Haha.. gud vad jag ser glad ut på bilden, men det är väl så det känns just nu.

Jag har haft det sketet på den sista tiden på jobbet, det har bara varit att bita ihop och gå dit. På visumet så får man bara jobba 6 månader max på ett företag eller ett jobb och den 18 Oktober så har det alltså gått 6 månader sedan jag började på mitt jobb, så i Augusti så lämnade jag in mitt avskedsbrev eller vad det nu är man kallar det i Sverige för att jag skulle sluta den 18 Oktober.

Min chef slutade som jag kanske nämnt lite senare och hon hade då en månads uppsägningstid, efter en vecka med dem så sa huvudkontoret att hon fick gå tidigare då de ville börja om på ny kula, sedan så anställde de två nya tjejer, en som skulle ersätta mig när jag slutar och en som skulle ersätta en av de gamla tjejerna samtidigt som de började leta efter en ny butikschef.

Igår så tog jag ledigt då jag spenderat en lång natt på akuten med min vän Adie som hade lunginflammation och vätskebrist och kom i säng runt 5, jag fick då mitt schema för den här månaden igår, vilket man ska få en vecka innan månaden börjar som senast, men det är en helt annan diskussion, men det är inte därför som jag är glad, utan jag är glad för att chefen från Wien sedan ringde och sa att de i butiken sagt att tjejerna är färdigutbildade (vilket de inte är) och att jag inte behövde fortsätta jobba tills den 18 men att jag fortfarande får betalt. Jag fick alltså inte sparken, utan bara gå tidigare. Chefen tackade också otroligt mycket för allt jag gjort och sa att hon skulle skriva mig en referens, så man klagar inte. Det känns som en stor vikt har lyfts från mina axlar, men samtidigt så har jag lärt mig mycket på det här jobbet, om man bortser från själva arbetsuppgifterna så har jag lärt mig mycket om mig själv, och jag hoppas att om jag någonsin hamnar på en sådan arbetsplats igen så ska jag ha orken och självkänslan och förtroendet i mig själv att jag orkar hålla mig själv uppe.

Men inget mer om det nu, nu ser vi bara frammåt, på en ljus framtid där det blir många härliga kvällar i Bondi, en resa ner till Melbourne och upp till Brisbane och Byron Bay också innan jag åker hem ska jag nog hinna med. Jag tänkte mig först också åka på surfläger men det tror jag blir bortkastade pengar då hälsenorna inte klarar av det i ett sådant tempo men någon kurs här på kära hemma plan ska jag nog klara av.

Sofie och Kristine kollar på lägenheter nu och det är farligt vad sugen man blir på att köra på ett studentvisum och stanna, för alltid, men det blir nog inte så, jag ska söka till universiteten men jag kommer nog hem och pluggar ändå, vad mycket makt pengar kan ha över en.

Hoppas allt är bra med er iallafall, här sitter jag med en kylare med bacardi breezers och läser Cleo i solen, livet är inte dåligt inte!