Paprika soundtrack - Mediational field

Jag vaknar upp kl 4 på morgonen och vet inte var jag är, förvirrad av någon abstrakt dröm och för grusig i ögonen för att se mig omkring efter spår om var jag befinner mig. När jag ligger och kallsvettas i några sekunder får jag plötsligt upp en klar bild av gårdagen i huvudet: En liten smal tjej med hög hatt, stora rundade solglasögon och retrokläder i skrikiga blå färger, en animefigur med andra ord. Med en lättad suck inser jag att det bara finns en plats på jorden där folk går klädda så till vardags, Tokyo.

Jo, mitt i smeten befinner vi oss nu, i Asakusa i alla fall, vilket är nog så nära kärnan i alla fall. Vi hittade ett litet hostel nära vattnet och högg till med två dagar där, lite mycket människor men stället har ett rejält kök vilket innebär att vi kan göra ordentliga goda frukostar med omelett, mjölk, toast och juice. Bara det gör mödan värd. Maten här är helt klart annorlunda än vad jag stött på hittills, har redan hunnit testa Tempura, Sushi, Sashimi, Japanskt grillat, snabbmat och automatdrycker, inget fel alls på det vill jag lova. Favoriten hittills är färdigmaten man köper på 7-elevenliknande butiker, för tio spänn får man en sushiklämma som fungerar fantastiskt bra som lunch medan man promenerar runt i staden. Oturligt nog har vi ramlat in i Tokyo mitt under ett maraton av helgdagar, (10 dagar i sträck) detta innebär att vi kan glömma att ta in på Disneyland, Ghiblimuseet eller något annat man måste boka då dessa är fulla veckor framöver. Först blir jag lite sned men snart är jag mest lättad och glad. Vistelsen här nämligen varit nonstop planerande, bokande och resande, blev mest skönt att några alternativ försvann så man fick ta det lugnt och hinna se lite av själva staden istället för attraktionerna.

Vi åker till Shibuya, shoppingdistriktet och där får jag se hur modet i Japan ligger till. Wow vad pojkar och flickor har att göra varje morgon för att fixa till sina frisyrer, sitt smink och sina kläder.
Alla har perfekta frisyrer med enskilda hårstrån i olika formationer och riktningar för att skapa den ultimata Mangafrisyren, alla är sminkade mer eller mindre beroende på vilken stil de följer och kläderna är märkeskläder från de tusentals lyxbutiker som kantar gator och torg. Alla ser ut som skyltdockor med betoning på dockor. En trend här är att stoppa in linser som förstorar iris i ögonen till läskiga proportioner, alla ser med andra ord ut som utomjordingar. Det är skrämmande, väldigt vackert och lite synd att se så många som slösar otroliga mängder pengar på kosmetika och svälter sig till modellvikt. Killarna har fluffiga sönderstylade frisyrer och skinntajta kläder, ungefär som pudelrockarna från 80 talet. Stilen är inte vacker att se på för fem öre, men det finns en positiv sak med den: Killarna är androgyna, Japanerna har kastat bort machomannen och dryper istället av femininitet vilket i killarnas fall balanserar mot nollpunkten i maskulinum/femininum. Det är helt enkelt awesome. Tjejerna har som ni kanske kan gissa lite surare då deras image alltför ofta skall vara ännu mer extrem eller tillgjord. Flickorna i skoluniform väcker särskild oro i mig, utan tvekan är det den sexuella stereotyp som används mest. På flera caféer och klubbar finns det anställda småtjejer som springer runt i ännu kortare versioner av uniformerna och, precis som i de stereotypa tecknade vi ser på i Sverige så är de överdrivet pipiga i rösten, medvetet försynta och använder ett barns kroppsspråk tills det nästan ser löjligt ut. Även utanför, på gatorna i den riktiga världen så använder sig alla av detta lite och för att slå poängen hem så kavlar de lite äldre tjejerna upp sina kjolar för att de ska bli kortare och tar på sig större tröjor, för att ge illusionen av att inget finns på underkroppen alls. Det är sexigt säkert, jag menar vem kan säga nej till att få se lite snygga ben på en jämnårig? Men det äro läskigt vill jag lova, när man är äldre än dem. Jag känner mig, bara av att existera i den här gröten, som Ero Sennin dvs pervogubben.

På dagen går vi på zoo, undvek Peking zoo då jag hört hemska saker om det stället och vet att Kineserna inte har så bra pli på djurrätt eller dylikt. Jag vill dock gärna se djur och Tokyo verkar som en smartare plats att gå på än någon annanstans jag kommer passera under resan, i alla fall om jag vill se djur som inte går att hitta i det vilda här. Det är blandade känslor, djuren har det inte helt ok, de är ofta ensamma i buren, inhägnaderna är små och det är tittglas överallt där folk står och knackar med paraplyerna. Kan inte tänka mig något mindre stimulerande än den miljön, vilket märks på djuren då de rör sig i repeterande mönster eller ligger och stirrar ut i intet, vädret hjälper inte humöret för dem heller. Blandade känslor dock, för det är samtidigt en helt overkligt mäktig känsla att se djuren på nära håll. Inte alla dagar man ser en isbjörn, elefanter, en tiger, krokodiler och förstås pandor. Vi ser säkert hundra olika djur i alla möjliga färger och former, de är alla vackra och tankeväckande. Naturen är inte densamma på armlängd som då jag sett den på Animal planet i datorn hemma och jag är nog glad att jag gjorde besöket, så jag har sett det hela och kan nöja mig så, resten får jag jaga i naturen.

Regnet slutar inte under dessa dagar, inte ens korta uppehåll. För att kompensera så är Japan ett paraplyernas utopi, varenda person har ett paraply, utanför varje butik finns hållare att ställa sitt paraply i och det finns till och med hållare för ditt parasoll vid varje urinoar. För att smälta in i omgivningen köper vi varsitt billigt genomskinligt paraply, mitt visar sig vara vekt och går sönder av en liten vindpust, den ser sned och ledsen ut precis som designat ur en Tim Burton film. Det regnar så fruktansvärt så vår planerade tjuvtältning i en lokal park över natten blir överraskande svår, det är vattenpölar överallt så plats att ställa tältet finns knappt, om vi inte vill flyta iväg eller drunkna under natten. Kvällen spenderar vi istället på en offentlig toalett vi hittar vid parken med regnet piskande utanför, tack till högre makter för den toan, utan den hade garanterat kliet i min hals varit en rejäl förkylning istället. Det låter kanske gruvligt men det var torrt och mysigt, jag sov längre där än natten innan på hostellet. Säga vad man vill men uteliggare har det inte lätt, det finns en del av dem här förresten, de bor i tältkåkar vid kajerna och under motorvägarna. Filmtips till er som vill se denna del av staden: Tokyo Godfathers. Mycket mysig film det.

Vi traskar i regnet tidigt på morgonen mot en obskyr liten dojo (stall eller vad det kallas på svenska), det är enligt utsago inte säkert att vi kommer in dit men det är helt klart värt försöket, även om tunnelbanan (dvs resan att testa knacka på) är svindyr. Till vår förvåning och stora glädje blir vi enkelt och utan prat insläppta av en yngling som ber oss sätta oss ned på en liten träbänk framför den cirkulära arenan, bara några meter från den. Vi har första parkett till äkta japansk sumoträning. Det är en enkel liten lokal, stampat jordgolv med endast ett tjockt rep för att markera vinst från förlust, väggar i trä och endast en liten upphöjd plattform i ena kortänden till tränarna att sitta och instruera. Det är ett privilegie få förunnat att vara på sådan träning, peka inte mot arenan med tårna, buga respektfullt och var absolut tyst är den etikett som passar oss besökare. Sumobrottare är inte små, de pojkarna har minst sagt ätit sina potatisar, det bredaste låret jag ser är som min midja, de står dessutom ett huvud högre än de flesta japaner, om inte mer. Här får vi på nära håll en inblick i hur muskulösa de faktiskt är, de yngsta som inte lagt på sig alltför mycket hull ser mesiga ut i jämförelse med de äldre och större men deras fettbrist visar samtidigt hur mycket muskler som ligger till grund för de tränande. De minsta av dem ser ut som de Amerikanska fotbollspelarna jag sett i Umeå. Nybörjarna som inte har teknik eller tyngd att sparra med de andra står och pumpar stora hantelvikter i utkanten av rummet med råd från andra brottare samt tränarna förstås.

Jag såg en gång två stora tjurar stångas vid en väg när jag var liten, det är det närmaste jag kan jämföra Sumo med, det är över på under tio sekunder, ibland knappt några sekunder alls men under den tiden ger brottarna allt. Det är oroväckande våldsamt när de kraschar ihop men de verkar ha tekniken och fysiken att undkomma skador, detta bevisas då vi ser säkert 50 sparringmatcher som går direkt efter varandra utan någon blodkavalkad. Det är som att se två lastbilar köra in i varandra, hade jag stått framför en av dem hade jag varit en våt fläck på väggen.

Ytterligare en natt på toaletten väntar, vi lyckas gömma oss i shoppingcentran och i affärskorridorer i väntan på att det ska bli kväll så vi kan ockupera muggen, kan inte klaga då heller, har musik och mat lätt tillgängligt. Tröstätande är najs när man mest käkar nyttigheter, finns nog inget som ger lika mycket kärlek i sinne och värme i magen som god mat när man är kall och blöt. Vi tar in på tubhotell natten efter, väldigt mysig känsla att ligga i en sardinburk och mysa under täcke, det som dock gör hotellet värt slanten är helt klart badet, det är över all förväntan. Vi skrubbar ner oss, tar lite bastu och mineraljacuzzi och toppar av med alla möjliga hudvårdsprodukter och mys. Känner som jag tar tillbaka uteliggandet med denna lyx, jag är dessutom allmänt kär i klaustrofobiska utrymmen, denna kista jag nu ligger och skriver i är därför himmelriket för mig.

Nu fattas bara att jag stöter på en samurai och en ninja, helst ska de slåss mot varandra i någon häftig miljö, i bra belysning och till ett schysst soundtrack. Inte alls för mycket begärt.