Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
På tåget från Heathrow till centrum spekulerar vi: Den stående teorin är att det är industrialismen som har satt den estetiska trenden för hela nationen och håller den till denna dag. Allting är nämligen litet och sparsamt byggt och allt verkar konstruerat av industritegel eller stål. Veden gick väl åt i ångmaskinerna eller till kaminerna i arbetarhusen månne. Då tegel inte heller verkar populärt att måla så ger det en generell färgskala som går från gulbrun till rödbrun (med inslag av grönaktighet från lavar och mossor som frodas i det regntyngda klimatet). Hypotesen motsägs i princip endast av virkespubarna som trotsigt konstruerats i klassisk mörk trästil, med valnötsfinish eller kanske importerat Mahogny från västkolonierna. Men i teorins försvar: Oavsett brist hade ingen vettig engelsman rört en pub i syfte att införskaffa kaffeved.
Där detta först kan uppfattas som trist ser det efter några minuters studerande mest mysigt ut och ger en egen, ganska jordnära image till de långsmala och trängda husen. Man får ha i åtanke att vi svenskar är totalt förvridna av den minst sagt skrikiga Falu rödfärgen. London är helt klart en direkt reflektion av det tidigare globala imperiet. Att de ägde närmare en femtedel av världens landområden gjorde nämligen att de har importerat en hel del stilar, smaker och människor utifrån, inte i modern tid förstås men öppenheten till det internationella är påtagligt. Det finns otaliga indiska, italienska, grekiska, japanska och kinesiska matställen och självklart liknande butiker vilket gör att man först nästan tror att London har identitetsproblem. Detta låter kanske självklart för en modern storstad men det är inte alltid det, många andra metropoler såsom Tokyo, Peking, Prag eller andra vi kikat på är nästan tråkigt homogena i jämförelse. Där de flesta städer överöser dig med sin specifika stil och sin lokala mat får du här istället välja mellan allt, blandningen är alltså arvet och den egentliga identiteten. Med detta sagt finns det dock självklart ikoniskt urbrittiska attraktioner, traditioner och bukfylla. Det är dessa vi i blitzturistisk anda slänger oss ut på jakt efter.
Shopping, det är egentligen allt jag behöver skriva, shopping är en stor del av detta. London är nämligen en stad där man knappt hinner stoppa ned börsen i fickan innan den ska upp igen, troligtvis många skandinavers förstahandsval bland Europas alla destinationer för "shoppingweekends" och jag förstår varför. Småbutiker och shoppinghallar såsom Primark har trots stundvis ifrågasättbar kvalité ruggigt bra priser, och detta kommer från någon som shoppat i kinesiska förortsstäder. Jag hittar t.ex. en klocka fem kronor ifrån vad dess syskon kostade i Ho chi minh city. För de som vill ha finare saker finns förstås hundratals butiker för allt ifrån märkeskläder till rena kungliga regalier där medelsvensson skämtsamt kan återskapa scener ur Pretty woman eller på riktigt smälta sitt kreditkort. En uppsjö gatumusikanter, kioskar, turistfällor och vattenhål lockar även till ständigt pillande efter pennies och pounds. Att de har kvar och aktivt använder one penny myntet fortfarande gav ett gott skratt, att bära runt på något som motsvarar tio öre är helt enkelt hilarious och du får användning för myntet endast när du ger bort det för att avlasta dig dess vikt, en valör som inte ens uteliggarna är tacksamma för skulle jag gissa.
Jag och Isa börjar förstås med det allra viktigaste, den fråga vi alla ställer oss själva oavbrutet och det ultimata provet vi alla förlorar sömn över tanken på att misslyckas med: Frågan huruvida man är en trollkarl eller en simpel omagisk mugglare.
Efter en ångestfylld promenad till Kings Cross hittar vi mycket riktigt plattform 9¾ men vi stöter direkt på problem. Några riktigt smarta affärsmugglare har placerat en låtsasplattform i centralhallen och limmat fast en halv kundvagn i väggen för att ge illusionen av att det är en magisk portal till Hogwarts. Vi misstänker först "Ni vet vem" men souvenirbutiken avslöjar direkt att det handlar om pengar, inte nödvändigtvis världsherravälde, här säljs allt som har med Harry Potter-serien att göra billigt och bra. Vem kan säga nej till en halvtaskigt massproducerat plastkopia av en trollstav för 350 spänn? Vi lyckas i alla fall sno varsin pin med våra egna elevhussymboler på. Isa är obestridbart en Hufflepuffare och jag är utan tvekan ur Slytherin, detta eftersom hon är bitsk som en grävling och jag är giftig på snake. Vi går bort från de vilseledda stackarna som köar för att posera vid det alldagliga teglet och ställer oss istället på motsatt sida väggen som utgör perrong 9-11. Om det är någon vägg som faktiskt är förtrollad så är det den här, även om vi på grund av biljettkontroll hamnar på fel sida av den.
Jag är inte helt såld på Harry, jag är djupt vetenskapligt lagd och pratar skämtsamt om sådana här dumheter men det infinner sig ett litet pirr när jag sträcker handen mot väggen. Den kalla hårda ytan känns som ett misslyckande, tyvärr är jag inte välkommen på Hogwarts. När Isa testar tvingar jag henne ta lite sats in i väggen för att vara säker på att det faktiskt inte fungerar, det är alltid bra att ha med sig en Crash Test Dummy att prova med. Jag skyller dock på att skolåret redan har börjat, vi skulle egentligen varit där 20 dagar innan om vi hade velat med tåget på riktigt, det är bara då strax innan 11 som fanstyget har öppet. Jädra Harry Potter asså, hans fel alltihop.
Där detta först kan uppfattas som trist ser det efter några minuters studerande mest mysigt ut och ger en egen, ganska jordnära image till de långsmala och trängda husen. Man får ha i åtanke att vi svenskar är totalt förvridna av den minst sagt skrikiga Falu rödfärgen. London är helt klart en direkt reflektion av det tidigare globala imperiet. Att de ägde närmare en femtedel av världens landområden gjorde nämligen att de har importerat en hel del stilar, smaker och människor utifrån, inte i modern tid förstås men öppenheten till det internationella är påtagligt. Det finns otaliga indiska, italienska, grekiska, japanska och kinesiska matställen och självklart liknande butiker vilket gör att man först nästan tror att London har identitetsproblem. Detta låter kanske självklart för en modern storstad men det är inte alltid det, många andra metropoler såsom Tokyo, Peking, Prag eller andra vi kikat på är nästan tråkigt homogena i jämförelse. Där de flesta städer överöser dig med sin specifika stil och sin lokala mat får du här istället välja mellan allt, blandningen är alltså arvet och den egentliga identiteten. Med detta sagt finns det dock självklart ikoniskt urbrittiska attraktioner, traditioner och bukfylla. Det är dessa vi i blitzturistisk anda slänger oss ut på jakt efter.
Shopping, det är egentligen allt jag behöver skriva, shopping är en stor del av detta. London är nämligen en stad där man knappt hinner stoppa ned börsen i fickan innan den ska upp igen, troligtvis många skandinavers förstahandsval bland Europas alla destinationer för "shoppingweekends" och jag förstår varför. Småbutiker och shoppinghallar såsom Primark har trots stundvis ifrågasättbar kvalité ruggigt bra priser, och detta kommer från någon som shoppat i kinesiska förortsstäder. Jag hittar t.ex. en klocka fem kronor ifrån vad dess syskon kostade i Ho chi minh city. För de som vill ha finare saker finns förstås hundratals butiker för allt ifrån märkeskläder till rena kungliga regalier där medelsvensson skämtsamt kan återskapa scener ur Pretty woman eller på riktigt smälta sitt kreditkort. En uppsjö gatumusikanter, kioskar, turistfällor och vattenhål lockar även till ständigt pillande efter pennies och pounds. Att de har kvar och aktivt använder one penny myntet fortfarande gav ett gott skratt, att bära runt på något som motsvarar tio öre är helt enkelt hilarious och du får användning för myntet endast när du ger bort det för att avlasta dig dess vikt, en valör som inte ens uteliggarna är tacksamma för skulle jag gissa.
Jag och Isa börjar förstås med det allra viktigaste, den fråga vi alla ställer oss själva oavbrutet och det ultimata provet vi alla förlorar sömn över tanken på att misslyckas med: Frågan huruvida man är en trollkarl eller en simpel omagisk mugglare.
Efter en ångestfylld promenad till Kings Cross hittar vi mycket riktigt plattform 9¾ men vi stöter direkt på problem. Några riktigt smarta affärsmugglare har placerat en låtsasplattform i centralhallen och limmat fast en halv kundvagn i väggen för att ge illusionen av att det är en magisk portal till Hogwarts. Vi misstänker först "Ni vet vem" men souvenirbutiken avslöjar direkt att det handlar om pengar, inte nödvändigtvis världsherravälde, här säljs allt som har med Harry Potter-serien att göra billigt och bra. Vem kan säga nej till en halvtaskigt massproducerat plastkopia av en trollstav för 350 spänn? Vi lyckas i alla fall sno varsin pin med våra egna elevhussymboler på. Isa är obestridbart en Hufflepuffare och jag är utan tvekan ur Slytherin, detta eftersom hon är bitsk som en grävling och jag är giftig på snake. Vi går bort från de vilseledda stackarna som köar för att posera vid det alldagliga teglet och ställer oss istället på motsatt sida väggen som utgör perrong 9-11. Om det är någon vägg som faktiskt är förtrollad så är det den här, även om vi på grund av biljettkontroll hamnar på fel sida av den.
Jag är inte helt såld på Harry, jag är djupt vetenskapligt lagd och pratar skämtsamt om sådana här dumheter men det infinner sig ett litet pirr när jag sträcker handen mot väggen. Den kalla hårda ytan känns som ett misslyckande, tyvärr är jag inte välkommen på Hogwarts. När Isa testar tvingar jag henne ta lite sats in i väggen för att vara säker på att det faktiskt inte fungerar, det är alltid bra att ha med sig en Crash Test Dummy att prova med. Jag skyller dock på att skolåret redan har börjat, vi skulle egentligen varit där 20 dagar innan om vi hade velat med tåget på riktigt, det är bara då strax innan 11 som fanstyget har öppet. Jädra Harry Potter asså, hans fel alltihop.
- comments
Mamma At last, så fick vi läsa om denna resa som vi visserligen var med på, men den tål att återupplevas. Tack!