Fem timmar efter att vi lämnade Europas största stad, Istanbul, meddelade piloten att vi skulle göra oss klara för landning. Jag tittade ut genom fönstret och det jag möttes av var mörker. Så långt ögat kunde nå. Men jag visste att det fanns byar och mänsklig aktivitet i detta Afrikas näst mest befolkade land. Det är dock få förunnat på landsbygden att ha tillgång till för oss självklara bekvämligheter som elektricitet. Vi landar med ett duns i denna huvudstad belägen 2600 meter över havet. Väskorna kom naturligtvis inte med. Men vår irritation kompenseras av alla de vänliga leendena och hjälpsamma personer- något vi stött på från första minuten i detta fantastiska land. Vi åker i en bil på väg mot hotellet och klockan närmmar sig tre på natten. Vi möter inte en enda bil eller en enda person som går ute längsmed huvudstadens påstådda mest pulserande aveny. Väckning redan kl 07. Jag tittar ut genom fönstret och ser de barrskogsbeklädda bergen som omgärdar staden. Det är när vi rör oss mot centrum som vi upplever stadens puls- på överfulla bussar, i gränder bland plåtskjul och kartonghus, bland grupper av barn i röda skoluniformer och tutande bilar. Vi når fram till Etiopiens största galleria. Vi är de enda kunderna. Plötsligt blir det strömavbrott. Men vart vi än kommer möts vi av ett leende, en otrolig hjälpsamhet och en nyfikenhet på varifrån vi kommer. Min far berättar att han alltid velat besöka Etiopien ända sedan hans farbror bott i landet 1947-1954, under kejsaren Haile Selassies tid, och berättat fascinerande historier om landet i fjärran efter sin hemkomst. Redan då väcktes hans nyfikenhet. Jag berättar att jag fått förmånen att lära känna unika personer från Etiopien hemma i Sverige, bland annat min gode vän Atham Eli. Expediterna står spänt och betraktar oss och tar in allt vi säger i minsta detalj. Sedan skiner de upp och ler brett: Welcome to Ethiopia!