Ska berätta lite om skolan jag har jobbat på, Shree Dhapasi. Skolan ligger ca 15-20 minuter från barnhemmet och börjar varje morgon kl. 10. Eleverna ställer upp sig på skolgården på led och sjunger nationalsången innan lektionerna börjar. Min tyska roomie på barnhemmet hade redan undervisat en dag innan jag kom dit. Den dagen hade tydligen slutat i frustration och tårar, och hon hade stormat iväg vid lunchtid utan att komma tillbaka. Men hon hade bestämt sig för att göra ett nytt försök. Yup, var ganska nyfiken på den där skolan när vi gick tillsammans dit på min första dag. Rektorn på skolan måste nog vara en av de lataste jag har sett. Hon pratar inte mycket engelska och gav oss ingen info om hur systemet fungerade. Flera gånger kunde man hitta henne sovande i lärarrummet. De sista dagarna visade hon något mer engagemang och frågade om hon skulle få en avskedspresent... Wow! Kaoset i den här skolan! ibland känns det nästan omöjligt att få tyst på eleverna. Vissa klasser är dock bättre än andra. Inte är det ovanligt att eleverna slår varandra eller trycker in någons huvud i väggen. Räcka upp handen är inte heller någon självklarhet. Ofta verkar de tro att den som skriker ut svaret högst har mest rätt. Några ljuger och säger att de inte har en penna eller bok. Ibland står det fem elever framför mig och säger att måste gå på toa. Senare fick jag reda på att lärare förväntades slå eleverna för att vissa att de menar allvar. Va? Yup, fått så mycket större respekt för grundskolelärare som klarar av att hålla klassen tyst och lugn utan våld. Som tur var hade jag inte så svåra saker att lära ut. Hade min första klass med en av aussiearna som redan jobbat där i tre veckor. Hon är väldigt bra på att få klassen någorlunda lugn. Jag gick igenom treans och fyrans tabell på tavlan. Efter det tog aussien fram sin ukalele och sjöng om tabellerna med klassen. Det älskade dem! Vissa klasser har faktiskt elever som anstränger sig och hänger med på vad som händer på tavlan. Men de flesta verkar inte bry sig. Det finns ett speciellt sätt att nicka på i Nepal. De gungar med huvudet och ser nästa ut som om de skakar på det. Sett det flera gånger här och min roomie berättade att jag hade börjat göra samma sak. Ofta ler de när de nickar vilket får det hela att se ut som, "ok då, jag bryr mig inte". Så när en elev gjorde de för mig trodde jag först att det var ytterligare ett tecken på respektlöshet innan kom ihåg att det faktiskt hade varit ett seriöst "ja". Ju längre vi undervisade på skolan desto lugnare blev våra lektioner. Sista dagen kom en lärare och bad mig ta över hennes lektion eftersom eleverna hade bett om det.