Profile
Blog
Photos
Videos
I dagens DN skriver Jacob Forssmed om ensamhetens utbreddhet i samhället (https://www.dn.se/kultur-noje/jacob-forssmed-darfor-maste-vi-sluta-blunda-for-den-svenska-ensamheten/). Den finns bland alla samhällsgrupper, kön och åldrar, men kanske framförallt bland män och gamla. Eftersom jag varken är man eller gammal är jag inte en av de mest utsatta, eller? Min pojkväns kompisrelationer är förvisso betydligt färre än mina, men betydligt mer beständiga. Hans kompisrelationer bygger på gemensamma intressen och inte på Tinder-dejter, vilka har en tendens att vara inte riktigt lika bestående som intresset för astronomi och datorer.
Otaliga är de timmar över en kopp kaffe, ett glas vin, i en park, på promenader, i telefon, då jag bedrövat mig tillsammans med vännerna. Sönderanalyserat svårtolkade sms, uteblivna telefonsamtal eller haft dagen-efter-snack. När skulle man träffa Den rätte?
En dag gör alla dessa vänner det, träffar Den rätte. Och plötsligt finns det ingenting att prata om längre. Inga svårtolkade sms, uteblivna telefonsamtal eller dagen-efter-snack. Bara bostadsmarknad och bolåneräntor, journalsystem och löneförhandlingar. Och bröllopsinbjudningar och baby showers och dop.
På det senaste bröllopet när de visar Sverige-England på bröllopsminglet är jag plötsligt väldigt intresserad av fotboll och kan inte slita blicken från skärmen eftersom jag inte besitter förmågan att mingla med varken akademiker med dubbla eller trippla examen, doktorander i kyrkohistoria, violinister skolade i Ryssland och andra stråkare från Sveriges främsta musikutbildningar. När jag till slut tar mod till mig och går fram till den enda personen jag känner igen och jag äntligen tror att jag hittat någon att dela resten av minglet med, kommer hennes partner fram och säger att de måste skriva i gästboken nu. Jag går på toaletten för tredje gången på en timme utan att vara kissnödig, låter andra gå före i kön och dröjer mig kvar där inne tills folk börjar undra vad det är för fel på mig. När det inte finns någon annan kvar i kön går jag motvilligt in och konstaterar för tredje gången att jag aldrig har haft ett doftljus på toaletten och förmodligen aldrig kommer att ha det heller.
När det äntligen är dags för middag måste jag googla "kummelfilé" eftersom jag är osäker på om det är kött eller fisk. Jag dricker inte öl och kan alltså inte lugna mig med att alkoholen snart ska rädda mig från bordskonversationen. Jag läser i stället igenom presentationen av alla gäster och inser att "färdigutbildad psykolog" inte står särskilt högt i kurs bredvid en diplomat, doktorand i klassiska språk och en violinist som försörjer sig på det. Och jag stiger väl inte direkt i ranking när vi ska utropa "hurra" för bröllopsparet och jag ropar fyra gånger och inte tre, som resten av gästerna.
Det borde vara just sånt här man ska kunna prata med sina vänner om, hur det var på bröllopsfesten man var på i helgen och hur skönt det var att komma hem. Men det finns ingen vän att berätta för, eftersom det är mina vänners bröllop det handlar om.
På söndagsskolan när jag var liten fick vi lära oss sången "Bygg inte hus på en sandig strand", som väl handlade om att ett liv som inte byggs på tro kommer att rasera. Jag önskar att jag hade fått lära mig en låt om vänskapsrelationer som byggts på prat om män. Och som, den dagen alla fick sina äkta män, rann ut i sanden.
- comments