Blev lite för långt, flera blogginlägg från olika tillfällen som jag aldrig hann publicera..
16/2
Då var det dags att känna på livet som ryggsäcksresande. Efter att vi besökt killing field och fängelset S 21 i Phnom pehn( vilket var en hemsk och deppig upplevelse men väldigt intressant och verkligen någonting som alla bör göra innan man säger hej då till denna värld). Hur folk kan stå och fotografera sig själva framför dödskallar,som b.la tillhört barn, och samtidigt le stort är för mig helt obegripligt. Vi begav oss efter det iaf till Sihanoukville (en kuststad i Kambodja). Först hade vi inte bokat ngt boende men när alla de andra insåg att vi skulle komma fram sent insisterade de på att boka iaf en natt. Efter en stunds letande lyckade vi hitta ett hotell (Freelance hotell, down town i shianoukville) och bokade då två rum för två nätter. När vi efter två extra timmar på bussen kom fram till Sihanoukville tog vi en tuktuk till hotellet och blev då avsläppt mitt ute ingenmansland. Vi trodde att det var ett skämt. Att det som vi trodde skulle ligga 1 km från stranden ist låg långt därifrån med ingeting annat än halvt övergivna hus runt omkring. Hotellet var väldigt skumt. Det kändes som ett billigt motell där en bordellverksam het samt en del mord tillch från äger rum. Det var endast män där förutom de två kambodjanska kvinnorna i stilettklackar. Jag sa att vi hade bokat två rum till en kille som verkade jobba där och utan att han frågade efter bokningsnr utan ist bara diskuterat med sin kollega sa han att det bara fanns ett rum ledigt. Jag visade upp vår bokningsbekräftelsen och sa med lätt irriterad och bestämd röst att "VI HaR BOKT TVÅ RUM OCH BETALT FÖR TVÅ RUM OCH DÅ SKA VI OCKSÅ HA TVÅ RUM, SÅ DET ÄR BARA ATT DU FIXAR FRAM RUMMEN! Jag är inte så bra att hålla mitt temperament nere när komplikationer som inte borde uppstå upptår. Såklart fanns det också två rum och t o m flera som stod tomma med öppna dörrar..:s våra rum hade galler för fönstret både inne i rummet och utanför. Dubbel säkerhet för om ngn försöker rymma med andra ord. Toaletten gick bara att spola när den själv väl var på humör och korridorerna var långa och väldigt smala med en flimrande lampa som sattes på ibland. När vi senare gick ner till "Lobbyn" för att se om man kunde få ngt att smälta hungern, hörde vi en kambodjansk ung tjej säga med en lätt förförisk röst till en + 60 västerländsk man" snälla kan vi inte bara gå upp till rummet och ta ngt att dricka där ist" Då kände vi att Hmmmmm.... vänta lite här, nu har vi kommit lite fel.... Det slutade med att alla sov i en och samma säng och sprang iväg kl 07:00 för att hitta ngt annat boende.
Ett par dagar senare efter att vi lämnat Sihanoukville och efter 37 timmar utan sömn och 14 timmars bussresa är vi väl framme i Ho chi minh city. Ännu en hektiskt storstad- Bangkok för 10 år sen. Under dessa 37h har vi haft krångel med bussbiljetter,stått vid den vietnamesiska gränsen och vänta i 2h på att få tillbaka våra pass. Väl framme i Ho chi minh hade vi varit tvungna att börja vår jakt efter Erika och Julia som ha kommit fram ett par timmar tidigare till Ho chi minh. Emma och jag hade nämligen stannat en extra natt i Sihanoukville och umgåtts medan Anders Crowther (gammal familjekompis) och hans kompisar som också hade varit där samtidigt om oss. Vi var helt genom genomblöta och trötta men vi lyckades hitta våra två kära reskamrater väldigt snabbt och smidigt. Emmas och min bussresa till Ho chi minh var dock rena rams helvetet. Inte nog med att p g a den bussresan ledde till vi fått vägglöss utan också att de försökte blåsa oss på våra bussbiljetter. Vi hade bokat bussbiljetterna till Ho chi minh( med bussbyte i Phnom pehn) på ngt hotell i Sihanoukville. Vi fick varsin handskriven biljett. På bussen mot Phnom pehn tog "konduktören" våra biljetter och gav ist tillbaka en ny handskriven lapp där det endast stod våra sittplatser som vi hade på den sträckan. Det stod ingeting om att vi skulle åka vidare från Phnom pehn till Ho chi minh...komplikationer uppstod då såklart när vi klev av i Phnom pehn för att byta buss. Vi hade som sagt blivit fråntagna vår "riktig biljett" och ist fått ngn värdelös informationslös papperslapp. Vi gick fram till mannen som tagit biljetterna ifrån oss och frågade om den nya vi fått verkligen gällde. Han hänvisade(såklart) i sin tur till ngn annan som var OTROLIGT långsam på alla sätt och vis och ännu mer värdelös på att ge oss ngn värdefull information. Men när en lätt skitförbannad svensk blond tjej på 20 år( som inte hade sovit något natten innan) kommer fram och frågar varför i helvete vi inte har ngn biljett som är giltig till Ho chi minh när vi har betalat för hela resan, var det inte en bra ide att försöka bortförklara sig att vi behövde köpa nya biljetter!!!!! På bussen hade jag frågat en man om den nya papperslappen till biljett vi fått skulle vara giltig på nästa buss och då sa han att han hade ringt till busskontoret i Phnom pehn och sagt att allting var OK.. Men tydligen var allting inte OKEJ! Mannen som vi nu stod och pratade med på busstationen i Phnom pehn frågade
" var är era biljetter till Ho chi minh"
- de här är våra biljetter svarade jag. De vi fått när vi bokade var vi tvungna att lämna ifrån oss på bussen". Han gick då och ställde sig och snackade med en kvinnan i biljettluckan och efter 15 min frågade jag varför det tog så lång tid att fixa fram våra biljetter. " Vi ska med bussen som går om 15 min så vi behöver våra biljetter". Mannen sa att hon håller på att ringa till hotellet där ni köpte biljetterna för att se om ni har betalat för hela resan, hon fixar.. " Sendan sprang han plötsligt snabbt där ifrån. Då stod jag kvar där, ännu mer irriterad och förbannad än innan medan Emma stod och vaktade all packning 3 m bort i 35 graders värme. När det väl var mindre än tio min kvar tills bussen skulle gå och allt fler människor lastades på, kände jag hur svetten öka rinntempo, och forsa från alla håll, panna, näsa, armhålor. Då sprack mitt tålamod och sa till den, hela tiden, skrattande biljettkvinnan att " NU ÄR JAG JÄVLIGT TRÖTT PÅ DEN HÄR SKITEN. JAG HATAR att bli lurad och det är precis vad ni håller på med! Jag och min kompis ska på 13:45 bussen mot Ho Chi Minh. Så det är bara att du skriver ut ett par giltiga biljetter till oss NU. Jag har betalat för hela resan och då ska jag FAAN också få åka HELA RESAN!" Jag kan berätta att hon inte hade ett lika stort flin efter att jag hade sagt min mening. Hon och hennes kollegor insåg nog nu att denna förbannade blondin aldrig skulle ge sig. Efter lite småutbrott på ett par olika personer så satt Emma och jag tillslut på 13:45 bussen mot Vietnam med nya GILTIGA biljetter... Det lönar sig att vara bitsk ibland!
Sedan visade det sig dock att det inte var en sådan bra ide att åka just den här bussen då vi fick sitta längs bak över bussmotorn vilket ledde till att man fick sitta med en konstant stjärtvärmare i 8h och icke fungerande luftkondition. Och som grädde på moset upptäckte vi senare att de " myggbett" som Emma trodde att hon hade fått under hela bussresan ist var de ännu mer sympatiska och rar djuren; vägglöss. Vi upptäckte dock detta inte förrän vi skull lägga hos natt nr 2 på "Saigon backpacking hostel" i Ho chi minh då var det bara att packa ihop allt pick och pack och sticka direkt. Men väl på det nya stället när tog fram mitt ipadfodral och såg att ett av våra husdjur hade haft lite separationsångest och följt med mig. Jag kände dock inte samma dragningskraft till vägglusen utan fick ist astma attack och kände att jag var tvungen att gå ut ch få lite luft. Jag vet att jag överreagerade men lite sömn och djur som suger blod och lever i ens säng är för min del inte någon bra kombination.
Så det var en ganska jobbigt start i Vietnam. Men spänningen då, den man får en adrenalinkick av och låter sin djuriska sidan ta över. Den hade jag inte fått känna på under detta dygn jag tillbringat i Vietnam. Men den som väntar på något GOTT, väntar aldrig för länge brukar man väl säga ..
Men nu ska ska ni dock inte överreagera och undra hur jag någonsin kommer att klara att resa runt i Indien på egen hand, okej?! Inget allvarligt hände.
Jag och Emma gick, efter att vi upptäckt att en vägglus följt med oss till vårt nya hostel, och satt oss på ett kafé, sedan satt jag och skypade och var väl inte direkt fylld av glädje när en en en man helt plötsligt ryckte tag i min ipad. Jag höll fast och vrålade det kvinnliga könsorganets (mer vulgära )namn över hela den centrala backpackgatan i Saigon. Jag vägrade släppa och slet tillslut loss ipaden detta medan jag välte ner och hade sönder glasbordet jag satt vid, och får glassplitter i foten och välter två ner ytterligare två stora skyltar när jag kämpar för att hålla kvar i ipaden. Den flyger sedan iväg och landar rakt ner på skärmen och MOT ALLA ODDS klara sig. Jag märkte aldrig att varken jag eller idioten till människa inte höll i ipaden längre utan jag var fullt upptagen med att istället hålla ett järngrepp om hans skjorta och då också råka riva sönder den, skrika ännu mer förbannat och slå till honom någonstans i all hets medan han försökte springa därifrån. Man kan säga att han hade ett ganska mållöst ansiktsuttryck när han la benen på rygg snabbt därifrån. Man får hoppas på att han har lärt sig att det inte lönar sig att ge sig på någon kvinna mitt i natten. Så där har ni grädden på moset NR 2! Vad skulle livet vara utan lite spontanitet!
Nu (natten 20:e feb) ligger hela gänget samlade på var sitt liggsäte i en sovbuss som ska ta oss mot Dalat, s.k.lilla Paris. Dalat ligger i inlandet och ca 1500 m ö h. Vår plan var först bara att åka längs med Vietnams kust men vi ändrade oss när vi fick höra från flera att Dalat är Vietnams vackraste stad och miljön runt omkring är otroligt vacker.
Lite senare samma idag...
Vi kom fram till Dalat 04:45, 1 1/2 h tidigare än väntat. I vanliga fall skulle vi varit överlyckliga över att ha kommit tidigare än utsagd tid men eftersom vi inte hade ngt boende och hela poängen med ta nattbuss var att vi skulle slippa betala en hotellnatt så blev vi ist lite besvikna. Vi checka in på ngt hotell men stenhårda sängar och efter ett par timmar sömn begav vi oss ut för att käka lite frukost/lunch. En väldigt trevlig men energisk medelålders amerikan hjälpte oss att hitta till en restaurang som man kunde få ngt annat än Vietnams nationalrätt Poh (en buljongsoppa med risnudlar och kött) till frukost. Han bjöd in sig lite halvt och satte sig med oss på restaurangen chocolate och åt. När vi till slut hade blivit av med honom var det dags att leta boende. Jag hade hittat ett ställe( Chau Au hotell)i vår piratkopierade Lonley planet bok om Vietnam (som vi köpt av ngn gatuförsäljare i Ho chi minh) och efter lite letande fram och tillbaka hittade vi detta fantastiska hotell. Det kunde inte vara mer perfekt. Vi har en stor balkong, utsikt över den otroligt vackra pastellfärgade staden och över en miniatyr av Eiffeltornet(inte lika storslaget som det i Paris) Vi har varsin 1.20 säng och stort badrum. Detta för endast 51 kr natten/person dock utan frukost. Här borta är det ändå detta förhållandevis dyrt men vi kände att det var värt det ändå. Mat är iaf billigt. Just nu sitter och äter hemgjorda feta pommes frites( jättegott) och dricker lite av Dalats egenproducerade röda vin, som verkligen är över förväntan. Det rinner ner som en bäck i halsen. Jag gillar verkligen den här staden vilket fransmännen också gjorde. Detta är den stad i Vietnam som man kan se mest spår från kolonialtiden under fransmännens styre. Arkitekturen är helt underbar och det är små kaféer i varenda gathörn. Det enda negativa är med Dalat är vädret. På kvällen behövs en tunnare jacka och långbyxor. Imorn ska bli en spännande dag. Då blir det att ge sig ut i trafiken på moped upp i bergen.. Undrar hur de ska gå;)
ska försöka uppdatera snabbare nästa gång!
Kram kram