Efter 4 nätter i Pemuteran så var det dags att dra vidare till nästa ställe - Ubud. Men vi passade på att göra två stopp på vägen, Sekumpul Waterfall och Mount Batur för att äta en sen lunch.

Vi hade hyrt en minibuss med chafför som vi hade för oss själva. Det var en trevlig man som tydligen var väldigt fotbollsintresserad, hans barn hette AC-Milan, Nesta och Maldini - är det möjligt? Hur som helst så körde han ganska bra (om man jämför med tidigare chafförer), han växlade när han skulle, höll sig typ på rätt sida och gjorde inte allt för många dödsföraktande omkörningar på serpentinvägarna i bergen.

Vid Sekumpul stannade vi och hyrde en lokal guide, inte för att man var tvungen utan av bekvämlighet. Vi betalade 100 000 idr per person för guidningen och då ingick inträdet till vattenfallen. Det var en vandring på ca 1,5 km till vattenfallen. Första delen var på en betongstig genom lite bebyggelse där man torkade olika växter utanför husen - kakao, kryddnejlikor, chili, kaffe och "luwak" kaffe. Luwak kaffe är ett exklusivt kaffe som är bland de dyraste sorterna i världen och är gjort på endast de finaste bönorna. Sättet man skördar bönorna till detta är enligt Wikipedia ;

"Kopi Luwak (engelska: Civet Coffee) är en mycket dyr sorts kaffebönor. De skördas i Indonesien och på Filippinerna,[1] men inte direkt från kaffebusken. Kopi Luwak utvinns i stället ur spillningen från det kattliknande djuret indisk palmmård. Palmmården äter bara de bästa sorterna av kaffebären och efter att de passerat djurets matsmältningssystem kan kaffebönorna plockas ur dess avföring för rengöring och rostning.
Enligt BBC såldes kaffet för 50 GBP per kopp i april 2008.[2]
Den ökade populariteten har lett till att produktionen har industrialiserats. Palmmårdar hålls i burar och tvångsmatas med kaffebönor.[3]"

Man hade dessa små djur i burar på ett ställe längs vandringen.

Vandringen till vattenfallen gick i stort sätt hela tiden nerför och en bit bit var smala trappor med steg i olika höjd och vinkel, vilket gjorde det intressant. Man fick också en aning om hur det skulle bli att kämpa sig tillbaka upp för de 350 trappstegen (guidens information).

Det var två olika områden med vattenfall vi gick till, det ena lite större ön det andra. Man fick går på små broar, vid sidan av vattendraget samt i vattnet för att komma fram till själva fallen. Det första vi kom till var det mindre men när man ställde sig under och kände kraften så var det fullt tillräckligt - det blev ett rejät vinddrag och dån från fallet och trycket från vattnet gjorde att man inte kunde stå ut mer än några sekunder under det. Vi gick efter en stund vidare till det större fallet, det hade sådant tryck att man inte kom lika nära innan man var tvungen att ge upp försöket att komma under det.

Vandringen tillbaka till minibussen var tillbaka över broarna, genom vattnet, upp för trapporna och vidare upp för betongstigen innan vi var framme. Vi stannade och köpte bananer på vägen upp för att få lite krafter - det behövde vialla, förutom Emanuel som undrade varför vi tog så lång tid på oss - för att en stund senare, med darrande ben, komma fram till utgångspunkten.

Vägen vidare till Ubud gick via ett stopp på en restaurang med fantastisk utsikt över Mount Batur. Vi kom fram till det lilla hotellet "Alamande Accomodation" vid 6-tiden på kvällen efter en heldag på resande fot. Alla var helt dödströtta och redo och sova redan när klockan var typ 7, så det blev en tidig kväll efterr att slappat lite på stolarna på balkongen utanför våra rum.