Profile
Blog
Photos
Videos
Efter 20 timmars nattbuss till Cusco blev det två lugna dagar för att vila upp oss för den stundande hikingen. Vi gick på marknader (där man kan köpa allt från kläder, friterade hela marsvin, hästhuvud, toalettsits och döda ormar i vin- säg till om ni vill ha ngt hemhandlat av ovanstående) inhandlade saker för hikingen och upptäckte Cusco.
På söndagen åkte vi på utflykt med rafting och zipline. Var riktigt kul! 6 personer i varje "plastflotte" försökte ro nerför en flod, kul!! Efter några timmar var vi framme och värmde oss i en bastu och fick lunch. Sedan ziplinade vi oss fram mellan bergen genom att spänna fast oss på vajrar som är uppspända, pirrade gott i magen!
Natten till måndag sov jag hemskt illa för alla fjärilar i magen väckte mig, varför? För att vi skulle hoppa bungyjump. Sydamerikas högsta: 122 meter. Man blev kablad och sen åkte en liten skranglig korg upp och upp och upp. Och upp. Tills personerna såg ut som små myror där nere. Jag som är höjdrädd började skaka och tårarna var på gränsen till att forsa ner. Men ändra sig var inget val för mig så det var bara att gå ut ur buren till trappsatsen, titta ner (rekommenderas inte) och sen kasta sig ut med huvudet först. Jag skrek med den manligaste, dödsförskräckta rösten som skådats. En sån otrolig känsla att falla helt fritt! När man trodde det äntligen var över studsade man så klart upp igen och fjärilarna i magen exploderade igen. En sån nära döden upplevelse, en sån kick som jag aldrig haft förut! Jag skakade och var hög lång tid efter.
Klockan 4.30 natten till tisdag blev jag upphämtad för att påbörja min fyra dagar långa hiking till Machu Pichu.
När jag bokade tänkte jag så här: vacker natur, lite vandring och mys. Verkligheten: mer än 70 kilometer på tre dagar+en heldags vandring upp och ner i Machu Pichu, 25 grader i djungeln och kroppar blöta av svett för att efteråt bytas till minusgrader snö och hagel på toppen, skakande kroppar i tälten när minusgraderna kröp neråt och haglet dånade över tälten, backar jag aldrig tidigare skådat och vi avancerade 2000 meter uppåt och sedan ner igen, syrenivå noll vid högsta punkten på ca 4600 meter. Men också: En grupp på 13 personer av de allra härligaste och finaste personer! Man kunde tro att en utbildad ihopsättare hade lyckats samla denna mixade grupp av åldrar, erfarenheter och karaktärer. Många samtal värda att minnas. Härlig guide, hästman med några fullpackade häståsnor och två kockar som gjorde allt mycket enklare. Även en magisk natur som gjorde att man föll i meditation och som tog andan ur en (den lilla man hade kvar). Men det kändes verkligen som att bestiga ett berg, vilket vi ju också gjorde, flera gånger om.
Vi gick upp senast 05.00, fick coca-the (the gjort på "kokainblad") för att minska känningar av den höga höjden, åt frukost tillsammans och vid 06.00 började vi vår färd i soluppgången. Vid 12 var det lunch och sedan traskade vi på till 17-18 då vi kom till vårt camp. Där åt vi och umgicks innan det var dags för tälten.
Jag led väldigt av höjden redan i Cusco på dryga 3000 meter (skärande huvudvärk och ingen aptit) så min guide bestämde att jag skulle rida en häst en dag i tre timmar vid högsta punkten för att minska risken för allvarlig höjdsjuka. Jag tänkte trevligt för det skulle vara tråkigt att falla av pinn av höjdsjuka och på hästen kan jag njuta av omgivningen mer. I verkligheten: jag är livrädd för hästar och har ridit typ två gånger förut, det blev inte bättre av att jag fick den galna hästen med hörselskydd och att stigen var max en meter bred med stup av obeskrivliga djup. Jag spände mig så dant att mina ben vek sig när jag steg av och kravlade mig till närmsta plats för att lägga mig med allas gapskratt ekandes runt mig. Men en magisk upplevelse, i efterhand.
Sista dagen var vi tyvärr tvungna att splittra gruppen då de flesta andra hade bokat en dag extra (med härliga varma källor och fest, ni kan tro att jag ångrade mig när jag istället för varma källor och öl fick traska på 3 timmar extra). Vi andra tre kom med trötta ben, blåsiga fötter, värkande kroppar men lyckliga fram. 3600 steniga trappsteg rakt uppåt morgonen efter låg Machu Pichu framför oss (kan vara felstavat och då ska det visst betyda stor penis, ber om ursäkt i så fall:) Otrolig syn! Efter många timmars förtrollande vandring i Machu Pichu bestämde jag mig för att ramla ner för samma trappsteg och åka lite tidigare än de andra, för jag somnade nästan stående.
Hoppade på tåget (med stor del av taket av glas så man kunde njuta av landskapet) och föll i den djupaste sömn, men! Vaknade av att en man utklädd i mask och dräkt skrek griiiii i högsta alt-ton några centimeter ifrån mitt ansikte. Musik skrek ur högtalarna och i chock- och yrvaket tillstånd fick han mig att dansa någon hoppdans genom hela mittgången i kupén. Han förde mig sedan in på den lilla toan där en tågkonduktör tryckte på mig en alpackatröja och sedan bad mig mannekänga genom vagnen. I chock satte jag mig efter mannekängandet i min stol och var två tårar ifrån att börja gråta av detta överväldigande uppvaknande. Uppvisningen fortsatte sen 15 minuter och turligt nog gjorde några andra personer samma sak som jag. Roligaste tågresan i mitt liv, sj släng dig i väggen! Väl "hemma" sov jag i 17 timmar.
Ikväll är det uppsamling av gruppen för en ordentlig utgång för att fira att vi klarade vandringen. Imorgon åker jag och en svensk tjej nattbussen över till Bolivia.
Ta hand om er där hemma! Och Oskar: stooort grattis på din 7-års dag, jag önskar så att jag kunde vara där på ditt kalas! Älskar dig skitunge!
- comments
Emma Älskade Mia!! Vet inte om jag ska skratta eller gråta av alls dina galna upptåg! Är det någon som lyckas med en sådan resa så är det du! Fortsätt med dina galna upptåg, men glöm inte att ta hand om dig för bövelen!! ;) massa kärlek från oss!
Linda Kan det bli värre!? Börjar känna mig luttrad:)) Fy f-n Mia!!! Tack för alla grattisar till Oskar! Kör hårt men var rädd om dig! Puss