Profile
Blog
Photos
Videos
Nu hanns visst hela Bolivia med innan det fanns tid för skriveri här. Antagligen för att Bolivia har imponerat stort på mig. Och för att många platser inte haft internet. Blir därmed ett väldigt långt inlägg men det innehåller både dödens väg, krokodiler, felåkning till annat land så håll tillgodo :)
Vi började vår färd i Bolivia i Copacabana , en väldigt liten men mysig by vid gränsen till Peru. En dag spenderandes mysande där innan vi åkte två dagar ut till Isla del Sol, magiskt vacker och nästintill obefolkad ö någon timmes båtfärd ut. Vandrade i bergen och byarna, badade i kalla Lake Titicaca, såg en magisk solnedgång med några glas i handen, hade en av de bästa middagarna på resan och njöt av en plats som verkades ha tagits direkt från en film. En av de absolut vackraste platserna på resan.
Efter två dagar där hoppade vi på en buss till huvudstaden La Paz. Blidde två dagar varav den ena spenderades helt på mountainbikes nedför "dödens väg". Vägen har utsetts till en av världens farligaste och på senare år har en ny väg byggts som de flesta fordon använder. Först var det några timmar på asfalt i nedförsbacke, enorma nedförsbackar, vi började dagen på ca 4600 m och avslutade efter allt på ca 1200 m. Det gick så sjukligt fort att vinden ven så högt att jag inte kunde höra mina tankar som skrek "ojojoj". Eftet första etappen var det så dags för dödens väg några timmar. Med stup så djupa att man för svindel krängde vi oss ner på den lilla knöliga vägen runt berget. Det gick undan! Och jag är ingen stjärna på mountainbikes. Genom vattenfall och krökar svishade vi ner. Magiskt landskap och adrenalinet pumpade bra. Men varför många bilar, bussar och cyklar försvunnit över kanten var inte svårt att lista ut. Efter en hel dag var vi trötta, svettiga och det kändes som att ha varit i en tvättmaskin efter den skakiga vägen. Då stundade buffé och swimmingpool! Lovely! Riktigt riktigt kul dag.
Efter lite övervägande bestämde vi oss sedan för att inte ta bussen upp till djungeln från La Paz, alla har varnat om att den bussfärden är den nya dödens väg. Först tänkte ja "äh" men när vi fick höra att en hel buss störtar nerför stupet och alla dog två dagar innan så bestämde vi oss för flyget. Väl på flygplatsen sa ja
"Men det där planet ser inte så litet ut, får plats typ 80 pers"
En vän "vårt kanske är bakom det flygplanets hjul, hehe"
Och vad var bakom hjulet? Vårt "plan" :) Med plats för 18 personer, skrangligt som få och insyn till pitcock där kapten febrilt började arbeta när det började pipa högt. Vågade knappt nysa av rädsla för att det skulle få omkull planet. Lyckliga landade vi tillsist i Rurrenabaque. Djungel vilket äntligen innebar värme!
Vi spenderade en dag vid vår pool och i hängmattor och njöt av den lilla charmiga byn och värmen.
Dagen efter bar det iväg på en tre dagars pampastur, typ djungeltur längs en flod. Ännu en gång hade jag en attans tur att, förutom de två jag reste med, få 4 sjukligt härliga typer i gruppen. Och vilket landskap och vilka djur! Tre magnifika dagar. Dag ett åkte vi mycket i vår lilla träeka längs floden och det kryllade av krokodiler, sköldpaddor, rosa delfiner, meterstora "marvsin" och fåglar i de mest fåniga utstyrslarna. Först pekade vi när vi såg en krokodil eller liknande men efter den typ 100:de på bara en liten stund vande man sig konstigt nog även fast vi bara var någon meter från dem. Vi hade ett riktigt mysigt camp mitt ute i djungeln längs floden där vi åt otroligt gott, spelade kort och drack gott i solnedgången. Apor hoppade överallt längs campet och kastade ner kärnor (och kissade på en om man hade otur) när vi hängde i hängmattorna. Ormar, krokodiler, de gigantiska marsvinen och andra djur var hela tiden runt oss.
Dag två var vi ute på anakondajakt, mindre mysigt. Vi traskade runt i tre timmar genom meterhögt gräs och i träsk och letade, usch. Denna gång var nervositeten på ett mindre positivt sätt. Hittade tillslut en "liten" på 1,5 meter. Jag är nöjd att de riktigt stora höll sig undan. På em simmade vi med de rosa delfinerna. Eller simmade. Efter att ha sett alla krokodiler, pirayor, dödliga vattenormar i det bruna vattnet var jag i några minuter. De drygt 7 meter långa och riktigt farliga krokodilerna hade satt mentala spår. Sen ännu en kul kväll. Dag 3 fiskade vi pirayor som vi sedan grillade och åt till lunch. Sedan var det hemfärd flera timmar längs floden och sedan bil till Rurrenabague där vi tillbringade en extra, mycket skön, dag.
Jag har haft en väldig tur så här långt på resan och stött ihop med många mycket härliga människor. Många möter man dock en kortare period pga olika planer så har kört principen "ingen nämnd ingen klämnd". Sista tiden har jag dock rest en längre tid med några men efter Rurrenabaque hade vi olika planer. Det betydde att efter en flygtur (med ett lite större flyg fast 8 timmars försening) hoppade jag själv på bussen till Uyuni.
Jag som brukar älska att åka buss, framförallt långa nattbussar, fick mig en mindre bra bussfärd. Vägen var ingen väg och bussen hade sett sina bästa dagar. Och sämsta med och ändå valt att fortsätta köra. Minst sagt skakig färd! Sov ca 2 timmar och yrvaken och med en frisyr utan dess like efter att ha skakats 13 timmar mot en djurrik filt steg jag ur.
Jag skyller på mitt tillstånd för vad jag sen bokade.
Hade läst om en 3 dagars tur i saltöknen som skulle vara kanon och som även skulle ta mig till mitt nästa mål Argentina.
Jag: "So will we end up close to the border?"
"Yes, the ticket over the border is even included"
Här borde kanske Andersen ha lagt till "gränsen till Argentina". För den färden skulle gå åt sydöst, jag bokade åt sydväst vilket alltså innebär gränsen till Chile. Tumme upp! Mitt redan snäva schema, och en inbokad uppmötning med en vän, fick sig här en törn.
Hur turen var? Jo, jag har haft en otrolig tur med att hamna i fantastiska grupper och möta otroligt härliga människor. Här tog dock min tur slut. Turen i sig var väll bra första dagen då vi var ute i saltöknen, riktigt coolt och roliga bilder. Dag två bestod nästan endast av bilfärd i typ 8 timmar med några stopp för att se en sjö, alpackor, en sten osv. Efter en längre tids resande blir man tyvärr lite mätt och upplevelserna fascinerar mindre, framförallt stenar. Personerna i gruppen var alla fina men pga olika språkförbindelser och många introverta personer kan orden som sades utöver mina haranger räknas rätt fort. Efter ett tag gav jag upp och slukade istället en bok om kriget i Irak. Gick endast ut en minut för korttagning och ett "bonito!". Chauffören drack sig även full på på alla stopp och rund om fötterna använde han sina rundade fötter för att ytterligare trycka på gasen. Vi hade två gudomligt söta barn med oss utan bilbälte så irritationen var hög. Sen gick bilen sönder och vi stod i öknen och väntade i dryga timmen på ny bil och turligt nog ny chaufför. Turen fortsatte ungefär i samma stil med fermenterat vin, magsjuk person i bilen, en annan med influensa, uppstigning vid 4.00 osv. Dessa dagar fick mig dock att förstå vilken sjuk tur jag har haft på resan. Har man haft 3 sämre dagar på hela resan får man skatta sig lycklig.
Så nu sitter jag alltså här lite ofrivilligt i Chile, turligt nog en väldigt mysig liten by. Stannar 1,5 dag innan bussen går till Argentina. Sista landet innan hemfärd...
Ha det fint där hemma!
- comments