Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Viba femba - Under palmer och blad
Då kom man hit ändå och välkomnas av en hel hop familjära ansikten. Mattias är nämligen här och lapar sol med Evelina och kanske världens sötaste unge: Lo.
Om ni undrar varför titeln är skriven med det kyrilliska alfabetet så är det för att Mui ne, precis som Sanya i Kina, uteslutande verkar sikta på målgruppen Ryssar. Hälften av alla skyltar här är inte ens översatta till engelska och varannan person man stöter i är från moderlandet långt uppe i norr. Därav får inlägget reflektera detta. Det känns lite sjukt att gå in i vad som verkar vara en rysk stad nere vid sydkinesiska havet, lika absurt som att kliva in i en svensk by i Sahara som jämförelse. Utöver det är det inte en stad alls, 50% av alla byggnader är Hotel och resterande 50% är restauranger och barer, ehm.. Var är invånarnas hus eller samhällsbyggnaderna? Det tar en stund innan jag inser att det är ytterligare en kilometer av barer och hotel längst med vägen innan man kommer in i själva orten, har aldrig sett något liknande. En turistort utan dess like alltså och det gör det ju inte till en backpackerdestination direkt men who can resist att sörpla tiokronors Mojitos i gott sällskap på en solig strand eller bodyboarda i vågorna och då ha hela havet i princip för sig själv? Ingen, that's who!
Mattias säger att jag ser lite "sliten" och "backpackig" ut, näe tänker jag men när jag glor mig i spegeln och tänker efter så ser jag verkligen ut som att jag legat under en sten i två månader. Jag är sporadiskt skäggig och har en ruggigt ful solbränna efter ryggsäcken, alla kläder luktar sunkigt och mitt hår har växt sig vilt och tovigt så jag mest liknar ett penntroll. Det är väldigt trevligt att snacka svenska igen (även fast jag tänker på engelska fortfarande) och bättre sällskap går inte att få tag på, sjukt kul att även få snacka lite med Evelina och lära känna henne så smått då vi bara träffats på fester och liknande tidigare. Att prata med gänget är dessutom en passande ursäkt att få smyga in på det lyxigare hotellet där de bor och verkligen ta in känslan av att tillhöra samhällsgräddan . Pool, solstolar och palmer gör upplevelsen till en oväntad fröjd och även om det inte är min cup of tea så känner jag verkligen att det är värt att bo här en stund och reparera mitt skabbiga anlete och ha någon att byta ord med en stund.
Stranden är najs och vi spenderar en hel del tid där att leka i sanden med Lo, bodyboarda med vår kassa bräda och allmänt bara plaska runt i vågorna. Vi tappar förresten bort brädan efter bara en stunds användande vilket är rätt hillarious. Havet är otroligt lockande trots att man inte kan snorkla och botten är rätt tom, speciellt vackert är det sent på kvällen. Nattliga simturer är precis som det varit i mina drömmar, att dyka ner djupt i mörkret och omslutas av det, värmen, tystnaden och mina hjärtslag. Bättre terapi går inte att köpa för pengar. Vi gör även ett halvhjärtat försök att dyka efter snäckor, går på krabbjakt och lite annat äventyrligt, ständigt med en superbusig Lo i hälarna. Hon skall nämnas är den som styr och ställer och vallar oss som får till vår stora förtjusning. Om någon av oss går för långt bort protesterar hon högljutt och hämtar den bortsprungna individen tillbaka till flocken med ett stort flin på läpparna, vilken skön brud alltså. På kvällarna käkar vi på olika restauranger och samtalar om allt möjligt, en oväntad höjdpunkt är att slurpa olika mocktails. Leo the lion, Mui ne dream, Pokemon, Cinderella och Dragonfruit lagoon, alla är de värda att punga ut cirkus 35000 dong för. Kan inte annat säga än att alla nöjen var värda örena det då jag nu inte längre luktar som ishallens ombytesrum eller ser ut som sju svåra år.
Vi gör även en utflykt till sanddynorna som ligger några kilometer bort, det är inte ett stort ställe, eller en öken direkt men det är ändå imponerande med stora sanddynor som skär i otroligt vacker kontrast mot den molnlösa blå himlen. När jag tänker på det är det verkligen synd att jag inte passerat en öken på min resa, det hade sannerligen varit vackert att se och det är den enda miljön jag mer eller mindre missat helt. Här får jag dock skutta av mig i sanden och förundras över elementens formgivande egenskaper, testar även att hyra en pulka och åka ned för sanddynorna, det går extremt långsamt och är läskigt ospännande. Efter en liten fadäs så går den sönder, kvalitén är inte på topp och jag förstår inte varför denna aktivitet rekommenderats av resande som passerat här. På nätterna har jag tillgång till eluttag och med fläkten i rummet så är det svalt och bekvämt nog att stanna i sängen och se en film och spela spel en längre stund utan att dö av värmeslag, något som inte har varit möjligt på de flesta ställena i Laos och södra Kina.
Måste vidare nu dock, att vara i trevligt sällskap och sitta ner på samma ställe en stund och fundera har väckt en hemlängtan i mig, något som jag i princip inte känt på 3 månader. Det finns helt plötsligt en del av mig som vill hem och avnjuta mina andra nära och käras umgänge. Än finns det dock saker jag måste se och göra innan jag återvänder, jag får så snällt packa och åter försvinna i förundran över hur mycket det finns att se. Jag tackar de andra landsflyktingarna så gott för deras underbara sällskap och dräller vidare.
Då kom man hit ändå och välkomnas av en hel hop familjära ansikten. Mattias är nämligen här och lapar sol med Evelina och kanske världens sötaste unge: Lo.
Om ni undrar varför titeln är skriven med det kyrilliska alfabetet så är det för att Mui ne, precis som Sanya i Kina, uteslutande verkar sikta på målgruppen Ryssar. Hälften av alla skyltar här är inte ens översatta till engelska och varannan person man stöter i är från moderlandet långt uppe i norr. Därav får inlägget reflektera detta. Det känns lite sjukt att gå in i vad som verkar vara en rysk stad nere vid sydkinesiska havet, lika absurt som att kliva in i en svensk by i Sahara som jämförelse. Utöver det är det inte en stad alls, 50% av alla byggnader är Hotel och resterande 50% är restauranger och barer, ehm.. Var är invånarnas hus eller samhällsbyggnaderna? Det tar en stund innan jag inser att det är ytterligare en kilometer av barer och hotel längst med vägen innan man kommer in i själva orten, har aldrig sett något liknande. En turistort utan dess like alltså och det gör det ju inte till en backpackerdestination direkt men who can resist att sörpla tiokronors Mojitos i gott sällskap på en solig strand eller bodyboarda i vågorna och då ha hela havet i princip för sig själv? Ingen, that's who!
Mattias säger att jag ser lite "sliten" och "backpackig" ut, näe tänker jag men när jag glor mig i spegeln och tänker efter så ser jag verkligen ut som att jag legat under en sten i två månader. Jag är sporadiskt skäggig och har en ruggigt ful solbränna efter ryggsäcken, alla kläder luktar sunkigt och mitt hår har växt sig vilt och tovigt så jag mest liknar ett penntroll. Det är väldigt trevligt att snacka svenska igen (även fast jag tänker på engelska fortfarande) och bättre sällskap går inte att få tag på, sjukt kul att även få snacka lite med Evelina och lära känna henne så smått då vi bara träffats på fester och liknande tidigare. Att prata med gänget är dessutom en passande ursäkt att få smyga in på det lyxigare hotellet där de bor och verkligen ta in känslan av att tillhöra samhällsgräddan . Pool, solstolar och palmer gör upplevelsen till en oväntad fröjd och även om det inte är min cup of tea så känner jag verkligen att det är värt att bo här en stund och reparera mitt skabbiga anlete och ha någon att byta ord med en stund.
Stranden är najs och vi spenderar en hel del tid där att leka i sanden med Lo, bodyboarda med vår kassa bräda och allmänt bara plaska runt i vågorna. Vi tappar förresten bort brädan efter bara en stunds användande vilket är rätt hillarious. Havet är otroligt lockande trots att man inte kan snorkla och botten är rätt tom, speciellt vackert är det sent på kvällen. Nattliga simturer är precis som det varit i mina drömmar, att dyka ner djupt i mörkret och omslutas av det, värmen, tystnaden och mina hjärtslag. Bättre terapi går inte att köpa för pengar. Vi gör även ett halvhjärtat försök att dyka efter snäckor, går på krabbjakt och lite annat äventyrligt, ständigt med en superbusig Lo i hälarna. Hon skall nämnas är den som styr och ställer och vallar oss som får till vår stora förtjusning. Om någon av oss går för långt bort protesterar hon högljutt och hämtar den bortsprungna individen tillbaka till flocken med ett stort flin på läpparna, vilken skön brud alltså. På kvällarna käkar vi på olika restauranger och samtalar om allt möjligt, en oväntad höjdpunkt är att slurpa olika mocktails. Leo the lion, Mui ne dream, Pokemon, Cinderella och Dragonfruit lagoon, alla är de värda att punga ut cirkus 35000 dong för. Kan inte annat säga än att alla nöjen var värda örena det då jag nu inte längre luktar som ishallens ombytesrum eller ser ut som sju svåra år.
Vi gör även en utflykt till sanddynorna som ligger några kilometer bort, det är inte ett stort ställe, eller en öken direkt men det är ändå imponerande med stora sanddynor som skär i otroligt vacker kontrast mot den molnlösa blå himlen. När jag tänker på det är det verkligen synd att jag inte passerat en öken på min resa, det hade sannerligen varit vackert att se och det är den enda miljön jag mer eller mindre missat helt. Här får jag dock skutta av mig i sanden och förundras över elementens formgivande egenskaper, testar även att hyra en pulka och åka ned för sanddynorna, det går extremt långsamt och är läskigt ospännande. Efter en liten fadäs så går den sönder, kvalitén är inte på topp och jag förstår inte varför denna aktivitet rekommenderats av resande som passerat här. På nätterna har jag tillgång till eluttag och med fläkten i rummet så är det svalt och bekvämt nog att stanna i sängen och se en film och spela spel en längre stund utan att dö av värmeslag, något som inte har varit möjligt på de flesta ställena i Laos och södra Kina.
Måste vidare nu dock, att vara i trevligt sällskap och sitta ner på samma ställe en stund och fundera har väckt en hemlängtan i mig, något som jag i princip inte känt på 3 månader. Det finns helt plötsligt en del av mig som vill hem och avnjuta mina andra nära och käras umgänge. Än finns det dock saker jag måste se och göra innan jag återvänder, jag får så snällt packa och åter försvinna i förundran över hur mycket det finns att se. Jag tackar de andra landsflyktingarna så gott för deras underbara sällskap och dräller vidare.
- comments
Åsa Du ser ut som en pepparkaka....
Erik Olofsson Haha, jess! Notera även originalnyansen i form av en rätt elak kalsongkant på brännan ^_^