Sedan vi lämnade Er sist har vi tagit oss ca 50 mil norr ut till St Maartin som delas av Frankrike och Nederländerna, gissa vem som tog störst del! Våra sista dagar på Bequia blev dock lite tumultartade.

På söndagen innan avfärd så tog jag en powerwalk upp till den lokala butiken på kullen för att köpa vatten och juice till barnen. Om det är manana på vardagar i Karibiens övärld så är det rent av dvala på söndagar, affären var såklart stängd, däremot är inget absolut här nere och därför fick jag rådet av två killar som satt och halvsov vid busshållsplatsen att gå upp till ägarens hus och banka på så skulle de öppna för mig. Svensk som man är i sitt tankesätt så menade jag att det skulle vara alldeles för mycket besvär bara för lite vatten, men de halvsovande killarna stod på sig. - just go up there man!

Nu kändes det nästan kränkande mot den påstridige sömnige ynglingen att inte gå upp så jag tog i alla fall de många kliven upp till den slitna villan för att få min flaska vatten. Väl uppe blev jag utskälld av två små arga hundar. Ägarens fru mötte mig på trappan. Well sa jag och kände mig åter igen obekväm över att störa såhär en tidig söndag för att bara köpa vatten. Is it possible to buy water? För the guys där nere sa att det kanske kunde gå att ordna skylde jag ifrån mig. Hundarna blängde och damen såg på mig utan att säga ett knyst. Jobbigt! När jag var på väg att vända tog hon upp en telefon och berättade att hon ringde sin man för att han skulle masa sig upp och öppna. Hundarna kunde inte fatta att jag hade mage att komma upp där med en sådan simpel förfrågan, då hoppas vi jäklar anamma att du ska storhandla grabben skällde hundarna. Ok he is comming sa hon och pekade på butiken som låg ner för trappan och tvärs över gatan. - Ah va bra, men är det säkert då att det inte är för mycket bekymmer for just a bottle of water?

Nu fick minsta hunden ett bryt, herregud ska du bara ha vatten nä nu jävlar ska du få för att du kommer hit och domderar med min husse på hans lediga dag. Innan jag han reagera högg han mig i foten och gick sedan vidare upp och attackerade vänster lår. Aj som..... Snubblandes ner för trappan för att undgå ytterligare bett tackade jag ändå ägarinnan för vänligheten och tog mig blödande över till butikssidan. Maken var i extremt dålig form och såg lite ut som om han gick i sömnen. När han slutligen fick upp dörrarna så bad jag om tre flaskor vatten och två juice. Visst no problems. - How much frågade jag? Hans rödsprängda ögon plirade länge ner mot flaskorna, sedan brast han ut i ett rastafariskratt och erkände att han hade svårt att få ihop ekvationen för att han var hög. Jag gav honom betalningen på (3*5)+(2*2) EC, samt en extra tia för att jag hade stört mitt i hans söndagshöghet. På väg ner för backen kände jag mig yr och tyckte ett mig tag förnimma fradga i mungipan, väl hemma slet jag fram iPaden och googlade "rabies in the Caribbean". Pirates in the caribean" undrade Google?

Personalen på Bequias lilla sjukhus tyckte att en stelkrampsspruta vore på sin plats, själv insåg jag nog att det skulle vara det bästa men tvekade och drog en lättnadens suck när de inte hade preparatet hemma just då. I do it later lovade jag och smet iväg, då visste jag inte att jag skulle vara tillbaka redan samma kväll.

Ens liv definieras inte av hur mycket pengar man har på banken, vilken bil man kör eller hur stort hus man lever i utan istället av den syn man har då man öppnar sitt fönster på morgonen enligt min vän Lasse, om det stämmer så har vi nog nått någon form av höjdpunkt när vi nu kommit till Bay Nettle på franska delen av St Maarten. När vi rullar upp persiennerna så har vi karibiska havet ca 10 meter utanför vår uteplats. Palmer vajar i den varma morgonbrisen och i soldiset norröver vaknar hamnstaden Marigot till en ny dag. Jag tar på mig flippflopptofflor och traskar över till vårt boulongeri för en nygräddad baguette. Pretty danm good med andra ord.

Vi har hunnit upptäcka Philipsburg som klart överträffade våra förväntningar. Lite mer ordning och reda och hur mycket shopping som helst. Kanske är de andra öarna lite mer det äkta Karibien men vi var alla nu redo för lite mer västerländsk touch och då var det skönt att gå in i en AC kyld Tag Heuer affär och låtsas att man hade 5400 dollar i badbrallorna till den nya Carerra modellen. Ceasar har köpt hiphop halsband, Namie har fått en ny blå klänning och fick enorma komplimanger av två äldre herrar som fotade henne och försökte uttala hennes namn i hopp om att få ett leende tillbaka. Lotta har så när som på ett par solbrillor lyckats hålla sig. Nästa vecka kommer dock moster Nilla ner och då gissar jag att det uppdämda behovet gör sig gällande. Pappa har lånat av barnens statliga bidrag och köpt Kubaner som ska brännas upp under ljuva svenska sommarkvällar hemma i Vinberg.

Har ni tittat på bilderna så har ni sett att vi har hittat fantastiska stränder, dock börjar man nog bli van men jag tror ändå att om ni frågar längre fram kommer vi säga att St Maartens stränder var bäst då de har legat skyddade från Atlantens våldsamma vågor samt varit långgrunda och därmed barnvänliga.

Låt mig nu slutligen ta er tillbaka till Bequia en sista gång så ska jag berätta vad som hände lillan sista dagen och anledningen till att jag var tvungen att återvända till det lilla sjukhuset. Här nere finns ett träd som kallas Magnill som ofta växer på karibiska stränder. Trädet är väldigt giftigt vilket vi såklart inte kände till. Franklin vår taximan vittnade om att han en gång stått under ett sådant träd då det började regna, huden hade blivit alldeles brännhet, svullnat och kliat värre än vatten koppor. Just ett sådant träd lekte barnen i, och Namie hittade en liten frukt som hon matade Tess (docka) med när det kom fram en gammal man och hötte med ett varningens finger, - it can blind ya upprepade han! -Very bad. Vi tvättade händerna noga, men när hon senare gnuggade ögonen så började de rinna och hon svullnade upp. När Franklin kom för att hämta oss berättade vi vad som hänt och han berättade då ovanstående anekdot och tog direkt beslutet att åka raka vägen till sjukhuset för undersökning. Namie fick spola ögonen och utan att blinka bokstavligt talat lät hon hur modigt som helst sjukhuspersonalen spola rent. Själv såg jag på med beundran och skämdes lite över min egen tvekan inför ett simpelt stelkramps stick. Jag bestämde mig där och då i skuggan av min lilla dotters mod att spruta mig direkt morgonen därpå. Svullnaden gav med sig och redan samma kväll kunde vi blåsa faran över. Hennes ögon är lika stora och vackra som tidigare. Slutet gott allting gott. Vi hörs i Miami!

Kram TLCN