Nelly - Hot In Herre

Luang Prabang lockar inte än så nästa stop blir ännu längre ut i obygden, jag får med mig mina mina favvisar vilket jag är tacksam för då de sannerligen vänjer in mig i backpackerminglet. Vi tar en buss och en skramlande Tuk-tuk ut till Nong Khiaw, en liten håla intill floden i ett landskap som till stor del liknar sockertoppsbergen. Det är nu jag får en inblick i vad som gör Laos till ett omtyckt resemål. Här är det lugnt och skönt, sjukligt lugnt och innerligt skönt. Populationen tar allt i ett lugnt stadigt tempo, det är svårt att stressa dem eller få dem på dåligt humör. Det är oartigt att höja rösten eller gå i konflikt här så alla är hjälpsamma eller snällt avböjande. När du kommer ut ur städer så saktar tempot ned till i princip stillastående. Nong Khiaw visar sig vara billigt och bra, en liten bungalow vid floden kostar inte mer än en tjuga natten och det är inte svårt att hitta rum då jag är här under lågsäsongen och vartannat hus hyr ut rum och säljer mat. Då vi härdats av utflykter i bergen så fortsätter vi hålla tempot uppe genom att springa ut i skog och mark, vi börjar lätt med att spana in lite grottor och vattenfall i omnejden.

Det regnar inte dagtid, vilket jag först tycker är trevligt men i skrivande stund skulle jag ge vad som helst för mer moln på himlen, värmen är otrolig och outhärdlig när man som mig inte är van. Det är 35 grader och helt vindstilla i dalgångarna, svetten pärlas på bröstet och bokstavligt talat rinner från pannan. Det tar inte mer än två dar av dagslånga utflykter ut bland byar innan jag är helt kokt. Solsting, värmeslag eller vad det nu ska kallas är inte döden men drygt om man har det under en längre tid. Man mår allmänt pyton, saknar aptit, allt svartnar i en lång stund varje gång man reser sig och man orkar noll. En kul grej med värmen är dock jakten på skugga och vatten, vi slänger oss huvud först in i alla vattenhål vi hittar och dricker vatten som fiskar. Detta låter kanske inte så spännande men det blir det, varje stopp där is, kallt vatten eller dylikt finns är verkligen som att kliva in i Nirvana. Första dagen så är målet t.ex ett vattenfall en bra bit från samhället och jag tror aldrig en öl och ett bad varit så intensivt njutbart som när vi kom fram och slängde oss i forsen. Vattenfall kan nämnas är fett läskiga, även fast det vi hittar är litet och ser snällt ut blir jag nedsugen och fullkomligt manglad mot stenbotten när jag ska gena förbi vattnets nedslagsplats. Det var som att ligga i en tvättmaskin fylld av tegelstenar i tjugo sekunder innan jag lyckades meka mig ur virveln. Aj.

Vi tar en båt ned till Muang Ngoi då det dit inte finns några vägar och vi därigenom är garanterade en fridfull miljö. Båtfärden är väldigt mysig men får en dryg paus när vi når strömmar och grunda vatten, där får vi gå av och vandra längst med floden barfota medan båtföraren skrattandes kör vidare bredvid oss. Målet visar sig vara ungefär samma typ av samhälle som tidigare ort om än lite mindre. Här hittar jag gammal utgåva av "The Elephant man" att köpa och jag käkar majonäs som smakar damm, helt klart en acceptabel existens med andra ord. Men eftersom vi fortfarande har blodsmak så vandrar vi ut mot gömda och bortglömda byar på jakt efter någonstans där få eller inga människor finns. Efter några timmar kommer vi fram till en liten by och får till vår förvåning ett varmt välkomnande och inbjudan att äta och sova. Sovplatserna för gäster kostar här 5.000 kip, strax över 4 spänn, billigare än så går det nog inte att hitta utan att sova i rännstenen, vi har dessutom hela byn för oss själva.

Gubben som äger haket är glad och sprallig och umgås med oss under kvällen och pratar nonstop, mest med sig själv på fruktansvärt bruten engelska. Han häller i oss gratis Lao-lao vilket efter några glas gör dig minst sagt lycklig då det är relativt starka grejjor. Vi skrattar av oss och spelar galenpanna in på småtimmarna. Uttorkning, uttröttning och Lao-lao innebär tro det eller ej att kroppen mer eller mindre är helt pantad så vi tar ut sovmorgnar i de alltid närvarande hammockarna under de dagar då vi får våra smutsiga vantar på rusdrycken. Resterande tid vi har här vandrar vi bland risfälten i dalgångarna och badar i de skogsfloder vi hittar, min favorit blir en kristallklar källa som flyter ut ur en underjordisk grotta, vattnet är kallt och skönt nog att komma från havet hemma. Jag badar tills läppar är blåa och fingrarna är vita, leendet fryser nästan fast i ansiktet på mig. Ett annat kul plus är att det överallt simmar lokala barn med cyklop och egenbyggda harpungevär i jakt efter småfisk som vågar sig upp längst strömmarna. Det är obeskrivligt läskigt när de simmar förbi och det minst sagt stadiga geväret siktas mot ditt skrev eller ansikte. Mitt hjärta stannade vid två separata tillfällen.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det är magiskt att åka i forsarna i lågt gående båtar med en hand i vattnet, bada i vattenfall i djungeln, promenera i byar 10 mil från allt och höra geckoödlor spela på kvällarna liggandes i en hängmatta med en god bok.

High five Laos, high five.