Eftersom bussen va två och en halv timme sen till Mae Sot blev det lite sömn och god frukost. Efter det kör Mr. T oss till gränsen. Där han naturligvis vet vart vi ska och vi går före den 50 meter långa kön in till gränsövergången. När vi väl har fyllt i det thailändska avgångskortet va det dags att gå över till burma sidan.
Bron emellen burma och thailand kallas för fredsbron. Bron går över en flod och är strängt bevakad från båda sidor. Väl på andra sidan finns en ny guide som hänvisar oss in till ett runt där vi måste fylla i en massa papper och guiden sprang även i väg med våra pass. Dom skulle tyfligen kopieras för att ges till olika stop av bilresan till Hpa-an. När han väl kom tillbaka så var vi givetvis lite lugnare.
Det vi märkte va att de flesta prata väldigt bra engelska i förhållande till Thailand.
Efter lite kaffe och cola fick vi hoppa in i bilen och sedan drog vi iväg.
Guiden berättar för oss att det har varit en brittisk koloni och att det lärs ut engelska i skolan för alla. Man får även betyg i det. Efter att britterna släppt dom har det pågått inbördes krig under många många år. Folk sköt varandra mitt på gatan under ljusa dagen! Detta slutade för ungefär fem år sedan. Efter det har dom börjat bygga upp ett nytt land tillsammans. För tre år sedan öppnade dom gränserna för turister.
Det finns fem olika stater, fem olika etniska grupper, fem olika språk, fem olika poliskårer och fem olika försvarsmakter. Samt burmas egna försvarsmakt.
För att komma ifrån Myadday ( ? På stavning) till hpa-an (utalas pa-an) var vi tvungna att åka över ett bergspass på en av de äldre vägarna. Emellan Myadday och hpa-an finns bara en väg och det är just den över bergspasset. Resan beräknades att ta ungefär 3 - 4 timmar över passet. Men dom håller på att bygga en ny väg emellan bergspassen som kommer ta ungefär 30-45 min istället. Den öppnar nästa år.
Vägen över bergspasset är så smal och dålig att det är enkel riktat hela vägen över med övervakning på båda sidor så ingen åkte åt fel håll. Varannan dag åker man till hpa-an varannan dag kan man åka till gränsen...
Ingen av oss har någonsin varit med om en så dålig väg förut, smal med djupa stup bara några centimeter ifrån bilens däck.. vägen va blandad med grus, stenar och bauta stenar. Och vägen va väl traffikerad av både moppar, bilar och tungtransporter.
Guiden berätta även att nör han va mindre kunde man se bilar som hafr förlorat fästet på vägen och voltat ner för berget.
Efter bergspasset kommer vi till en liten by där vi får äta traditionell burmanesisk mat. Mycket gul curry och ingefära. Kanske inte riktigt våran grej...
Sen började vi åka på den "bra vägen" den resterande delen av bilfärden. Den kallades för the high way. Något smalare än 190:an och va som en asfalterad traktor stig. Vi kommer aldrig klaga på Vägverkets pott hål i Svergie...
Väl framme på hotellet i hpa-an är vi helt utslagna. Och har heller inte fått någon info om de andra hotellen eller fått vouchers för tåg biljett. Paniken e nära och allt kändes lite väl tungt.