Profile
Blog
Photos
Videos
Runt halv tio-tiden kastades vi loss och började segla ut från hamninloppet i San Juan. Det hade nu varit mörkt ett bra tag och det var svårt att ens skönja horisonten. Färden ut genom inloppet var riktigt vågig och bitvis undrade vi hur vi skulle kunna hålla oss kvar i båten. Ingen mer än vi var dock oroliga för en efter en gick de och lade sig och snart var det bara vi två och Martin, som styrde, kvar uppe. Marika satt för sig själv och försökte visualisera långa vita stränder och turkosblått vatten för att inte känna sig så vimmelkantig och sjösjuk. Strax innan kaptenen gick ner och lade sig hade han sagt att nog skulle havet lugna sig lite, bara vi kom tillräckligt långt ut. En kvart passerade utan att det skedde och seglet slog hårt i vinden samtidigt som båten inte alls följde med havets tillfälliga och plötsliga former. Marika kände sig riktigt mysko och spände sig mer och mer. Efter ytterligare en kvart började Marika kallsvettas rejält och släppte med nöd och näppe det krampaktiga grepp hon haft kring en stång för att slita av sig tröjan. Ovanpå tröjan bar hon flytväst, vilken man bör ha på sig vid nattsegling, för säkerhetsskull, så det var inte helt lätt att få av sig tröjan. Plötsligt lämnade allt blod hennes huvud och hon försökte kasta sig ner på durken (golvet) samtidigt som hon klart och tydligt talade om vad som höll på att hända: "Nu svimmar jag".
Medan Marika låg avtuppad hände det grejer på båten. Ett mindre tumult utbröt; Marcus föll på knä för att hålla upp Marikas ben och dra ner henne lite då hon nu låg upptryckt med sned nacke mot bakre bänken i sittbrunnen. Resten av besättningen hörde oordningen på däck och kom upp och blev förskräckta när de såg alla faser som Marika gick igenom under avsvimmningen. På båten fanns inte mindre än två (!) läkare. Marika väljer sina ställen att svimma på. Näst senaste gången hennes kropp gjorde en complete body shut down var när hon jobbade på sjukhuset i Shrewsbury, England så det var nära till akuten.
Tillbaka till båten där Marika nu inte längre ligger lugn och beskedlig utan har påbörjat sina sedvanliga krampningar, den här gången spände och vred hon inte fötterna så mycket utan hade kvällen till ära avancerat till att börja slå med armarna och händerna mot durken. Hon spände kroppen som om livet hängde på det och blev stel som en pinne samtidigt som hon fortsatte slå med armarna jämte kroppen mot durken samtidigt som hon hyperventilerar. På ovansidan av händerna finns idag två fina blåmärken som vittnar om det. Övriga på båten blev ordentligt oroliga och vissa berättade i efterhand att det såg väldigt otäckt ut och att de trodde hon skulle få sätta livet till. Den enda som var lugn var Marcus, som varit med om Marikas svimmningsfasoner förr, och han har helt enkelt slutat vara livrädd när det sker. När Marika sen långsamt börjar slappna av för att istället börja snark-andas drog Marcus en suck av lättnad för då har svimmningsanfallet snart lagt sig. Marika själv upplever det som om ett stort mörker blir ljusare och ett ofantligt larm ringer i öronen. Hon hör hur något tjuter och brölar och ju mer hon kommer till sans desto mer inser hon att det är hon själv som låter.
Samtliga andas ut när hon svarar på tilltal och blir förundrade när hon direkt börjar tala i långa meningar. Någon minut efter att hon vaknat till talar hon tydligt om vad som kommer ske härnäst: "Nu kräks jag". Och det gjorde hon som om hon aldrig gjort något annat. Vi bestämde oss där och då att vända om tillbaka in till San Juan igen och avbryta seglingen. Ett sånt sjukt tungt och obeskrivligt tråkigt beslut men nu någon dag i efterhand känns det enbart rätt. Marcus ville inte fortsätta på egen hand utan istället fick vi fundera på om vi skulle avbryta semestern helt och flyga hem eller tänka om och utgå från det vi hade. Vi gjorde det sistnämnda och befinner oss just nu på en ö öster om Puerto Rico som heter Culebra, dit vi har tagit oss för att slicka våra sår och planera återstoden av resan. Det har varit ett par grymma dygn men vi är fast beslutna om att fullfölja semestern och göra det bästa av situationen. Aldrig någonsin hade vi trott att Marika skulle reagera som hon gjorde. Tidigare båtresor har alltid varit mer eller mindre uthärdliga men en kombination av saker gjorde att kroppen vrålade SHUT DOWN och stängde av. Kanske berodde det på att vi åkte redan på kvällen och inte på morgonen så hon hann vänja sig. Att det sen var mörkt gjorde inte saken bättre och hon spände sig ännu mer. Att ha den känslan i två-tre dygn under överfarten var något vi ansåg att hon inte ska behöva stå ut med.
Nu återhämtar vi oss således ett par dagar på den här karibiska pärlan så får vi se vart det bär hän. Hotell och hyrbil i Miami är inte bokade förrän den 29 april, men vi ska nog kunna hitta något att ta oss för under tiden.
- comments
Petra Men unge!!! Vad rädd jag blev nu, sluta upp med det där!! Bra beslut att avbryta, det lät riktigt otäckt! Jag är helt övertygad om att ni kommer att få en helt fantastisk resa i alla fall. Växterna är vattnade å posten kollad (inga räkningsliknande saker). Var rädda om er nu å gör bara roliga saker! Puss å kram!
Johnny Svensson Huuanamääj! Five stars för kämpaglöd & inställning!! Ha nu en ruskigt trivsam fortsatt semester........fridens!