Woodkid - Iron

Lämnar mina vänner och sätter mig på bussen till Mt Fuji, det är en lugn och molnig dag. Träffar en trevlig kille som är kvalitetskontrollerare på en plåsterfabrik. Ett mysigt samtal om den mörka kontinenten och kärlek i allmänhet väntar. När vi kommer fram till sista checkpointen så stannas vi av en avspärrning. Det visar sig att någon har kört av vägen vid raksträckan på väg upp mot bergets fot. Oklart om det en olycka, poliserna vid platsen säger att hon gjort det medvetet, tack och lov verkar föraren till bilen klara sig då hon pratat med polisen och ambulansen skyndar iväg mot närmsta sjukhus. Tydligen så är skogarna kring norrsidan av berget Japans vanligaste plats att självmant kasta in handduken på, precis som i Tokyo (där det då och då är försenade tåg p.g.a. folk som hoppar ut på rälsen) så verkar det här vara ett återkommande fenomen. 2003 lyckades ungefär en person var tredje dag i den här skogen, sedan dess har regeringen slutat släppa siffror för att tona ned alltsammans. Det finns skyltar i träden som uppmanar dig att tänka på dina närmaste och att söka hjälp istället för att ta ditt liv. Jag kan inte förstå vad som driver så många till självmord här, inte direkt många fel på samhället, tanken att ge upp helt och släppa ratten är så abstrakt att jag inte kan greppa den. Man förstår konceptet av det hela förstås och vi har nog alla känt oss otroligt uppgivna men när det kommer till kritan hur ovälkomnande måste inte världen vara för att man ska släppa taget helt? Sjukt.
Förstår dock en sak, det är en bra plats om någon att spendera sin sista stund. Fuji är oändligt vackert under det tidiga året när snöslöjan fortfarande ligger svept tungt över hennes skuldror. Vill ni se närmare på detta ogreppbara titta på VICE dokumentär: "Suicide forest in Japan", finns på youtube.

Den här dagen ska visa sig gå käpprätt utför från och med bussfärden. Medan vi väntar på att vägen skall klarläggas så stängs plötsligt slutstationen på berget p.g.a. dåligt väder, efter en stund försvinner mycket riktigt det fina vädret och börjar det regna och åska kraftigt. Jag får inte kliva av och bussen vänder till ljudet av suckar och stön tillbaka till bakomvarande station, en bra bit från berget. Jag visste att det inte nödvändigtvis skulle gå att klättra upp för hela berget så här tidigt men när jag ser de enorma snömassorna närmare så inser jag att det inte är ens i närheten av möjligt, jag vill dock försöka bestiga så långt jag kan och om möjligt i alla fall röra snön. Sedan jag för två år sedan av extrem värmebölja blev snuvad på snötäcket under min bergsklättring i Tibet så har jag varit besatt i tanken att klättra upp till höjden av snölinjen. Att på den dag klättra mellan årstider, sommar och vinter hade tillfredsställt mig mer än alla guldhalsband i Eminems byrålåda.

Pratar med några trevliga tjejer och försöker beskriva med löjligt dåliga ritningar att jag vill klättra igenom skogen i skydd av mörkret och se soluppgången från sluttningarna, de påpekar att det är stängsel runt berget och att jag blir arresterad om de upptäcker mig samt att snön är direkt livsfarlig så här tidigt på året. Stärkt av detta pepptalk så vandrar jag mot berget, det är överraskande kallt och rått i luften. Till min förskräckelse jag ser min andedräkt i det sista ljuset av solen innan den försvinner bakom bergen. Detta blir inte roligt att sova i. Hostan från toalettnätterna blir våldsam efter några timmar och hopplösheten tränger in mot själen i takt med det kalla duggregnet som arbetar sig in igenom jackan. När jag just smugit förbi checkpointen passerar det en polisbil, de hinner se mig innan jag kommer av vägen och de ber mig strängt men artigt att vända om, efter en stunds samtal får jag skjuts istället. Vips sitter jag nere vid busstationen igen, på ruta ett efter hela dagens slit. Det var bara bakslag på bakslag och hela upplevelsen tog verkligen knäcken på mig av någon anledning. Har förstås varit med om värre fysiska hemskheter men det är sannerligen en fruktansvärd känsla när man inser att någonting bara inte går, hur man än försöker göra. Sätter mig ner på vägen och gråter en skvätt, väldigt surt att det skulle vara så svår att nå den drömmen. För att strö salt i såret är biljetten vidare till Kyoto dyr, vilket innebär mer snålande framöver.

Men, man får se det positiva i det hela. Jag hade inte kunnat bestiga vid detta datum oavsett och det var bättre att få se fröken Fuji sträcka sig mot skyn en gång i livet, för hit är det osäkert om jag återvänder. Jag får dessutom en timmes vacker molnfri utsikt över henne på dagen vilket i sig är ovanligt och i det här fallet otroligt tur då vädret är väldigt dåligt överlag framtill natten.

Jag vilar mig i kylan i en för natten nedstängd nöjespark under det formlösa skelettet av en bergochdalbana.