Profile
Blog
Photos
Videos
Hej!
Tack för era kommentarer och hälsningar. Det värmer ett svenskt hjärta ute på vift…
Vi börjar med Starbucks. Som ett litet förtydligande! Jag vet att det finns där hemma och att de serverar iskaffe. Men, det var "driven" jag syftade på (som inte Moder Svea har) <3
Nåväl. Från Sverige, tillbaka till Mellanöstern och till Kuwait…
Här nere är det fortfarande "potthett" och inte en droppe regn har setts till. Inte heller har jag kommit över känslan över att det smärtar i huden när temperaturen ibland kryper över 50 grader. Så acklimatiserad, njaaa!
Dagarna på sjukhuset knatar på. Jag börjar förstå systemet mer och mer, både på gott och på ont igen... Att skicka en remiss för antingen undersökning eller konsultation går som exempel till så här. Du skriver en kort historia om en patient, aktuellt problem och vidare planering på ett papper. Detta papper läggs på ett speciellt bord. Inom loppet av 3 sekunder kommer sedan en av många män och hämtar detta papper (hur han vet att pappret ligger där begriper jag bara inte). Denna man springer därefter igenom hela sjukhuset och lämnar remissen till rätt mottagare. Efter en stund dyker antingen en konsult eller personal från röntgen upp och hämtar aktuell patient. Med andra ord… pappersjournaler! Överallt!! Både högt och lågt, både aktuella och spårlöst borta!
Annars varvar jag fortfarande mellan operation, mottagning och jourer och dagarna bara flyger iväg. Och visst är det mycket annat som är annorlunda utöver pappersjournaler… Att man sitter två läkare och således har två patienter samtidigt i samma rum, ger mig huvudvärk. Att jag pratar på engelska och patienterna svarar på arabiska får mig att se ut som ett frågetecken. Att veckorna börjar med söndag och slutar med torsdag gör mig, om möjligt, ännu mer förvirrad. Att patienterna alltid avslutar samtalet med att säga att det skall be för mig… hoppas jag innebär något positivt!?
Utanför sjukhuset har jag fått sällskap av 4 fantastiska tjejer, som också passerat gränsen för att få kallas underläkare. Två från Polen, en från Grekland och en från Irland. Detta innebär att jag inte längre är själv på flickinternatet och tillsammans brottas vi nu med mat i överflöd och utegångsförbud. Däremot är maten ett någorlunda löst problem… De här männen som springer runt på sjukhuset, de springer lite fortare sedan en knapp vecka J
Och, med ett ökat antal tjejer har även nivån på aktiviteter höjts, gipsfigurer är historia!
Antal turistattraktioner här nere kan dock räknas på en hand, vilket begränsar vårt nöjesliv en aning. Och, att i princip vara de enda turister i landet känns verkligen konstigt ibland. Vi vet inte riktigt hur vi skall bete oss, invånarna vet inte exakt hur de skall bemöta oss och nämner man att man är turist får man ofta frågan "varför då?" tillbaka…
I slutet på förra veckan lyckades vi dock ta oss till en traditionell arabisk marknad, utomhus! Jag hade tänkt åka dit, kika lite snabbt och sedan återvända. Men, det visade sig att jag var själv om att ha den tanken. Efter 7,5 timme (!) var vi klara och då hade vi temperaturer som inte var mänskliga under eftermiddagen. Jag tror fortfarande inte att jag har återhämtat mig riktigt efter denna lilla utflykt. Jag såg ut som död skrynklig mask när jag kom tillbaka till internatet. Som om jag hade suttit i badkaret i 48 timmar ungefär...
Men masken överlevde och ut till öknen hon for dagen efter! "Varför då?" undrar ni säkert… Jo, för att vi är de enda turisterna i landet!
Tillsammans med en gudomlig barnläkare från sjukhuset hoppade vi in i en bil och begav oss söderut, med riktning Saudiarabien. Efter 45 min hade vi stadens ljus i backspeglarna och vi omgavs istället utav sand och kameler...
När solen nästan var på väg ner beslöt vi oss för att stanna för att beskåda en helt underbar solnedgång. Bilen parkerades på sidan om vägen och redan innan motorn hade slagits av fick jag en välbekant känsla från Australien i kroppen. Känslan trängdes dock undan och ur bilen vi hoppade. Blixtar från våra kameror turades sedan om att lysa upp den magiska och vackra öknen framför våra fötter, sagolikt!
Väl inne i bilen igen visade sig känslan från Australien vara ett varningens finger. Mycket riktigt, där satt vi fast!!
Vår räddning kom dock inom ett par sekunder. Den första bil som såg oss stannade. Ut hoppade en fåraherde/oljeshejk (väldigt oklart) och inom loppet av ett par minuter hade denna hjälte bogserat upp oss på vägen igen. Omgivna av kameler i skenet av en magnifik solnedgång, tillsammans med nya vänner för livet och med stereon på nästintill högsta volym var vi sedan på väg mot Kuwait city och skyskraporna igen.
Ytterligare en kväll att minnas, en kväll fylld av skratt och en kväll som många gånger bjöd på den underbara känslan… "det här är livet"!
Förutom att aldrig parkera i sand får några andra lärdomar avsluta detta inlägg:
- På flickinternatet, nere i entrén och intill stora receptionen. Du står och väntar på en hiss. Hissdörren öppnas och i hissen står en 85- årig trött manlig elektriker. Du säger hej och går in eftersom han också skall uppåt. Fel, fel, fel! I denna situation kommer du bli utdragen baklänges av överbeskyddande kvinnor som kommer springandes från receptionen. Det går sedan väldigt bra att ta nästa hiss som kommer, en hiss utan man i.
- Räck inte fram handen (inte som underläkare, inte som kvinna, i princip inte som någon…) och försök hälsa på översta njurkonsult!
- Tugga inte tuggummi framför en som fastar!
- Gå inte in i en galleria med en fickkniv i din handväska. Då får man besöka polisstationen tillsammans med tre poliser. Frågar sedan polisen vad du gör i landet, säg absolut INTE turist! Då blir du stämplad "terrorist" tills motsatsen är bevisad! (polsk fickkniv och således inte jag denna gång… ).
Den sistnämnda personen är till allas lättnad frisläppt!!
Ta hand om er så länge!
Många kramar från Therese
- comments
Johanna Engström Wow vilket äventyr alltså! Låter verkligen som Det här är livet! Kraaam!
Ida Äntligen en uppföljare!
Inger Hellberg Oj vilket äventyr du är med om ! Tack för att du delar med dig