Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Hinner prata lite om vädret med en bunt prostituerade innan tåget rullar in strax innan midnatt. En frisk fläkt då de pratar fantastisk engelska jämfört med resten av den lokala urbefolkningen, trevliga tjejer. Springer även runt lite på bakgator mitt i natten, i slummen förstås, så jag kan lura er alla att jag känner en kille som känner en kille som stod i en gränd och är värsta mördargangstern. Jag är cool, lev med det yo.
Transsibiriska expresståget till Beijing smyger diskret ut ur huvudstaden. Tåget går att beskriva med ett ord: Banal. Kupén är enkel med nedfällbara britsar, axelbreda. Ett litet bord och diverse utrymmen att meka in smällfeta ryggsäckar i. Utanför finns en smal korridor med tre fungerande eluttag i, delat på 40 personer kan det bli lite stökigt. Allting ser ut att vara byggt någon gång på sent åttiotal eller nått i den stilen. Det finns två konduktörer i varje vagn som arbetar lite i skift men mest ser på inspelade avsnitt av gamla ryska såpoperor, dessa kan även vi beskåda på en liten skärm i kupén. (Min personliga favorit handlar om en avdankad familjefar som springer runt i björnpälsmössa med en Tokarev och skjuter ihjäl alla som är gladare än honom och kallar alla för kompisar, awesome). Dessa glada Provodnikar sköter även den vedeldade samovaren som glatt skvätter ut kokande vatten för det vätskeberoende torrfoder man mekar i sig under färden.
Toaletterna är i princip enkla hål igenom golvet man kan spola, de blir lite småläskiga mot slutet av resan men fungerar. Restaurangvagnen är några stolar och en kokvrå. 70% av menyn går ej att få och resten är väldigt enkel och rätt dyr jämfört med det man kan köpa på perrongerna längst med moderlandet.
Hamnar med två dystra ryska mördare och en snubbe från Australien som heter Sasha. Resten av tåget är kineser och ryssar som inte ville prata överdrivet mycket. Men i grannkabinen finner jag en ensam Göteborgare, Nils. Vad är oddsen att man hör en svensk röst prata i nattmössan när säsongen för turister är över? Nils är en go sjuksköterska som blir mitt bollplank för det ryska språket genom resan. Fantastisk snubbe.
Sasha visar sig även vara en riktig pärla, vilket blir ett hyfsat roligt skämt när det visar sig att han är en pärlodlare som bott intill Bali i flera år. Han beskriver för mig den ädla konsten att odla pärlor och allt annat som har att göra med Indonesien. Korrupt, fritt och bekymmerslöst, fundamentalistiskt religiöst, politiskt instabilt. Många timmar av jämförelse mellan våra mysiga nationer väntar, blir en tävling om några slantar. Vi återkommer slutligen till faktumet att det är varmt i Indonesien, så han vinner. Jag är 6 rubel kortare och gråter mig till sömns.
Transsibiriska expresståget till Beijing smyger diskret ut ur huvudstaden. Tåget går att beskriva med ett ord: Banal. Kupén är enkel med nedfällbara britsar, axelbreda. Ett litet bord och diverse utrymmen att meka in smällfeta ryggsäckar i. Utanför finns en smal korridor med tre fungerande eluttag i, delat på 40 personer kan det bli lite stökigt. Allting ser ut att vara byggt någon gång på sent åttiotal eller nått i den stilen. Det finns två konduktörer i varje vagn som arbetar lite i skift men mest ser på inspelade avsnitt av gamla ryska såpoperor, dessa kan även vi beskåda på en liten skärm i kupén. (Min personliga favorit handlar om en avdankad familjefar som springer runt i björnpälsmössa med en Tokarev och skjuter ihjäl alla som är gladare än honom och kallar alla för kompisar, awesome). Dessa glada Provodnikar sköter även den vedeldade samovaren som glatt skvätter ut kokande vatten för det vätskeberoende torrfoder man mekar i sig under färden.
Toaletterna är i princip enkla hål igenom golvet man kan spola, de blir lite småläskiga mot slutet av resan men fungerar. Restaurangvagnen är några stolar och en kokvrå. 70% av menyn går ej att få och resten är väldigt enkel och rätt dyr jämfört med det man kan köpa på perrongerna längst med moderlandet.
Hamnar med två dystra ryska mördare och en snubbe från Australien som heter Sasha. Resten av tåget är kineser och ryssar som inte ville prata överdrivet mycket. Men i grannkabinen finner jag en ensam Göteborgare, Nils. Vad är oddsen att man hör en svensk röst prata i nattmössan när säsongen för turister är över? Nils är en go sjuksköterska som blir mitt bollplank för det ryska språket genom resan. Fantastisk snubbe.
Sasha visar sig även vara en riktig pärla, vilket blir ett hyfsat roligt skämt när det visar sig att han är en pärlodlare som bott intill Bali i flera år. Han beskriver för mig den ädla konsten att odla pärlor och allt annat som har att göra med Indonesien. Korrupt, fritt och bekymmerslöst, fundamentalistiskt religiöst, politiskt instabilt. Många timmar av jämförelse mellan våra mysiga nationer väntar, blir en tävling om några slantar. Vi återkommer slutligen till faktumet att det är varmt i Indonesien, så han vinner. Jag är 6 rubel kortare och gråter mig till sömns.
- comments