Jag räknar minuterna tills Amanda och Fatima kommer, det suger verkligen att vara ensam! Tack och lov att Barnes&Nobles finns, annars vet jag inte hur jag hade överlevt de två senaste dagarna. Barnes&Nobles är en bokhandel/bibliotek/café, man kan alltså läsa böcker och tidningar helt gratis och dricka en kaffe under tiden. Så där har jag suttit i min ensamhet och läst mina "for dummies"-böcker, gossip-tidningar och nyhetsmagasin. Nu kan jag allt om vilka kändisar som dejtar vilka!

Jag trodde ändå att det skulle vara lite enklare att träffa nya människor när man bor på hostel, tji fick jag. Förutom att 90% av alla här är tyskar eller fransmän verkar alla resa i sällskap. De få schysta människor som bott i mitt rum har bara stannat en natt. Min dagliga dos av sällskap igår bestod av fem minuter skype med Disa och en kvarts telefonsamtal med Emi. Just det, mitt nycketkort till dörren slutade fungera och medan jag stod där och svor utanför min dörr var det en vänlig, australiensisk själ som försökte hjälpa mig. När det ändå inte fungerade fick jag lov att gå ner till receptionen och be om ett nytt. Det var det lilla jag fick interagera med människor face-to-face. Idag har jag väl inte pratat med någon förutom när jag har handlat och svarat på till vilken station tunnelbanan går. Ej att förglömma så har jag ju lyckats stöta på en hel del udda människor på tunnelbanan. Igår var det en vänlig herre i basketlinne, bandana och lapp för ögat som bestämde sig för att köra en liten tribute till Michael Jackson för att sedan tigga pengar. Han lackade lite när ingen ville ge honom pengar (för han var inte särskilt bra) men han avslutade vänligt med "God bless ya'll anyway!". På vägen tillbaka kom det en väldigt trasig kvinna som haltade på båda fötterna (jag trodde inte man kunde göra det heller förrän jag såg henne) och beklagade sig över hur ont det gjorde. Även hon ville ha pengar fast jag ville helst föreslå att hon kanske skulle slå sig ner och vila fötterna, jag avstod. Idag var det en annan man som predikade om Gud och om att man ska vara generös mot sina medmänniskor högt och tydligt i vagnen, och ja, han misslyckades och blev butter. Självklart hamnade jag bredvid en gubbe som tvunget skulle smaska och suga på sina karameller i mitt höra hela vägen hem. Om inte det var hemskt nog så träffades jag av en sån där härlig spritandedräkt varje gång dörrarna öppnades och det blåste in. Jag vill inte vara kräsen men jag tycket inte riktigt att det räknas som sällskap...

Förutom dessa annorlunda och udda människor är det faktiskt sant att det finns en hel del oupptäckta talanger i New Yorks tunnelbana, allt från sångare till trummisar och gitarrister. De vill man ju hemskt gärna ge pengar men vågar inte, då blir man väl rånad. Apropå rånad så kände jag mig lite kriminell idag, jag handlade ett skrivblock och några pengar och betalade med nästan jämna pengar. När jag kommit ut och skulle stoppa ner växeln i plånboken insåg jag att hon gett mig tillbaka pengarna jag betalat med. I en kort sekund slets jag mellan hopp och förtvivlan om jag skulle gå tillbaka med pengarna men jag lät bli, jag är ju trots allt en fattig student. Istället unnande jag mig en middag bestående av en bagel med jordnötssmör och en Starbucks-frappuccino.

Imorgon börjar skolan och jag längtar! Bara att få träffa nya, vettiga människor som man kan kommunicera med och som har samma intressen. Om ingen vill bli min kompis vet jag inte vad jag tar mig till. Jag behöver utöka mitt sociala nätverk!

Intressant kuriosa: Insåg igår att "Mah bad" tydligen betyder "ursäkta mig" här i New York efter att en tjej råkat trampa mig på foten.