Profile
Blog
Photos
Videos
It´s time to get up, the time is 7.30. BE som hon kallas eller Backpacker Elin som är hennes riktiga namn, vaknade av denna alarmsignal. Hon skyndade sig att stänga av klockan för att snabbt kunna återgå till hennes skönhetssömn. Men just denna morgon gick inte det. BE och och jag, Big Chris, var tvungna att flytta ut från The Elephant denna morgon. The Elephant var vårt hostel för två nätter. Pengarna började ta slut och vi behövde ett billigt boende så snabbt som möjligt. Vi hade ett alternativ som BE helst ville slippa. Men hon hade inget annat val än att ringa hennes kontakt och få be om att hyra ett rum i hennes hus. BE såg mörkret!
Vi packade våra ryggsäckar och jag vet inte men Elins vägde mest men ändå fick jag ha en del av hennes saker i min ryggsäck. Vi fick i alla fall med oss alla behörigheter och gick ner till receptionen för utcheckning. Vi hade fått en kalasdeal på ett rum om vi tackade för och begav oss sedan ut i vår stora värld. Med redan runt hörnet kände vi att magarna började kurra. Det var dags för frukost! Vi hade lyxat till det nu dessa dagar så vi hade kostat på oss en burk med jordgubbssylt. Vi kände oss lite bortskämda när vi satt där på en bänk mitt ibland allt kostymfolk och åt våra jordgubbssyltmackor. Men som sagt, alla har det inte lika bra som oss tänkte vi och njöt av vår hotellfrukost. Just i detta ögonblick tändes en lampa hos BE. Hon kom med den briljanta iden att åka till IKEA och äta köttbullar. Medan vi var där kunde vi också passa på att köpa lakan till vårt rum tyckte hon. Lysande ide tyckte ju självklart jag. Äntligen skulle jag få gå på IKEA igen. Var så längesedan och har känt en kollosal stress i kroppen den senaste tiden som jag hoppades på att försvinna nu inom en timme. En lättnad skulle man kunna säga.
Vi tog på oss våra ryggäckar och satte kurs mot IKEA. Första steget, biljetter. Sedan hoppade vi på spårvagnen som skulle ta oss "hem". Det var en skakig tur men fick vila våra axlar från de tunga ryggsäckarna. BE kände att hennes huvudvärk ända från axlarna och uppåt började lätta. Men när den väl börjat lätta var vi framme och var tvungna att igen ta på våra ryggsäckar. Vi hoppade av spårvagnen och träffade på en kontrollant. Han frågade om att få se våra biljetter. Jag hade båda biljetterna och visade upp dem. Han granskade dem noggrant och gick sedan in i spårvagnen och satte ner våra biljetter i maskinen. Han berättade att vi var tvungna att stämpla dem och aktivera biljetten. BE försökte då snika undan med lite fina bortförklaringar och lite blinkande på ena ögat. Jojo, det tog inte många sekunder innan konduktören hade ett leende på läpparna. Konduktören tyckte även att BE var en smart flicka som kläckte ur sig "om man inte stämplar borde man ju kunna åka på dem vilken dag som helst och flera gånger". Han skrattade bara och påminde oss om att alltid stämpla våra biljetter. Vi tackade för oss och begav oss mot köttbullarna.
Köttbullar, potatismos och lingonsylt. Riktigt gott det. Det slank ner ganska fort för oss båda. Tyvärr så fick vi ganska lite lingonsylt så man fick snåla med den. Men vi fick rejält med gräddsås så vi klarade oss. Självklart skulle vi ha efterrätt på detta. BE ville ha en korv och jag ville ha choklad så vi köpte båda faktiskt. Men innan efterrätten skulle vi ju slåss om vem som skulle få gå in på IKEA och handla och vem som skulle sitta utanför och passa väskorna. Efter en långt strid med både sten, sax påse, stora argumentationen kunde vi fortfarande inte kora vinnaren. Vi fick avgöra det hela med en kasta gris tävling. Som regerande kasta gris mästare trodde jag att det skulle bli en enkel match men BE skrällde och tog hem vinsten. Typiskt när det gäller viktiga saker att formen ska svika. Så tyvärr fick jag sitta i en skön soffa och passa väskorna medan BE kilade in i affären. Att köpa ett lakan och örngott kan ju inte ta alltför lång tid tänkte jag men med fakta i hand vet jag att det nu gör det. Dessutom ligger det inte bara lakan och örngott i korgen heller utan diverse saker till. Men vad har man garderober och ryggsäckar till. Självklart att fylla och givetvis till max. Ut kom hon tillslut med lakan, örngott och lite saker till. Men självklart bara nödvändiga saker. Jag vet faktiskt inte om jag kunde gjort shoppingen bättre själv, tvekar faktiskt.Då var det då dags för veckans höjdare. 1$ korven med ketchup och senap. Efter den shoppingrundan slank den ner lika fort som köttbullarna i restaurangen. Men det var bara bra för nu var det äntligen dags att åka till rummet vi skulle hyra. Vi båda tyckte att det skulle bli skönt att slippa dra mera på ryggsäckarna. Vi hoppade på spårvagnen som skulle ta oss mot tåget ner till Ashwood och vårt nya hem. Man kunde se hur BE:s lilla fjun på armarna stod upp och att hennes tänder skakade. Hon gjorde det här mot sin vilja men visste att kunna titulera sig som Backpacker Elin måste man utsätta sig för sådana här saker ibland. Tågresan var den längsta på länge och den normalt sätt ca 10 minuter prommenixen från tågstationen kändes som en evighet. Tillslut var vi framme och när vi ringde på dörren blir vi väl bemötta av Athena, en trevlig hund på två år som också delar hus med oss. Hon kom fram och pussade oss och skakade tass. Hon visade oss runt i lägenheten och lämnade oss sedan så vi kunde fixa i ordning. BE slängde upp Knippan, alltså lakanet som hon köpt på IKEA, och drog det över sängen. Nu behövdes det bara dammsugas, skuras och piffas till så skulle det vara sådär istället för kasst.
BE började känna hunger och tyckte vi skulle åka till MR. Cole och inhandla lite mat. Vi gick ut och såg en buss som vi hoppade på. Chauffören hälsade och glatt välkomna och uppmanade BE om att inte spendera för mycket pengar. Stället han skulle ta oss till var Melbournes bästa shoppingställe. När vi började närma oss såg vi storleken på centrat och när vi väl hade klivit av bussen och in genom entrén hände det något med BE. Om jag skulle beskriva händelsen skulle jag nog jämföra med fågeln i Kalle Anka på julafton. Hon var både här och där och lite överallt. Men konstigt nog så var alla pengar kvar i plånboken. Jag började ana ugglor i mossen men det låg ingen hund begraven någonstans, så man ska inte döma hunden efter håren.
Vi gav MR. Cole 40 box, utalas bax, och fick i utbyte en del råvaror. Nu ska vi börja laga mat såsom pasta, makaroner och spagetti. Lite blandat så. Viktigt är ändå att man varierar kosten för att orka vara en backpacker. Natten kom tillslut efter den långa dagen med mycket bärande. En lång massage för BE väntade när hon kom tillbaka från tandputsningen sedan somnade hon som en stock. Här tog denna dag slut och imorgon är det dags för jobb intervjuer för oss båda. På samma företag faktiskt. Vi får hoppas på att det går vägen och att vi kan börja få ihop deg till våra kakor. Men är man backpacker så är man. Big Chris- comments
lilsis´ NI är bäst, love you!