Sjätte dagen på Koh Phangan. I dag har vi tagit oss en liten tur in till Thong Sala på sydvästra delen av ön. Anledningen till det var att Filippa har åkt på en liten öroninflammation, hon har varit halvdöv några dagar med kluckande i örat och under det senaste dygnet har hon haft lite värk. Vi besökte Thai Inter Medical Clinic, ett tjusigt ställe med trevlig och glad personal. De började med att spola öronen på henne, och kunde sedan konstatera att hon hade infektion på ena örat men inte på det andra. Mannen som spolade öronen på henne var märkbart imponerad av allt som kom ur vid sköljningen, och visade stolt upp skålen för alla som ville titta. Den lilla doktorn som såg väldigt ung men kompetent ut, ordinerade antibiotika (Ranclav 1 g), smärtstillande och antihistamin (Loratadine 10 mg). Det där med antihistaminet förstod vi inte riktigt, vi hade ju tydligt svarat att hon inte var allergisk mot antibiotika. Kan det ha varit för säkerhets skull kanske? Jag frågade förstås men fick inget svar som gick att förstå. Hur som helst, det kändes mycket proffsigt och de var så söta och trevliga mot Filippa hela tiden. 2840 bath gick notan på, inklusive medicinerna. De förklarade att turister brukar få tillbaka det på försäkringen och fyllde i ett ordentligt läkarintyg med stämplar och allt. Vi får väl se hur det blir med det.

Efter klinikbesöket hade vi några minuter över innan taxin skulle gå tillbaka (läs pick-upen med bänkar på flaket). Vi tjejer sprang förstås genast in i närmsta affär och satte sprätt på lite pengar. Det blev byxor till mig (såna som jag ska ha på din fest Sara, med guldtrådar i), halvkorta byxor och blus till Filippa och en blus till Stina. Killarna sprang in till Seven Eleven och svalkade sig. Ut kom de med lite godis och ett par coola solbrillor till Emanuel. Det är väldigt mycket prat nu om vad coola och fräcka killar gör, hur de sitter, vad de har på sig, hur de har kragen…

På väg tillbaka till piren varifrån vår skjuts skulle avgå, gick vi förbi en polispatrull som vinkade in mopedister utan hjälm och tvingade dem att betala böter. De såg väldigt respektingivande ut med sina oklanderliga uniformer med tillhörande blanka svarta stövlar. Vi vågade knappt tränga oss förbi på den smala trottoaren. Men vi tog mod till oss, Matte med Emanuel på höften för att minimera tiden vi och fem poliser befann oss på samma en meter breda trottoar. Plötsligt ropar Emanuel "han tog min sko!" och vi tittade oss om efter skon. "Tappade du din sko?" "Nej han tog den!" Och där stod en av de oklanderliga poliserna med Emanuels crocs under armen och flinade. Emanuel tyckte det var jättespännande att gå fram (tillsammans med pappa förstås) och be att få tillbaka den av polisen som uppenbarligen tyckte det var kul han med. Emanuel, som nu börjar få smak på det här med uppmärksamhet, var med och berättade om äventyret för en österrikare på vägen tillbaka till Than Sadet genom att gestikulera och vifta med sina crocs. Sedan fortsatte han med att sjunga för hela sällskapet "Scooby dooby doo, I love you, Scooby dooby doo, I love you! Efter att han fått syn på tre elefanter som gick och betade vid sidan av vägen, somnade han plötsligt mot min arm, vaggad av det stora fordonet på den gropiga, sliriga vägen. Vi reflekterade på vägen över hur vi, när vi beställde taxi för att komma till flygplatsen, var noga med att få en stor taxi med riktig plats för alla och en bältesstol till Emanuel. Och nu sitter vi och skumpar omkring på lastbilsflak, uppmanar barnen att hålla i sig och hoppas på det bästa.

I går kväll hade vi ett par spännande djurupplevelser! Den första råkade vi ut för uppe hos Plaa på berget. Plötsligt hörs ett brak bredvid Stinas stol. Hjälp nu rasar taket, tänkte jag. Vi vänder oss om och där, några cm från stolen, ligger en jättegeckoödla! Det var den största jag sett, riktigt biffig, säkert 15 cm bred och 35-40 cm lång. Efter att den hämtat sig klättrade den tillbaka till sin plats över vårt bord, där den tydligen trivs för den satt där resten av måltiden och även i morse när vi åt frukost. Vi har flyttat bordet lite eftersom vi är rädda för hjärnskakning eller bruten nacke om det händer igen. Men det hade varit en riktigt bra historia om den hamnat i Stinas knä! "En sån där historia som Farmor och Lloyd alltid kommer hem med!" som barnen säger. Här kommer en bild på ödlan (men det syns inte riktigt hur stor den faktiskt är!).

Nästa grej hände när jag låst upp bungalowen, vi hade alla kommit in och jag stängde dörren efter oss. Gissa vad som sitter en halv meter ifrån min hand på väggen! Jajjamensan, det var en orm! Den var ca 40 cm lång och jättesmal med ett tunt huvud, munnen stängd (jag kan alltså inte skryta med att den spelade med tungan mot oss men den kunde kanske ha gjort det. Den såg ut att ha en lång tunga). Jag hejdade min första impuls att ta upp kameran, för jag tänkte att Matte kanske skulle bli arg och tycka att jag inte satte barnens säkerhet i främsta rummet. Så vi föste in ungarna under myggnätet på sängen (jag säkrade mig själv också) och Matte började stora ormjakten. (Annars brukar det faktiskt vara jag som är den som vid behov jagar ormar i vår familj. Jag har tagit itu med minst två huggormar de senaste åren.) Matte fick ut ormen med kvasten, och allt återgick till det normala. Förutom att vi kanske alltid kollar runt lite efter eventuella ormar i närheten. Det har tillkommit en dimension till det pittoreska, bryggliknande golvet, om man säger så. Men man känner sig rätt säker innanför myggnätet i alla fall. När Matte hade klarat av uppgiften med ormen, frågade han "Men varför tänkte vi inte på att ta kort på den?". Hm, ja just det ja. Den trevlige österrikaren gjorde av vår beskrivning bedömningen att det troligen rörde sig om en "coconut snake". Mycket vanlig, inte giftig. I morgon är det den sista hela dagen vi har här.