Hehe. Det hände en jätterolig grej igår, som Anne Marthe fortfarande inte har kommit över.

Det spöregnade som sagt när vi kom ut från Ripley's, så efter att vi hade käkat kalasmiddagen tog vi tunnelbanan hem. Och nere i underjorden var det såklart packat med folk, för vilken sida av en storstad är väl roligare än undersidan?

Vi (som ju går i normal skandinavtakt) var tvungna att smita imellan folk lite här och där för att inte behöva hålla tjockis-USA-takt.

Plötsligt, mitt i ett särskilt smidigt smitande, stannar gubben vi vill komma förbi upp, och tittar på Anne Marthe och frågar om hon ville ha något, i en ganska förbittrad ton. Anne M hörde inte vad han sa, och log hyggligt (som man ju gör) och frågade om han önskade att upprepa sig.

Ja, det önskade han. Han undrade om hon ville ha något, och tilläggningsvis om hon hade tagit något ur hans bakfickor. Som tur var hann jag gripa in innan Anne Marthe hunnit uppfatta vad han sagt, för annars vet vi ju alla hur det kunde ha gått. :)

Så var det med den saken. Vi kan alltså hälsa hem till alla som är oroliga för att vi ska bli rånade eller mördade eller så. Utlandet är lika rädd(t) för oss som ni är för det!