Nu är vi i Kota Kinabalu på Borneos västkust, en stad med ca 1 miljon invånare (Obs! högst osäker uppgift, stämmer inte med guideböckerna men taxichaufförer kan väl inte ha fel?). Liksom i Kuala Lumpur ser man här en mix av människor av olika ursprung, indier, filippinare, kineser och malajer, men malajerna överväger ganska mycket. Folk pratar flera språk, malaj och engelska är standard och dessutom pratar de ofta ytterligare språk utifrån ursprung. Vår informant, taxichaffisen, talade dessutom bajao och zulu. Sedan en månad tillbaka har skolorna börjat igen efter ett längre lov, och på eftermiddagarna ser man fullt med skolbarn i prydliga uniformer. Något man också ser (och hör!) ofta på gatan är två poliser på varsinn motorcykel, som med tjutande sirener och blinkande blåljus ledsagar och stoppar trafiken för att släppa fram, inte ambulanser eller ministrar på statsbesök, utan turistbussar! Detta trots att staden inte har några trafikstockningar och rätt lite trafik för att vara storstad. Kanske finns det väldigt mycket poliser i denna stad, annars verkar det som en rätt lustig prioritering åtminstone med svenska ögon sett.

I Sabah Times läste vi i dag att det nu finns 45 % överviktiga (varav 15 % kraftigt överviktiga) i Malaysia. Det är inte utan att det märks, faktiskt. Det har skett en kraftig ökning av övervikt och överviktsrelaterade sjukdomar under de senaste 10 åren i Malaysia och myndigheten har nu bestämt sig för att slopa skattesubventioneringen av socker för att försöka få bukt med problemet. De ska också minska subventionerna på bensin. 1 liter 95-oktanig bensin kostar 1.85 ringgit i dag (ca 5 kr) och kommer efter förändringen att kosta 2.05 ringgit i stället.

Vår taxichaffis, som var mycket pratsam liksom de flesta andra taxichaffisar vi stött på, gick systematiskt igenom alla de punkter man som turist skulle vilja gå till turistbyrån och fråga om. Väldigt praktiskt! När han tyckte att han hade gått igenom allt han ansåg var intressant för turister, och när även fotbollssnacket var avklarat, gick han in på sin hjärtefråga. Att slänga skräp. Eller inte slänga skräp snarare. Han upprepade, jag vet inte hur många gånger, varningen att inte slänga skräp på marken för då får vi böta 500 ringgit (ca 1200 kr). Inget snack, ingen pardon! Och vi ska inte tro att vi kommer undan, för det finns civilklädda poliser som patrullerar gatorna och de ser allt! Dessutom, menade han, kan man ju se vilken effekt detta har haft, rent och fint överallt - det måste vi väl hålla med om att det är värt 500 ringgit att ha en fin stad? Det stämmer, här är väldigt fint. Vi nickade lydigt och lovade att inte skräpa ner i den fina staden. Vi har för länge sedan inrättat oss i ordningen att Matte sitter där fram i taxin och sköter snacket, eftersom det inte känns passande med en kvinna i framsätet så nära chauffören och en man inklämd i ett litet baksäte huller om buller med tre barn.

En sak jag tänker på ofta här är mängden personal överallt. I minsta lilla affär står fullt av butiksbiträden och, till synes, väntar på något att göra. Det ser mördande tråkigt ut. Många affärer och restauranger har skyltar uppe om att de söker personal också, så att få ett jobb här verkar inte svårt. Hur mycket de tjänar sen är ju en annan fråga.

I dag och i går har vi varit på badutflykter på de näraliggande öarna, i går var vi på Manukan och i dag på Sapia. Det tar bara en dryg kvart att åka ut och färjeläget ligger alldeles nära vårt hotell, så det är en enkel match. Det är otroligt klart vatten därute, och när man närmar sig öarna är vattnet starkt turkost eller snarare grönt! Det är så vackert, och fullt av fiskar, stora och små, färgglada och gråa. Barnen har i stort sett snorklat sig igenom dagarna, Matte har flutit omkring i en stor blå badring och övervakat snorklingen och jag har solat på stranden.

På Manukan hade vi en mysig picknick med mat som Matte hämtade från restaurangen. Barnen älskade det, det var lite blandat med nudlar, köttgryta, kycklinggryta, ris och någon slags omelett. Emanuel mumsade kycklingburgare.

I dag på Sapia brakade ett åskväder med tillhörande skyfall löst när vi satt och åt lunch. Himlen öppnade sig verkligen. Eftersom vår båt tillbaka skulle gå klockan fyra, och klockan bara var två, ställde vi in oss på en lite småtråkig väntan under regnskyddet vid vårt bord. Men det hade vi inte behövt. Sju stora varaner som tyckte det var mysigt att sträcka på benen lite i störtregnet kom till vår räddning, och hasade runt en lång stund alldeles bredvid restaurangen! Jätteroligt att se dem på så nära håll.

Både på vägen till och från Sapia var Emanuel i centrum. Det var tre kinesiska tanter som redan på färjeterminalen började förfölja honom och till och med tog kort på honom. Sedan skulle de med samma båt, och de lekte tittut och busade med honom hela vägen. Emanuels intresse var ändå lite svalt och han kände sig lite besvärad. På hemvägen däremot njöt han av uppmärksamheten! Tanterna fick skrattattacker varje gång Emanuel hostade, vilket Emanuel tyckte var jätteroligt. Han hostade sig nästan hes på vägen hem och hade hur kul som helst.

Vi har redan fått en favoritrestaurang här i Kota Kinabalu. Det var i går kväll vi hittade ett indiskt hak där vi beställde currykyckling och honungskyckling (det enda de hade kvar, vi var egentligen inställda på tandoorikyckling som vi alla älskar men det var tur att den var slut!). Mmm!!!! Det var fantastiskt gott! Honungskycklingen var inte stark men fyllig i smaken och söt. Barnen älskade den. Currykycklingen var så där vällagad som den blir när såsen innehåller väldigt många goda ingredienser och har kokat en evighet, men kycklingen har kokat precis lagom länge. Den var så där precis på gränsen till för stark, så att det inte gick att äta den bar men med ris och naan… Mannen vi beställde maten av, som såg ut och uppförde sig som ägaren, tittade mycket snällt men skeptiskt på oss när vi beställde; "ska ni ha både ris och naan?!" Han tittade under hela måltiden på oss som om vi åt på ett väldigt lustigt sätt, vilket vi säkert gjorde. Men vi mumsade ju! Det var förresten de godaste naan jag ätit någon gång. Men det var inte nog med detta. Vi upptäckte till vår förvåning att de hade äpplejuice på menyn, något som Emanuel och Stina längtat efter men som inte verkar så vanligt här. Vi beställde äpplejuice till hela gänget utom till Filippa som beställde mangolassi. In kommer färskpressad äppleljuice som smakade gudomligt! Jag undrar verkligen vad den äpplesorten hette, eller är äpplena här så goda! Vi kunde naturligtvis inte hålla oss utan var tvungna att köpa en runda äpplejuice till, även till Filippa denna gången. Måltiden gick på 78 ringgit (ca 200 kr), varav 40 ringgit var för juice. Nästa gång får vi nog trots allt hålla oss till vatten.