Profile
Blog
Photos
Videos
Nu var det några dagar sedan jag skrev. Min budget har tightats till och jag tillåts därmed inte att göra lika mycket betalaktiviteter som tidigare vilket självklart leder till att det inte händer lika mycket häftiga grejer. Jag har det dock fortfarande fantastiskt bra och imorn lämnar jag Queenstown och beger mig mot Mount Cook (NZs högsta berg). Kommer säkert kunna göra någon häftig hike där i närheten så det ser jag framemot.
Jag ska dock spola tillbaka bandet lite och berätta om vad jag har gjort de senaste tre dagarna. När jag senast skrev hade vi precis kommit till Queenstown och jag hade gjort den häftiga svingen där. Efter tre nätter i Queenstown steg jag åter på Straybussen för att göra den del av mitt busspass som kallas "Deep South". Som namnet föreslår skulle vi alltså bege oss än mer söderut där huvudattraktionen är Milford Sound. Nyligen fick jag lära mig att för att det ska räknas som en fjord så måste det ha varit en glaciär som karvat ut en "grop" i bergen där smältvattnet så småningom kommer vara och för att det ska kallas sund så måste en flod ha karvat ur berget. Det som gör Milford speciellt är att bergsväggarna intill är väldigt branta, faktiskt bland de brantaste i världen. Detta gör att det finns många häftiga vattenfall och att många turister därför vill åka dit och se det.
Efter att ha lämnat Queenstown tidigt på morgonen kom vi fram till Milford runt 14:30 på eftermiddagen och de som ville köpte en plats på en båt och åkte på en liten tur i sundet. Jag och en kompis var lite mer sparsamma och gick på olika hikes i området istället, vilket också visade sig ge väldigt schyssta vyer. Vi såg t.ex ett vattenfall som var ungefär 100 meter högt. Förutom detta så tittade barnen i oss fram och vi klättrade i träd, vilket var jättekul. Det var så länge sedan jag klättrade i träd. I väntan på att de andra skulle komma tillbaka med båten spelade vi biljard- en aktivitet som jag verkligen fått upp ögonen för under denna resa. Jag blir bättre och bättre för varje gång jag spelar och längtar redan till nästa gång jag får chansen att "stöta" lite. Jag tyckte att det var så kul att jag faktiskt helt glömde bort tiden och biljardspelandet slutade med att jag fick lämna kulor på bordet och springa tillbaka till vår orangea buss som för tillfället befann sig en dryg kilometer bort. Jag kom dit precis i tid och slapp göra något straff pga försening.
Väl klar med alla dagens aktiviteter (vi gjorde ett par fotostopp efter Milford) checkade vi in på Gunns Camp. Det är ett hostel mitt ute i ingenstans, och då menar jag verkligen MITT UTE I INGENSTANS. Vi hade ingen mottagning, endast el fram till klockan 22:00 och sedan inga eluttag på rummen. Det fanns en gemensam laddningsstation och man fick lämna sin apparat där medan den laddades. Jag hade aldrig lämnat den där obevakad i vanliga fall men då jag kände de flesta från bussen och det inte fanns någonstans att ta vägen så förlitade jag mig till att människor är goda i grund och botten. Det var på ett sätt kul att testa på att leva som det var förr i tiden utan internet, obegränsad tillgång till el och vatten men jag saknade ändå det vanliga haha... Jag är verkligen inte en bra backpacker då jag gillar komforten i ett fast boende alldeles för mycket. Att inte ha tillgång till tvättstuga eller några som helst kryddor när man lagar mat är inte heller något jag älskar.
Vid 22:00 på Gunns Camp blev det plötsligt kolsvart. Det lilla ljus som tidigare lyst upp vårt fyrbäddsrum var nu som borta med vinden och jag hoppades för de andra bussmedlemmarnas skull att de redan hittat till sin bädd- annars skulle de minst sagt få leta ett tag. Sängarna var dock väldigt bekväma och jag sov bra.
Morgonen efter skyndade jag mig upp ur sängen vid kvart i tio, slängde ihop mina grejer och hoppade på bussen som lämnade vid 10. Kände att detta INTE är ett ställe som jag vill missa bussen på då jag skulle fått vänta cirkus 48 timmar till nästa, vilket jag inte var överdrivet sugen på. Åter till bussen. Nästa stopp var Invercargille och vi kom fram runt 16:00 på eftermiddagen. Framför oss fanns slitna byggnader, ovanför gråa moln och bredvid ännu fler slitna byggnader som stod tomma. Det var som att hela staden var lite grå och det saknades lite liv. Vi checkade in på ett hostel som heter Tuatara Backpackers och vårt rum saknade fönster, vilket gjorde att det kändes lite instängt. Dock ett rätt schysst hostel i övrigt med bra kök, fritt wi-fi och trevlig personal. Jag och en finlandskanad*** gick på kvällen och kollade på en dragracing-bil som byggdes av en tidigare känd profil inom racingvärlden, Burt Monro, som har sitt ursprung i Invercargille. Det var kul och vi såg även en bra film om honom. På kvällen satt jag, ett par från Irland och finlandskanadicken i allmänrummet och snackade flera timmar om allt möjligt. Jag gillar att snacka med äldre personer som har lite erfarenhet om livet och höra på vad de har att säga. Det är intressant att höra hur mycket pengar betyder för vissa och hur lite det betyder för andra. Har funnit att det ofta är den senare kategorin som verkar lyckligast.
Dagen efter åkte vi i desarmerad trupp till den sydligaste punkten på Sydön och försökte att se "the fantastic three". Lyckas man så har man vid dagens slut sett en pingvin, en delfin samt ett sjölejon. Vi hade väldigt tur och lyckades p**** in alla tre. Det var första gången jag såg både ett sjölejon och en pingvin och speciellt pingvinen var väldigt gullig. Har en film på den som jag ska lägga upp på bloggen så fort jag kommer tillbaka till Sydney. Innan vi promenerade ner på stranden där sjölejonen låg så fick vi två tips. Gå inte för nära för de springer MINST lika fort som du gör och gå inte mellan ett sjölejon och vattenlinjen för det är dit de kommer fly om dem blir skrämda. Vi klarade oss lyckligtvis från att bli jagade och naturparks besöket avslutades med att vi stannade på ett lokalt café och åt en köttpaj.
Senare på kvällen begav vi oss tillbaka till Queenstown och sov sedan på Base Hostel. Många av de andra bussmedlemmarna gick ut och festade när vi väl anlände denna lördagskväll och väckte sedan oss andra i rummet när de senare på natten, fulla som as, stapplade in på rummet. Det värsta var dock inte att bli väckt, sånt får man lära sig att leva med och i vanliga fall är det inga problem att somna om. Det jävliga denna gång var att en av mina rumskamrater var en kedjerökare och när han då dessutom var full snarkade han likt inget jag någonsin hört tidigare. Och det var oregelbundet ljud vilket bara gjorde det än mer outhärdligt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag försökte att sova på ett antal olika sätt. Till min besvikelse hjälpte det dock inte och först långt in på småtimmarna lyckades jag somna när han till slut slutat att andas genom världens minsta sugrör haha :) Är en upplevelse rikare i varje fall så det får jag väl vara glad över.
Igår hade jag inte mycket på schemat förutom att skypa med Safa och jag beslutade mig då för att göra en av de häftigaste hikarna här i Queenstown- The Ben Lomond track. Den sträcker sig från gondolens högsta punkt upp till toppen av det högsta berget i närheten och sedan tillbaka. Den är 9.5 km lång. Jag började dock min hike nere från centrum och fick gå en dryg timme uppför genom skogen för att komma till startpunkten. Väl uppe vid gondolen såg jag ut över hela staden och en molnfri dag som denna var det en fantastisk syn. Små stadsdelar som ligger precis intill vattnet, bergskedjor som i alla väderstreck sträcker sig längre bort än ögat kan se. Otroligt. Det är också vid såna tillfällen som jag inser hur lyckligt lottad jag är som fått (tagit) chansen att åka och besöka detta extraordinära land. Jag blev ej långvarig uppe vid gondolen utan påbörjade hiken strax efter att jag kommit upp. Efter att ha vandrat ett tag inser jag att detta förmodligen kommer bli en betydligt tuffare utmaning fysiskt sett än vad jag trott- det gick uppför hela tiden!! Jag hade tur som sprang in i en 25 år gammal engelsman som också hade målet att ta sig till toppen. Vi hade ungefär samma tempo och kämpade tillsammans vilket gjorde det hela lite lättare i alla fall. Hiken var uppdelad i två etapper, en lite "lättare" där man tog många höjdmeter men på en längre sträcka och sedan den andra etappen var bestigningen av toppen där man skulle ta många höjdmeter på en väldigt kort sträcka. När vi kommit till mitten av den andra etappen tog det verkligen emot... Det var fruktansvärt jobbigt och sommarvärmen blev för tillfället min fiende. Det var stenigt och svårt att ta "riktiga" steg. På vissa ställen fick jag även ta det väldigt försiktigt då det sluttade brant nedåt på höger sida. Det bästa var dock att varje gång vi tog en paus så hade vi helt magiska vyer att skåda. Jag kan inte riktigt beskriva hur coolt det var med ord, det är något som måste upplevas själv. Och jag rekommenderar verkligen att det upplevs.
Berget vi kämpade oss upp på var 1750 m.ö.h. och väl uppe så var tillfredsställelsen stor. Trots massa motstånd hade vi kämpat oss igenom det och slutligen tagit oss upp. På toppen käkade vi några mackor, tog kort som bevis på vår bedrift och njöt än mer av de häftiga vyerna. Lite senare så började jag och Sam ta oss nerför berget och det gick fruktansvärt mycket snabbare. Det tog 2:40 upp och endast 1:20 ner. Efter denna fysiskt uttömmande hike var jag riktigt trött och somnade gott i min säng.
Nästa destination är som sagt Mount Cook och det blir säkert någon häftig hike där också. Tills dess...
Vi hörs!!
- comments