Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Moskva är världens fulsnyggaste stad, precis som ett par Crocstofflor. Först möts man av massiv misär. Aeroexpresstågen som går till Moskva från flygplatserna ringlar sig igenom undernärda förorter och fabrikskomplex som stått övergivna sedan Перес
90;ройкаn . Jättelika bostadshus och nedstängda industribyggnader krackelerar och rostar sönder i en kavalkad av sprucket tegel och förvridet stål. Hela staden verkar till en början vara ett massivt regalskepp som legat i saltvatten för länge helt enkelt, kåkstäder och sopor kryddar på imagen. Fantastisk grafitti dock, två tummar upp till Moskvas förortsungdomar.
Sedan, när du valsar in i centrum är kontrasten total. Du möts av Rolexklockor i guld, restauranger som skulle få Umeås finaste serveringar att se ut som en korvkiosker, sexstjär**** hotel och lyxbilar fullproppade med slipsnissar. Hela kvarter är överdrivet tillsnoffsade och vartannat etablissemang verkar påklistrat guldigt och nyrikt. Byggnaderna är generöst utsmyckade med statyer och är bibliska i storlek.
På tal om de stora proportionerna, det är omöjligt att hitta i den massiva betongdjungel som är Moskva, allt ligger på innergårdar och är ej utmärkta på något sätt. Den konsulära avdelningen av Mongoliska ambassaden tog flera timmar att hitta. När jag kom fram dit för att söka visum till Mongoliet fick jag nyheten att de stängt och att de troligen inte kunde utfärda ett expressvisum på den korta tiden jag hade i staden. En ung snubbe från Altai tröstade mig dock genom att beskriva fagra Gobiöknen och andra saker som jag nu skulle missa, han beskrev det som: "Lots of sand". Lät riktigt najs.
Språkmässigt är staden även något problematisk. Engelska språket är rena kryptoniten för alla ryssar på 18 år och uppåt, de flesta går bara sin väg när man frågar efter hjälp att hitta, några står bara kvar och tittar frågande med kommunikativa tillägg beståendes av ett fåtal återkommande ryska ord. Detta innefattar tyvärr även arbetare såsom biljettförsäljare till Internationella resor, detta märkte jag till mitt stora förtret när jag kom till stationen för långdistanståg. Fick oväntat hjälp dock av världens snällaste person som inte bara pekade vägen till informationen (som inte talar ett ord engelska) utan tog mig till biljettkassan, hjälpte mig få rätt tågbiljett och även visade mig både tågets ankomstplats och slutligen tunnelbanan. Aleksandr var det visst, mannen är ett helgon.
Tunnelbanan lever upp till sitt rykte, högljutt och totalt onavigerbart de första åkturerna. Pittoreska och mäktiga i lika mått men samtidigt ruggigt fula. Enorma marmorkatakomber uppemot 100 meter under ytan fulla med reliefer av revolutionen, kriget och röda glada dagar. Jag tycker mig skymta allt från Marx till pansarkryssaren Potemkin.
Det är alltså rätt svårt att finna vissa byggnader, kontor och stationer men Red Star hostel, där jag skulle bo, tog dock alla rekord och är officiellt världens anonymaste plats. Det är lättare att hitta ett korn kattsand i Sahara än att hitta hit där jag nu sitter och skriver. Området hostellet ligger i består av ett tusental massiva lägenhetsbyggnader (identiska såklart), vägskyltarna är nedslitna och ingen trappuppgång är märkt med namn eller adress. Stället är en ombyggd lägenhet så den har ingen reklam. Alla lappar som fanns utanför porten var reklam för pizzerior och handskrivna ifrågasättbara lappar med konstiga telefonnummer.
Jag hittar förstås till slut fram dock och får rum att kasta av mig prylarna, hinner inte ens uppfatta att jag ligger på något slags altare till Lenin innan jag somnar den första kvällen.
Sedan, när du valsar in i centrum är kontrasten total. Du möts av Rolexklockor i guld, restauranger som skulle få Umeås finaste serveringar att se ut som en korvkiosker, sexstjär**** hotel och lyxbilar fullproppade med slipsnissar. Hela kvarter är överdrivet tillsnoffsade och vartannat etablissemang verkar påklistrat guldigt och nyrikt. Byggnaderna är generöst utsmyckade med statyer och är bibliska i storlek.
På tal om de stora proportionerna, det är omöjligt att hitta i den massiva betongdjungel som är Moskva, allt ligger på innergårdar och är ej utmärkta på något sätt. Den konsulära avdelningen av Mongoliska ambassaden tog flera timmar att hitta. När jag kom fram dit för att söka visum till Mongoliet fick jag nyheten att de stängt och att de troligen inte kunde utfärda ett expressvisum på den korta tiden jag hade i staden. En ung snubbe från Altai tröstade mig dock genom att beskriva fagra Gobiöknen och andra saker som jag nu skulle missa, han beskrev det som: "Lots of sand". Lät riktigt najs.
Språkmässigt är staden även något problematisk. Engelska språket är rena kryptoniten för alla ryssar på 18 år och uppåt, de flesta går bara sin väg när man frågar efter hjälp att hitta, några står bara kvar och tittar frågande med kommunikativa tillägg beståendes av ett fåtal återkommande ryska ord. Detta innefattar tyvärr även arbetare såsom biljettförsäljare till Internationella resor, detta märkte jag till mitt stora förtret när jag kom till stationen för långdistanståg. Fick oväntat hjälp dock av världens snällaste person som inte bara pekade vägen till informationen (som inte talar ett ord engelska) utan tog mig till biljettkassan, hjälpte mig få rätt tågbiljett och även visade mig både tågets ankomstplats och slutligen tunnelbanan. Aleksandr var det visst, mannen är ett helgon.
Tunnelbanan lever upp till sitt rykte, högljutt och totalt onavigerbart de första åkturerna. Pittoreska och mäktiga i lika mått men samtidigt ruggigt fula. Enorma marmorkatakomber uppemot 100 meter under ytan fulla med reliefer av revolutionen, kriget och röda glada dagar. Jag tycker mig skymta allt från Marx till pansarkryssaren Potemkin.
Det är alltså rätt svårt att finna vissa byggnader, kontor och stationer men Red Star hostel, där jag skulle bo, tog dock alla rekord och är officiellt världens anonymaste plats. Det är lättare att hitta ett korn kattsand i Sahara än att hitta hit där jag nu sitter och skriver. Området hostellet ligger i består av ett tusental massiva lägenhetsbyggnader (identiska såklart), vägskyltarna är nedslitna och ingen trappuppgång är märkt med namn eller adress. Stället är en ombyggd lägenhet så den har ingen reklam. Alla lappar som fanns utanför porten var reklam för pizzerior och handskrivna ifrågasättbara lappar med konstiga telefonnummer.
Jag hittar förstås till slut fram dock och får rum att kasta av mig prylarna, hinner inte ens uppfatta att jag ligger på något slags altare till Lenin innan jag somnar den första kvällen.
- comments
mamma Tummen upp för Alexandr!
Ma och Pa Vi håller ett öga på dig ! So far so good! Puss och kram!