Den här bilden bredvid stämmer inte riktigt med vad jag ser utanför mitt fönster, men det var den bästa bilden på Sverige som de hade att välja mellan här på bloggen. Här i Söderhamn ligger det gnistrande vit snö på backen, lite anorlunda mot vad jag är van vid de senaste veckorna. I Washington började det nästan likna vår när jag åkte i måndags.

Jag antar att ni som orkat tröska genom mina blogginlägg undrar hur det blev med praktikplatsen? I måndags upplevde jag några väldigt stressande timmar innan jag visste hur det skulle bli med alltihop. Men klippan Shane jobbade hårt med telefonen och ringde mellan mig och praktikplatserna. Jag hade grubblat hela helgen över vad jag helst ville ha av de platser jag ansökt till. Till slut kom jag fram till att jag helst av allt vill göra praktik på WETA. Jag är otroligt intresserad av deras projekt med dokumentärerna och jag tycker över huvud taget mycket om de program som de producerat tidigare i sina programserier. Deras fokus är lite mer breddat också, Preservation Magazine är ju väldigt specialiserade på bevarande av byggnader och platser.

Så ringde Shane mig till slut och meddelande glatt att WETA ville erbjuda mig praktik, och det trots att de egentligen hade fler praktikantaspiranter att intervjua! Jag blev toppenglad och tackade ja direkt. Det känns kanon och jag ser välidgt mycket fram emot våren! Det var väldigt nära mellan dem och Preservation Magazine, och jag gjorde klart och skickade in min akrivuppgift till dem som jag skulle. I går när jag kollade min e-post så hade de skrivit till mig att det var tråkigt att jag inte skulle komma och jobba hos dem, för de var välidgt imponerade av min artikel. Kunde de kanske få publicera min text ändå, och kunde jag tänka mig att frilansa för dem istället? Vilken lycka! I så fall kan jag ju både äta kakan och ha den kvar! Jag måste dock kolla upp arbetstillstånd och hur jag ska kunna lösa det eftersom jag ju är i USA på studentvisum. Men min första publicerade engelskspråkiga text finns nu att läsa på deras hemsida: http://www.preservationnation.org/magazine/2008/todays-news/madison-elks-lodge.html

Själva hemresan till Sverige gick bra. Planet mellan Washington och Newark var försenat, men eftersom jag var på plats i så god tid på flygplatsen så fixade den urtrevliga kvinnan i check-in så jag kunde åka med ett tidigare plan. Landningen på Newark var förmodligen dock i skakigaste laget, jag och mannen som satt bredvid mig tog nästan varandra i handen. Han sa att det var den skakigaste landningen han hade varit med om. Tur att man inte är flygrädd. Resan mellan Newark och Stockholm tog sju och en halv timme, och sedan mötte pappa mig på Arlanda. Jag halvslumrade på flyget, och sedan höll jag mig vaken till tisdag kväll, så i dag känner jag mig riktigt normal faktiskt. Vi får väl se om jet lagen sätter in senare.

Det är skönt att vara hemma, men som vanligt är det en märklig känsla att rulla in i Söderhamn och uppleva det som att tiden stått still. Jag vänjer mig nog aldrig vid det. Nu är det en hel del sista-minuten grejer som ska fixas, jul och nyår som ska firas innan det är dags för en vecka i Kalifornien och sedan tillbaka till Washington 12 januari.

God jul och gott nytt år, alla bloggläsare!