Salaam alaikum!

Börjar väl på Arlanda som vanligt, eftersom det alltid skall vara något där! 7 kg tillåtet handbagage... 7 kg? Mitt vägde 12 kg! Neurologibok ut, andra böcker ut, högklackat ut och sedan var det även något mer jag redan förträngt. Var arg ända ner till Qatar! I Qatar skiftades dock ilskan snabbt ut mot förtvivlan. 48 grader varmt och kompressionsstrumpor av bomull. Ta mig härifrån, nu!

Och Herren lyssnade... 2 timmar senare satt jag på planet till Kuwait!

Bredvid mig på planet sitter en kvinna med burka. Hon inleder flygturen med bilrally på den lilla skärmen framför sig. När bilen kör av vägen slår hon hårt handen i knät och svär på arabiska. Hon vänder sig sedan om till mig och säger "What a joke, this car game!! Where are you from?".

Hon berättar om sitt liv, jag om mitt. Hon visar bilder på sin Samsung, nyare än min. På hur hon ser ut utan burka, på sin familj och på sitt hus. Vi samtalar ända fram till Kuwait och allt jag ser är hennes vänliga ögon. Hon får inte äta på planet, men tackar ändå Ja till smörgåsen de erbjuder. Så att jag kan få två...

Återigen ett möte med en person och en annan kultur jag sent kommer att glömma!

De första dagar gick ut på att komma till rätta, på sjukhuset och på flickinternatet där jag skulle bo. Egentligen är jag nog inte "till rätta" än, men det blir bättre och bättre för varje dag som går...

Den största utmaningen är helt klart värmen. På dagarna 47 eller 48 grader, på nätterna aldrig under 38. Man står knappt ut, kuwaiterna flyr sitt land under denna period och ingen kan förstår hur jag kunde välja att komma just under denna tid. Nä, kanske inte jag heller!

Att vara ute kommer inte på tal, inte heller kortbyxor eller kortärmat. Det innebär att dagarna går ut på att ta sig från AC till AC. Under de sekunder man befinner sig mitt emellan känns det som att värmen kryper in under kläderna och äter en levande... Inte så behagligt!

På sjukhuset svansar jag efter kirurgerna och tar varje tillfälle i akt att assistera vid operation eller undersöka patienter. Samtala går sådär då de flesta patienter enbart talar arabiska. Jag lär mig otroligt mycket, jag får se saker jag aldrig kommer få se i Sverige och jag får uppleva saker jag aldrig kommer kunna förstå. Män och kvinnor delar inte väntrum och eftersom jag inte kan tyda de arabiska namnen går jag alltid fel! Varje gång!!

Avdelningarna är även de separata för män och kvinnor. Så, tröttnar man på det ena könet går man bara över till en annan avdelning och vice versa... Ett mycket bra sätt för mig att plugga arabiska namn! 

När det är lugnt på sjukhuset halvligger jag i världens största fåtölj på kontoret och blir gödd med chokladfondue, mörk choklad och arabiskt kaffe. Kuwait är ett av de länder med högst prevalens av diabetes. Och lite kan jag nog förstå det... Dessa "lyxigaste-av-de-lyxigaste" dagliga fikapauser är lite som att få diabetes "on spot".

På kontoret går även munnarna i ett. Det blir aldrig tyst och de berättar mycket om sitt land, kultur och religion. Även under dessa stunder lär jag mig mycket! Kuwait är naturligtvis väldigt rikt tack vare oljan. De bor 1 miljoner kuwaiter och 3 miljoner utländska medborgare i detta land. Ingen betalar skatt och ungdomarna får betalt för att gå på universitet. Sjukvården är i princip gratis och bensinen kostar 1,5 kr/l. När jag berättar om Sverige och våra studielån, momser och skatter lägger de alltid huvudet på sne, ser ledsa ut och säger "Oh, nooo".

De ser verkligen på mig som fattig (tack CSN, Tack!!), vilket jag egentligen kan tycka är lite komiskt och även väldigt främmande. Samtidigt, ännu ett bevis på att rikedom är ett brett begrepp...

Men, till det kanske mest främmande. Flickinternatet! Ja, vet egentligen inte vart jag skall börja... föreståndarinnan? de röda lamporna i taket? eller... Nä, vi börjar med maten!

Jag har nämligen fortfarande inte löst detta problem. Och kanske bör man inte se det som ett problem (det hade varit värre om det var tvärtom), men nu är det ett problem! De ger mig så hiskeligt mycket mat!!

Tänk er en stor djup bakplåt. En sådan proppad av 6 foliekartonger fyllda av mat. På toppen av detta en plastpåse som alltid innehåller 2 läsk, 2 flaskor vatten, kakor och bullar. 3 GÅNGER OM DAGEN!!! När jag säger att det är för mycket förvandlas deras söta ansikten till ledsna hundar... Jag vet ärligt talat inte hur jag skall lösa detta? Igår höll jag mig borta över lunch för att komma runt "problemet" åtminstone 1 gång, men det håller i längden.

Och, jag tror inte heller att det är ett missförstånd, vilket man annars skulle kunna tro då de i stort sett bara pratar arabiska och jag teckenspråk blandat med engelska. Men varje konversation angående maten (då jag lite fint brukar försöka få fram frågan om det är till hela bygget eller om det är fler som skall äta) slutar alltid med... "No, Madame. Only for you. God bless you".

Ja, och så traskar blondinen iväg med plåten...

Nu. Till föreståndarinnan. En lite äldre kvinna som inte talar engelska och mest konverserar med sitt pekfinger. Detta pekfinger brukar röra sig fram och tillbaka i sidleds emellanåt följt av en rikting mot mig. Framför allt i samband när jag skall lämna internatet...

Antingen är håret inte tillräckligt uppsatt eller så att man sett en del av mina underarmar. Skjortan med trekvartsärm kan bara gå och hoppa ner i väskan igen!!

I samband med denna pekfingerdans ser hennes ansikte definitivt inte heller ut som en ledsen hund... Man gör som denna kvinna vill!!

Och hem kommer man innan 21.30! Efter detta råder utegångsförbud, vilket är sent jämfört med de inhemska kvinnornas utegångsförbud. Bryter man denna regel får man en varning och efter tre varningar åker man ut...

Samtidigt. Eftersom inga andra kvinnor är ute på kvällarna och eftersom det anses olämpligt att umgås med män (som inte är ens bror eller man) så påverkar mitt utegångsförbud mig inte så mycket.

Och väl på insidan är jag väldigt trygg. 2 höga murar som omger byggnaden, dubbla järngrindar, vakter både på insidan och utsidan. Skulle det mot förmodan ta sig in en man i byggnaden går larmet och stora röda varningslampor lyser i taket.

Fängelse? Ja, säkerligen lite likt. Jag får inte heller låsa om mig. Varför har jag inte riktigt förstått än. Men trygg! Ja, det känner jag mig!

Och med trygghet kommer god nattsömn. Trodde jag! Jag hade säkert sovit väldigt bra här om det inte hade varit för nästa problem... kan ni gissa vad?

Jo, det förbannade brandlarmet!!

Detta larm går varje natt, minst 2 gånger. Jag vaknar med en puls på 170 och jag springer varje gång ner för de fyra trapporna med handväskan under armen. Och, de skrattar åt mig lika gott varje gång!

Och även samma visa varje gång ... "No worry, because of the humidity. Go to bed Seres Maria". Seres Maria är även mitt nya namn och så länge ett brandlarm går tänker Seres Maria inte sluta springa ner till entrén!! Så är det bara!

Men, detta larm kan varken vara bra för pumpen eller psyket. Det som dock är bra är att dessa nattliga springturer är min enda chans till motion (då kvinnor inte tillåts på de flesta gym). Så, kanske inte "diabetes-on-spot" ändå tack vara detta brandlarm.

Har även hunnit se Kuwaits stolthet och enda turistattraktion, The avenue,  mellanösterns största shoppinggalleria. Jag var totalt vilse efter ca. 7 sek och utan de två kuwaitiska tjejerna jag var där med hade jag aldrig tagit mig tillbaka till bilen. I mitten av gallerian fanns kullersten,  planterade palmer och affärer sida vid sida längs hela denna "gata". Allt för att man skulle få en känsla av utomhus, fast ett svalare sådant. På kvällen släktets det ner och gallerians enda ljuskälla kom från "uteserveringar". En av affärerna längs var Ikea, lika stort som i kungens kurva. Då börjar ni säkert få en känsla av storleken på detta ställe... galet!!

Likt internatet så var generositet bara förnamnet för dessa två tjejer. Efter att de bjudit på middag tog de med mig till sina favoritställen vad gällde milkshakes, chokladcaféer, efterrätter m.m. Och jag fick verkligen aldrig betala! Gjorde flera försök, men de protesterade kraftigt. Folket här nere är verkligen de mest gästvänliga och generösa människor jag någonsin har träffat!!

Efter att magarna stod rätt ut på oss tog de med mig till en annan butik. En butik där man väljer sin gipsfigur, sina färger, sätter sig vid ett inplastat bord och börjar måla. När jag satt där kunde jag inte låta bli att le lite då och då... "Svenska i mellanöstern, målandes gipsfigurer". Ja, liiiite märkligt kan tyckas. Jag håller med! Dessutom blev den skitful.

Efter denna lilla "tillbaka-till-förskolan-stund" åkte vi via Starbucks drive through och köpte iskaffe. Eller rättare sagt, de köpte. De frågade mig om jag brukade göra detsamma ofta hemma i Sverige. När jag berättade att det var första gången och att det inte finns i Sverige började de skratta... Det var droppen för dem! Sverige ÄR ett fattigt land!