda om det sker en olycka? och jag tanker helt enkelt inte ge mer pengar till gubbarna som kor runt mig, om de vill lura mig och ta mer betalt an vad strackan de kor mig ar vard sa gar jag till nagon annan. visst, jag har mer pengar, men hemm ahrjag inte det. hemma ar jag ocksa vem som helst som alltid behove rmer pengar. det ar inte mitt fel.
samhallstrukturer. det finn singen frga som ar mer fachinerande, som kan blanda mig sa. ater igen och alltid aterkommer den, hur ska vi gora? vad funkar, vad ar ratt, varfor funkar det inte? och min dos politik kom idag fran Ho Ch Min komplexet. Ho Chi Min not here, sa Ta innan jag gick, vilket jag visste. han ar i Ryssland och far sitt 40 ar gamla lik balsamerat ater igen. gick till museet inhyst i den fulaste byggnad jag sett. forsta vaningen handlade om UNcle Hos testamemte, och det tog mig ett tag att fatta att det inte var hans personliga tetamente utan hur han onskade att Vietnams framtid skulle se ut. snacka om storhetsvansinne, att tro att man kan styra ett land aven om man ar dod. over allt var det utdrag fran hans skrifter, kopierade och sedan maskinskrivna. bilderna var som att ga igenom Vietnams fotoalbum, det var bra faktiskt. men rullstolen som stod pa display i avdelningen som handlade om kommiten som byggde upp maosuleumet (stavas det sa?) och den lampa som man kunde titta pa, som anvandes for att belysa uncle hos kropp efter hans dod.... ar det inte bara lite val kinkigt? rullstolen var ens inte hans utan anvandes av "disabled people" som besokte maosuleumet. museet skulle anvandas for att bilda folket och gora dem delaktiga i politiken. eller nat. jag bara undrar, ska denna versamhet bedrivas med hjalp av museem?varfor inte genom att utbilda folk i skolan till att bli poltiskt aktiva och medvetna? varfor konserverar man det poltiska livet i ett museeum, far det att kannas valdigt 70-tal och varfor later man landet styras av en dod man? ho chi min not here, sa ta. jag tror han ar har. han ar valdigt mycket har. det ar livsfarligt att saga emot uncle ho. steve, gruppledaren sa att en kvinna han hort talas om som sjong miskrediterande sanger on honom akte i fangelse. och runt maosuleumet var det en fet vit linje som man inte fick ga over. gjorde man det skrek vakterna pa en. jag fattar inte att detta ar verklighet, nu, just dar jag var. just dar jag ar. det ar som en svunnen varld.
men jag hade fel! hanoi ar inte alls den del av vietnam som tillhorde usa, det ar ju den sodra delen som styrdes av vast! anda ar det denna delen, den norra delen som ar helt sjukt vastinfluerad! jag antar att dem gjort att dem kunnat for att fa bort kommunismen. men an har dem inte lyckats, men jag vet inte. utan att als veta har jag fatt intrycket att det finns en trotthet, i all fall ar jag trott pa att regeringen faktikst inte gora sa simpla saker som fixar ett battre trafiksystem, elledningar och avlopp.
aha! jag sa ju det! igar da jag at middag borjade en elledning utafor restaurangen spraka, som ett mindre fyrverkeri. personalen fick stanga av strommen i restaurangen och dar satt vi. jag sa ju det, det ar inte sakert.
pa museet var uncle ho citerad varstans. hans drom var att vietnam skulle enas, att maniskorna skulle fa leva i frihet och att landet skulle knyta kontakt med andra lander. leter som nat barack Obama kan ha sagt. men han uttrycker det i form av att det inte finns ett vitt amerika, ett svart, ett republikanskt eller ett demokratiskt utan ett forenat amerika. och pa Fn-motet som Cnn rapporterar om om och om igen, sa sa han att usa sjalv inte kunde losa de globla problemen utan att varldens lander tillsamans maste losa de gemensamma problem vi har. jag valjer att lyssna till Barack Obamas retorik. jag tror manligen inte att fargen rott lite varstans hjalper de fattiga, jag tror inte politiska budskap pa gatorna ar bra. jag tror inte pa att ho chi mins karlek till sitt land, sitt folk och parti var enbart av godo. politik handlar inte om kanslor, karlek och utopier. det hadlar om manniskors liv och vardag vilket man maste handskas varsamt med och pa ett sansat och rationellt satt. som Barack!
imorse gick jag upp 05 00, gick ut 05 30 och vackte stackars Ta som sov i lobbyn. gick till sjon for att se folk gora Chi gong och ga som i lemmeltag runt sjon. fok ar roliga, de gor alla konstiga rorelser mot sittbankarna da de strechar. nagra satt pa de sma avsatserna som gick ut over sjon och mediterade. jag gicksen vidare till en katolsk kyrka, St Josephs katedral. Lonley planet sa att den stange kl 07 igen, men icke. da tandes ljusen, sangen tystnade oh ut kommer en ung man och borjar lasa ut bibeln. dar sitter jag pa kataolsk massa i vietnam. efter att atg ser jag att varje bankrad ar full, men inte min. och det ar en stor kyrka. jag flyttar in, vilket jag aldrig skulle gjort. en kvinna satter sig langst ut och jag ar fast. jag forsoker overtyga migom att det ar en upplevelse och blablabla menursakta, efter 26 minuter gar det inte och ca 8 minuter dar efter sticker jga. det gick inte. jag var for trott och hungrig. vacklar hemat efter en for tidig morgon, ater dunderstor nudelsoppa till frukost som Ta lagade (jattegott, han ar utbidad kock) och gar sen och lagger mig. sover i tre timmar. imorgon gar jag inte upp sa tidigt.
nu ska jag lagga mig pa min sang, titta pa CNN och dromma mig bort.
hej hopp.
- comments