Dag 15 Ett tråkigt farväl

Vi vaknade upp efter en skön natts sömn i Trip och Brendas fina gästrum. Klockan var 08:00 och vi tänkte att vi skulle komma iväg lite skapligt. Vi fick en god frukost bestående av blåbärspannkakor, bacon, juice och kaffe. Brenda tyckte att de nog inte hade visat allt, så vi kunde nog stanna en natt till. Men vi sade att vi borde nog åka vidare om vi skulle hinna allt vi hade planerat. Vi bytte adresser och telefonnummer och pratade lite mera, och vips var klockan nästan halv ett. Trip och Rolle försvann ut i garaget för det hade grabbarna inte hunnit med ännu. Vi kom väl iväg först runt ett-tiden, men vad gjorde det? Vi hade ju haft väldigt trevligt och vi har ju semester fortfarande. Trip sa också att väderförhållandena kan vara lite nyckfulla och att dimman kan bli så tät att man bara kan se några meter framåt. Med detta i tanken åkte vi iväg.

Vi var tvungna att fylla den andra tanken också så vi letade upp en bensinstation innan vi kunde dra iväg. Intill den låg en mataffär så vi inhandlade lite godsaker till lunch som vi tänkte avnjuta någonstans med vacker utsikt utmed Blue Ridge Parkway. Vi drog iväg och ganska snart var vi tvungna att stanna för att titta på utsikten och ta några kort. Det var ganska låga moln över bergen som bildade vackra formationer så det var tacksamt att få fina bilder. Efter ett tag började dimman att lägga sig även på vägarna där vi skulle köra. Den blev tätare och tätare. Vi hade som ett stopp på vägen att få se utsikten från Mount Mitchell som är det högsta berget i Appalacherna och det högsta öster om Mississippifloden. När vi kom fram till skylten som visade avfarten upp till berget kunde vi knappt se den för dimman. Vi tänkte ändå att ovan molnen är himlen alltid blå så om vi bara kör på upp för berget kommer vi att få en fin utsikt ovan molnen. Det stämde inte! Vi körde tills det var ungefär 2 miles kvar men då gav vi upp. Vi stannade på en parkering där det fanns en informationsskylt om berget och en station för alla park rangers. De syntes inte till i dimman och vi fick äta vår matsäck i bilen. Det blåste kallt och dimman tätnade. Inte helt trevligt! Fikat var gott i alla fall så vi blev mätta och nöjda. Vi bestämde oss för att åka tilbaka ner på Parkway igen och fortsätta mot Asheville, som var dagens slutmål.

Vi tog oss fram, sakta men säkert i dimman med det blev ett par timmar med koncentrerad körning. När vi slutligen kom fram till vårt hotell i Asheville kände vi att vi inte alls behövde mycket att göra. Vi tog det ganska lugnt men tänkte att vi skulle passa på att tvätta lite kläder i hotellets gästtvättstuga. Det gick väl så där. Tvättmaskinen gjorde sitt jobb men när vi skulle starta torktumlaren ville den inte gå igång. Vi provade på att möjliga sätt men det gick inte. Då hämtade Gittan portiern för att se om han var bra på detta. Det var han inte. Han suckade och sa "varför går allt sönder så fort vår fixare slutat för dagen?". Han kunde inte få fart på maskinen men han tog vår tvätt och skulle torka den i deras egna torktumlare i hotellet källare. Inte så kul att lämna bort blöta underkläder men det var ju tvunget. Sent på kvällen kom vi på att vi faktiskt inte fått tillbaka tvätten som han lovat komma upp med till vårt rum när det var klart. Rolle gick ner och möttes av en mycket stressad portier som bad om ursäkt men han hade inte hunnit då han var ensam i lobbyn.

När vi ändå bestämt att vi skulle var inne ikväll och ta det lugnt planerade vi lite hur resten av dagarna av vistelsen här skulle se ut. Vi hade också kontakt med Eddie Martin som vi ska träffa på fredag kväll på Jocassee Brewery. Imorgon ska vi åka hop-on & hop-off i Asheville. Det blir kul!

God natt!