Profile
Blog
Photos
Videos
Jag känner mig nödgad att dela lite om hur livet på labbet är. Än så länge har vi inte direkt fått vår handledare att brista ut i lovsång över hur duktiga vi är, snarare är det suckar och tårar över vår inkompetens i laboratoriets kemiska värld. Förmodligen kommer vår handledare snart vilja ha ett intyg på att vi verkligen läser läkare, eller kanske till och med ett intyg på att vi gått ut grundskolan.
Okej, jag överdriver en smula för komisk effekt, men faktiskt så kan man undra lite vad dem tänker. För vi har verkligen minimal erfarenhet av labbverksamhet, på sin höjd vet vi hur en pipett fungerar. Men till vårt försvar så gör språket det inte enklare precis.
Som jag skrev i förra inlägget så håller vi bl.a. på att odla celler. Vi använder oss av cancerceller som är odlade på möss och som sen har frusits ner. Det vi gör med dem är att odla dem i flaskor för att de ska dela sig och bli tillräckligt många för att vi ska kunna göra experminent på dem. Vi har gjort det tre gånger nu, första gången skulle vi lägga dem i brunnar på en platta som syns i bilden till inlägget. Dock missförstod vi naturligtvis och la cellerna i fel platta, en platta med färre och större brunnar. Så då fick vi göra om det. Andra gången så dog våra celler för att de blivit infekterade, kanske av oss... förmodigen av oss.... Tredje gången skulle vi lägga till två olika cytostatika i olika koncentration för att se i vilken koncentration som cellerna dör av. Problemet den här gången var att vi blandade ihop cytostatikan så koncentrationerna blev helt fel. Tur i oturen var ändå att vi upptäckte misstaget efter första cytostatikan så för den andra blev det rätt koncentrationer. Men, det ska också tilläggas att de celler som liksom blev över, som vi inte använde cytostatika på utan som vi lät vara kvar i sin lilla levnads/delningsflaska, har också dött. Till vår lättnad verkar det som att det kanske inte är vårt fel utan kontaminationen av cellerna ligger någon annanstans i kedjan, men det kan naturligtvis inte uteslutas att det fortfarande är vårt fel.
Det om cellerna. Vi gör också immunohistokemi som innebär att man kollar efter diverse markörer i vävnader. Man sprutar på saker på tunna (väldigt, väldigt tunna) vävnadsskivor och sen kollar man i mikroskop och ser om cellerna har färgats, vilket i så fall betyder att de har markören man letar efter. Än så länge har det gått ganska smärtfritt, tror det eller ej, eventuellt beror det på att vår handledare talar om för oss exakt vad vi ska göra i varje steg. Så vi hoppas att våra handledare inte hade förväntat sig att vi skulle vara till hjälp i labbet så det skulle kunna ägna sig åt andra, roligare saker. För mycket är vi, men till hjälp är vi inte.
Som sagt, jag överdriver lite, våra handledare är väldigt snälla och svarar snällt på alla våra korkade frågor. Så det funkar bra, vi börjar ändå komma in i det lite, börjar bli lite mer självgående. Kanske kommer vi till och med få med oss ett resultat hem. Kanske...
- comments