Profile
Blog
Photos
Videos
Travels
Pendulum - Masochist
Once we jumped off the boat and into the jungle
We cranked up the volume and marched to our own drummer
Many nasty things could await me
Noise discipline had to be maintained
Sounds carried incredibly far in the jungle
Had it been heard by any bad boys?
Nä, nu har jag vart i Kina en bra bit över två månader allt som allt på resorna jag gjort, det är närmare 1600 timmar, dvs 200 fulla arbetsdagar på 8 timmar vilket är ganska nära vad man jobbar totalt på ett år. Jag har alltså slösat ett helt år av mitt liv här i paradiset på bara två månader! Matematik går inte att säga emot så nu får det vara nog! Liggbuss till Jinghong som blir sista stoppet innan jag går över gränsen till Laos, enda gången jag blir lite åksjuk av ett vägbundet fordon då bergsvägarna är rena berg- och dalbanan. När det gått 14 timmar och jag just blivit nog trött att somna in så ser föraren det och den sadisten slår på "Missing in Action", en klassisk B-action från 1984 med Chuck Norris. Självklart blir det att avnjuta den istället. När en arg Chuck slänger sig från andra våningen ner på en nordvietnamesisk soldat och spränger sig själv med en handgranat i varje hand (och klarar sig) så tror jag att jag fick en liten orgasm. Seriously, dont **** with the Chuck.
Jinghong i Xishuangbanna är en bra utväg till Laos, den sydligaste av de kinesiska provinserna i inlandet som även gränsar till Myanmar. Här är lite annorlunda jämfört med vad jag upplevt innan. Visst såg jag palmer och tropiska prylar kring Guilin men här är det helt crazy, gatorna är inmurade i kokosnötpalmer och även de minsta grönytorna är djungler. Äter grillad svamp från gatustånden och promenerar runt i den lilla staden och med tårar i ögonen tar jag farväl av alla kineser då jag misstänker att jag inte kommer att se dem igen. Jag känner att jag har förtjänat att bli ömt behandlad och vila så jag söker en massör att ljuvt och försiktigt beröva mig stelhet och muskelmässigt sorgmod. Det finns en blind massörsskola här som är minst sagt rekommenderad i området så det blir till att ta in där. En timme senare kryper jag ut ur rummet helt mörbultad, helkroppsmassagen var inte vad jag tänkt mig direkt. Den trevliga blinde mannens massagestil var spännande och snabb, i ryckande rörelser slet han allt på plats och fullkomligt demolerade de knutar och den stelhet jag byggt på mig av att sova i stolar, på plankbäddar och på marken. Fick "myror" i alla lemmarna när nerverna mosades mellan muskler och ett par stadiga nävar och det var ett saligt ögonblick skall ni veta när han vred upp mitt ben på ryggen så det brakade till i ryggslutet. "Hen hao" sa han, "Mycket bra". Avslutningsvis fick jag testa på traditionella Kinesisk koppning där massören tar och sätter eld i koppar och placerar dessa på kroppen så att undertrycket suger in huden i koppen och demolerar hudens blodådror. Det var som om en jätte satte munnen över fläsket mitt och sög så hårt att det blev ett enormt sugmärke. Gud vet hur detta skall hjälpa hälsan men testa ska man, det är först när jag kommer tillbaka till mitt hostel jag märker att hela ryggen är blå, så nu är jag 1/3 smurf, sexigt.
Jag ser världens mest förutsägbara film på bussen och innan jag vet ordet av sover jag och dreglar en fin liten pöl på tangentbordet. En man hojtar mig ur slummern och ber mig stiga av, jag är i Laos.
Luang namtha är helt klart ett mysigt litet kyffe, allt är mer avslappnat och enklare än vad det var i Kina där alla städer mer eller mindre är storstäder, trafiken är påtaglig och byggnaderna är stora. Här är det inte riktigt likadant, lite enklare på något svårgreppat sätt, men en sak finns det här: Backpackers. Det här stället är så litet och långt uppe i norr så man tror att ingen riktigt orkar sig hit men ack och ve där tog jag fel. Här finns det fler folk från väst än vad jag sett under hela tiden jag varit i Kina tror jag. Det märks att jag klivit in i "sydostasien", backpackerparadiset dit alla med ryggsäck och flipflops vallfärdar, jag måste erkänna att det känns lite awkward att försöka kallprata och passa in i någon social struktur igen, ungefär som att vara på fest nykter och inte känna någon man kan tryggt pressa sig mot.
Jag lyckas dock prata ihop mig med några mysiga människor som ska göra en lite mer hardcore trekkning ut i ingenstans, här uppe finns nämligen en del ruggigt djupa urskogar. Först vill jag förstås ut i djungeln själv men skaderisken här är absurd och det är omöjligt att navigera utan guide (vilket är vad som kostar) så jag blir mer eller mindre övertalad att, hör och häpna, betala en slant för att få vägledning i skogen och samtidigt behöva gå med ett gäng människor. Det är en trevlig britt en australiensare och en snubbe från Israel som blir mina ögonstenar, de tre andra är nedknarkade och högljudda luffare jag inte ens försöker få kontakt med. Faktum är att en av dessa tre är så förstörd av narkotikamissbruk och valium att han knappt kan stå och därför delas gruppen naturligt upp då han och några andra faller bakom och sätter sig och röker varannan meter. Detta innebär, för att illustrera tydligare, att jag och mina tre nya kumpaner får den lokala guiden för oss själva och tågar in i djungeln i hurtig hastighet och gott humör då vi kommit undan billigt och fått en fruktansvärt mysig snubbe ur en by vi passerar att leda oss in i den ofantligt skräckinjagande urskogen.
Vi kliver in i riket av regn, värme, insekter och lera. Laos regnskog är inte att leka med, man vadar igenom floder med vattnet i midjehöjd och trampar lera till anklarna i terräng så tät att vi faktiskt måste hacka oss fram med en machete. Regnperioden gör att träd och undervegetation faller över de redan obeskrivligt svåridentifierade stigarna och därav är det svårframkomligt något fruktansvärt. Värmen och fukten är dessutom legendarisk, man svettas så mycket att svetten inte längre är salt, det bara rinner igenom dig och gör dig dyngsur, vilket händelsevis även spöregnet gör. När vi traskat till middag så bestämmer vi oss att slå läger och får med rötter, blad och pinnar bygga ett vindskydd och en eldstad. Middagen kokar vi i bambustammar och tallrikarna är bananblad. Det enda som vi kan tillaga över den svårflörtade elden är blaskig soppa och "sticky rice" som ska visa sig vara det enda vi egentligen äter i tre dagar framåt. Inte mycket finns att säga om vandringen annat än att den tär mer på psyket än kroppen och att bilderna inte gör den rättvisa.
Efter ett tag slutar man vifta bort insekterna då det helt enkelt inte går att bli av med dem. flugor, myggor, spindlar och eldmyror krälar ständigt efter ben och armar, faller ner i nacken från vegetationen ovan eller flyger in i ansiktet på dig. Din ärkefiende här kommer dock vara blodigeln. När du gått i en timme och lyfter på byxbenet kommer du ha kolonier av dessa vampyrer som suger dig torr, de pumpar dig dessutom full av blodlösande medel så du blöder som en stucken gris i timmar tills dina skor är plaskfyllda med en röd soppa. Varje gång vi sätter oss ner att vila under dessa dagar sitter jag med tändaren och plockar blodiglar från fötter och anklar. Att ta lös dem utan verktyg är helt omöjligt då det biter sig fast något fruktat. Under natten vaknar du ett otal gånger av att du har en vandrande pinne eller en kackerlacka i sovsäcken och bananlöven hjälper föga som tak när skyarna öppnar sig. Sjukt kul är det alltså, jag kan inte ens börja att beskriva vilken sjukt skön känsla det är att med huggkniv i hand plöja igenom denna vegetation och vartannat steg trampa på en orm, ett stup eller en myrstig. Eldmyror, kan noteras, är inte din bästa vän heller och du gör bäst i att inte pilla alltför mycket på dem då det minst sagt bränner friskt när du har en näve av dem innanför skjortan.
Efter att vi vandrat under förmiddagen dag två så når vi en liten by där vi fäller ut landningsstället och minglar med folket som bor isolerade, utan vägar, ute i ingenstans. Folket är är väldigt mysiga och välkomnande men det märks att de sett en del vandringsgrupper sedan innan, de enda som är totalt förtjusta över oss bleka zombies är barnen som jagar oss var vi än går kring i byn. Vi slappnar av där under kvällen och pratar om allt och inget, arbetar fram internskämt, ordnar med myggnät och plåstrar om sår. I skogen där vi vandrat finns det enligt utsago tigrar, vampyrfladdermöss och andra exotiska djur men jag hyser föga förhoppningar att se dessa då de alla är klipska nog att hålla sig undan oss inkräktare. Efter ytterligare en dag av vandrande och krypande i lera så sliter vi oss ur den täta djungeln och kommer ut på ett gummiträds plantage, vi har sedan innan lämnat vår guide bakom oss och har med egen ifrågasättbar navigeringsförmåga nått floden som är vårt slutmål. Jag ser helt absurd ut, helt insmetad i lera och blod, smutsigt hår och med blad och kvistar i håret ser jag ut som något ur en riktigt dåligt krigsfilm. Floden är djup och bred så vi fröjdas länge i strömmarna och det slår verkligen alla duschar i världen att kyla ned sig och träna på krål då överhettning och uttorkning har stått lutat över oss i flera dygn.
När jag kommer tillbaka till Luang Namta så äter jag en chokladpannkaka med glasskulor och håvar in de öl jag lovats då jag med en väldig list vunnit i "simma mot strömmen" tävlingen.
Ka-ching!
Once we jumped off the boat and into the jungle
We cranked up the volume and marched to our own drummer
Many nasty things could await me
Noise discipline had to be maintained
Sounds carried incredibly far in the jungle
Had it been heard by any bad boys?
Nä, nu har jag vart i Kina en bra bit över två månader allt som allt på resorna jag gjort, det är närmare 1600 timmar, dvs 200 fulla arbetsdagar på 8 timmar vilket är ganska nära vad man jobbar totalt på ett år. Jag har alltså slösat ett helt år av mitt liv här i paradiset på bara två månader! Matematik går inte att säga emot så nu får det vara nog! Liggbuss till Jinghong som blir sista stoppet innan jag går över gränsen till Laos, enda gången jag blir lite åksjuk av ett vägbundet fordon då bergsvägarna är rena berg- och dalbanan. När det gått 14 timmar och jag just blivit nog trött att somna in så ser föraren det och den sadisten slår på "Missing in Action", en klassisk B-action från 1984 med Chuck Norris. Självklart blir det att avnjuta den istället. När en arg Chuck slänger sig från andra våningen ner på en nordvietnamesisk soldat och spränger sig själv med en handgranat i varje hand (och klarar sig) så tror jag att jag fick en liten orgasm. Seriously, dont **** with the Chuck.
Jinghong i Xishuangbanna är en bra utväg till Laos, den sydligaste av de kinesiska provinserna i inlandet som även gränsar till Myanmar. Här är lite annorlunda jämfört med vad jag upplevt innan. Visst såg jag palmer och tropiska prylar kring Guilin men här är det helt crazy, gatorna är inmurade i kokosnötpalmer och även de minsta grönytorna är djungler. Äter grillad svamp från gatustånden och promenerar runt i den lilla staden och med tårar i ögonen tar jag farväl av alla kineser då jag misstänker att jag inte kommer att se dem igen. Jag känner att jag har förtjänat att bli ömt behandlad och vila så jag söker en massör att ljuvt och försiktigt beröva mig stelhet och muskelmässigt sorgmod. Det finns en blind massörsskola här som är minst sagt rekommenderad i området så det blir till att ta in där. En timme senare kryper jag ut ur rummet helt mörbultad, helkroppsmassagen var inte vad jag tänkt mig direkt. Den trevliga blinde mannens massagestil var spännande och snabb, i ryckande rörelser slet han allt på plats och fullkomligt demolerade de knutar och den stelhet jag byggt på mig av att sova i stolar, på plankbäddar och på marken. Fick "myror" i alla lemmarna när nerverna mosades mellan muskler och ett par stadiga nävar och det var ett saligt ögonblick skall ni veta när han vred upp mitt ben på ryggen så det brakade till i ryggslutet. "Hen hao" sa han, "Mycket bra". Avslutningsvis fick jag testa på traditionella Kinesisk koppning där massören tar och sätter eld i koppar och placerar dessa på kroppen så att undertrycket suger in huden i koppen och demolerar hudens blodådror. Det var som om en jätte satte munnen över fläsket mitt och sög så hårt att det blev ett enormt sugmärke. Gud vet hur detta skall hjälpa hälsan men testa ska man, det är först när jag kommer tillbaka till mitt hostel jag märker att hela ryggen är blå, så nu är jag 1/3 smurf, sexigt.
Jag ser världens mest förutsägbara film på bussen och innan jag vet ordet av sover jag och dreglar en fin liten pöl på tangentbordet. En man hojtar mig ur slummern och ber mig stiga av, jag är i Laos.
Luang namtha är helt klart ett mysigt litet kyffe, allt är mer avslappnat och enklare än vad det var i Kina där alla städer mer eller mindre är storstäder, trafiken är påtaglig och byggnaderna är stora. Här är det inte riktigt likadant, lite enklare på något svårgreppat sätt, men en sak finns det här: Backpackers. Det här stället är så litet och långt uppe i norr så man tror att ingen riktigt orkar sig hit men ack och ve där tog jag fel. Här finns det fler folk från väst än vad jag sett under hela tiden jag varit i Kina tror jag. Det märks att jag klivit in i "sydostasien", backpackerparadiset dit alla med ryggsäck och flipflops vallfärdar, jag måste erkänna att det känns lite awkward att försöka kallprata och passa in i någon social struktur igen, ungefär som att vara på fest nykter och inte känna någon man kan tryggt pressa sig mot.
Jag lyckas dock prata ihop mig med några mysiga människor som ska göra en lite mer hardcore trekkning ut i ingenstans, här uppe finns nämligen en del ruggigt djupa urskogar. Först vill jag förstås ut i djungeln själv men skaderisken här är absurd och det är omöjligt att navigera utan guide (vilket är vad som kostar) så jag blir mer eller mindre övertalad att, hör och häpna, betala en slant för att få vägledning i skogen och samtidigt behöva gå med ett gäng människor. Det är en trevlig britt en australiensare och en snubbe från Israel som blir mina ögonstenar, de tre andra är nedknarkade och högljudda luffare jag inte ens försöker få kontakt med. Faktum är att en av dessa tre är så förstörd av narkotikamissbruk och valium att han knappt kan stå och därför delas gruppen naturligt upp då han och några andra faller bakom och sätter sig och röker varannan meter. Detta innebär, för att illustrera tydligare, att jag och mina tre nya kumpaner får den lokala guiden för oss själva och tågar in i djungeln i hurtig hastighet och gott humör då vi kommit undan billigt och fått en fruktansvärt mysig snubbe ur en by vi passerar att leda oss in i den ofantligt skräckinjagande urskogen.
Vi kliver in i riket av regn, värme, insekter och lera. Laos regnskog är inte att leka med, man vadar igenom floder med vattnet i midjehöjd och trampar lera till anklarna i terräng så tät att vi faktiskt måste hacka oss fram med en machete. Regnperioden gör att träd och undervegetation faller över de redan obeskrivligt svåridentifierade stigarna och därav är det svårframkomligt något fruktansvärt. Värmen och fukten är dessutom legendarisk, man svettas så mycket att svetten inte längre är salt, det bara rinner igenom dig och gör dig dyngsur, vilket händelsevis även spöregnet gör. När vi traskat till middag så bestämmer vi oss att slå läger och får med rötter, blad och pinnar bygga ett vindskydd och en eldstad. Middagen kokar vi i bambustammar och tallrikarna är bananblad. Det enda som vi kan tillaga över den svårflörtade elden är blaskig soppa och "sticky rice" som ska visa sig vara det enda vi egentligen äter i tre dagar framåt. Inte mycket finns att säga om vandringen annat än att den tär mer på psyket än kroppen och att bilderna inte gör den rättvisa.
Efter ett tag slutar man vifta bort insekterna då det helt enkelt inte går att bli av med dem. flugor, myggor, spindlar och eldmyror krälar ständigt efter ben och armar, faller ner i nacken från vegetationen ovan eller flyger in i ansiktet på dig. Din ärkefiende här kommer dock vara blodigeln. När du gått i en timme och lyfter på byxbenet kommer du ha kolonier av dessa vampyrer som suger dig torr, de pumpar dig dessutom full av blodlösande medel så du blöder som en stucken gris i timmar tills dina skor är plaskfyllda med en röd soppa. Varje gång vi sätter oss ner att vila under dessa dagar sitter jag med tändaren och plockar blodiglar från fötter och anklar. Att ta lös dem utan verktyg är helt omöjligt då det biter sig fast något fruktat. Under natten vaknar du ett otal gånger av att du har en vandrande pinne eller en kackerlacka i sovsäcken och bananlöven hjälper föga som tak när skyarna öppnar sig. Sjukt kul är det alltså, jag kan inte ens börja att beskriva vilken sjukt skön känsla det är att med huggkniv i hand plöja igenom denna vegetation och vartannat steg trampa på en orm, ett stup eller en myrstig. Eldmyror, kan noteras, är inte din bästa vän heller och du gör bäst i att inte pilla alltför mycket på dem då det minst sagt bränner friskt när du har en näve av dem innanför skjortan.
Efter att vi vandrat under förmiddagen dag två så når vi en liten by där vi fäller ut landningsstället och minglar med folket som bor isolerade, utan vägar, ute i ingenstans. Folket är är väldigt mysiga och välkomnande men det märks att de sett en del vandringsgrupper sedan innan, de enda som är totalt förtjusta över oss bleka zombies är barnen som jagar oss var vi än går kring i byn. Vi slappnar av där under kvällen och pratar om allt och inget, arbetar fram internskämt, ordnar med myggnät och plåstrar om sår. I skogen där vi vandrat finns det enligt utsago tigrar, vampyrfladdermöss och andra exotiska djur men jag hyser föga förhoppningar att se dessa då de alla är klipska nog att hålla sig undan oss inkräktare. Efter ytterligare en dag av vandrande och krypande i lera så sliter vi oss ur den täta djungeln och kommer ut på ett gummiträds plantage, vi har sedan innan lämnat vår guide bakom oss och har med egen ifrågasättbar navigeringsförmåga nått floden som är vårt slutmål. Jag ser helt absurd ut, helt insmetad i lera och blod, smutsigt hår och med blad och kvistar i håret ser jag ut som något ur en riktigt dåligt krigsfilm. Floden är djup och bred så vi fröjdas länge i strömmarna och det slår verkligen alla duschar i världen att kyla ned sig och träna på krål då överhettning och uttorkning har stått lutat över oss i flera dygn.
När jag kommer tillbaka till Luang Namta så äter jag en chokladpannkaka med glasskulor och håvar in de öl jag lovats då jag med en väldig list vunnit i "simma mot strömmen" tävlingen.
Ka-ching!
- comments
Åsa Papa smurf!
Erik Olofsson Måste ju leva upp till nicket ^_^