Profile
Blog
Photos
Videos
Pust, flås och ett tungandat hej!
Först vill jag bara tacka för alla kommentarer. Det känns så kul att ni uppskattar resebloggen och att ni följer med mig på min underbara resa... <3
Under söndagen lämnade vi salta för ytterligare ett buschcamp. Vårt nya mål var Potosi i Bolivia. En gruvstad, men också världens högst belägna stad (4080 m.ö.h).
Vi blev informerade redan i salta om höjderna och hur vi eventuellt skulle kunna reagera. Huvudvärk, yrsel, diarré och kräkning var något som inom det närmsta timmarna kunde bli ett faktum.
Med rädslan för dessa vanligt förekommande symptom hade en påse med cocablad inhandlats till varje buss. Två påsar med torkade gröna blad och med lukten av grönt te. Gröna små blad som är helt lagligt att bruka i norra Argentina och Bolivia och detta pga höjderna.
Vår kära guide, Marco, hade även inhandlat både majsmjöl och coca cola. En blandning som tydligen är väldigt effektiv vid diarré...
Men, i alla fall. Väl förberedda lämnade vi salta på morgonen och under eftermiddagen började sedan våra rosa hjältar att stiga. Vi steg och steg och var uppe på ca 4200 m.ö.h som högst. Vi hade både planerade och oplanerade stopp då ena bussen bland annat började koka. Och vad gör man mitt ute i ingenstans när något sådant händer? Jo, man väntar...
Och när bussen till slut svalnat lyckades vi även lämna det fantastiska landet Argentina och rulla in i ett betydligt fattigare och smutsigare Bolivia. Men ändå ett vackert och fascinerande land!
Vid landgränsen och i samband med passkontrollen började höjdsjukan bli ett faktum och luften kändes allt mer tungandad. Jag blev smått yr, fick huvudvärk, drabbades av plötslig trötthet och blev väldigt andfådd. Men jag kom ändå undan lindrigt, medan andra stackare drabbades betydligt mer och det var inte många poäng som uppnåddes enligt bristolskalan inte... :(
Så med en ny respekt för höjder och tunn luft slog vi läger lite senare på kvällen. Övernattningen skedde återigen på busstaket och nere i en fin dal i Bolivia. Vi vaknade upp till solen och till otroliga vyer.
Dagen därpå kom vi fram till den högt belägna staden Potosi. Vi möttes av en intensiv lukt av avgaser och av människor som återigen vinkade och log, kinderna fulla av coca.
I Potosi fick vi bo på hostel, vilket innebar en säng, en toalett som man faktiskt kunde sitta på och varmvatten i duschen. Jag log och det kändes fantastiskt lyxigt.
Jag älskar det perspektivet man får på saker och ting när man reser på det här sättet. För oss är det självklara ting, för andra finns det inte ens i drömmarnas värld...
Det tog inte lång stund i Potosi innan höjdsjukan tog över våra kroppar. Jag drabbades återigen lindrigt med en värld som snurrade, ett hjärta som rusade och av en allt mer stark känsla av att inte få luft. Och det enda sättet att hantera höjden och symptomen var att trotsa mina principer, lyssna på den bolivianska medicinmannen och börja tugga coca. På så sätt fick jag en bättre syreupptagningsförmåga och symptomen kunde reduceras en aning. Jag antar att placeboeffekten var rätt så stor, men det kändes skönt att få luft... :)
Och när våra kroppar fått tillräckligt med syre och vi hade någorlunda kontroll på höjdsjukan gick vi sakta sakta sakta till en restaurang och åt lama. Något andfådda.
Dagen efter fick vi, tyvärr, se Potosi från ett annat perspektiv. Vi fick möjligheten att följa med ner i en av silvergruvorna och se hur livet för en gruvarbetare är. Eller livet? För mig är det jag såg inget liv.
De yngsta var 14 år. 10-12 timmar av arbete varje dag. De mest utsatta arbetade sju dagar i veckan, under sex av dagarna gick inkomsterna till gruvföretaget och under den sjunde fick de behålla den lilla lönen själv. För att försörja en familj de nästan aldrig träffade...
En av männen vi träffade hade 15 ton material framför sig att släpa ut från gruvan, en annan satt på en sten av utmattning och bara stirrade rakt fram.
Medellivslängden för dessa bolivianska gruvarbetare är 35-40 år på grund av giftiga gaser och farligt arbete. Inga munskydd, inga maskiner, ingen säkerhet och ingen som tänker på dem. Minst en arbetare får sätta sitt liv till varje dag... Sätta sitt liv till för vad?
För att få följa med ner i gruvan var avtalet att köpa med cocablad och juice till arbetarna. Dynamit och sprit var också uppskattad, men det kändes fel att ge...
Och jag vet egentligen inte vad som var mest sorgligt. Att se hur människor slet sina kroppar i stycken eller när det stannade upp en arbetare framför en och bara stirrade och pekade på den flaska juice man bar på.
Jag möttes av ögon med tomma blickar. Blanka ögon av hopplöshet och utmattning. Ögon som lyste av törst och sedan tacksamhet över att få något att dricka. Cocabladen användes för att stilla hungern...
Mitt hjärta gick sönder!
Det tog ett par timmar att förstå vad man hade fått se och uppleva och det var både en känsla av frihet och förtvivlan att komma ut i dagsljuset igen. En förtvivlan över att vända dem ryggen och lämna kvar dem där inne, medan jag kunde hoppa in en minibuss och åka därifrån...
Återigen. Fler perspektiv.
- comments
inger Ooo, så sorgligt ! Man uppskattar verkligen gamla sverige när man läser om hur eländigt andra har det. Tack för att du skriver så målande! Kram
Anna Hansson Du skriver då så bra Therese. Du skulle skriva en bok om alla dina resor å upptåg. Kram
Åsa Man får verkligen en tankeställare när man läser din gripande historia. Här går man och smågnäller helt utan orsak
mamma Stackars människor!!! Vi har det bra vi!! Hoppas du inte kommer hem med behov åttatt tugga blad!! Då får det bli spenat!!!! Ha det så jättebra!!! Puss
michaela Oj vad hemskt.. inget man hor om precis sa det e bra att du oppnar vara ogon... Hehe haller m din mamma-inte tugga blad hemma;P Kram