Första dagen började minst sagt som ett smått kaotiskt äventyr.

Normalt sett brukar det inte vara speciellt mycket folk på Säve flygplats, oavsett vilken dag man reser. Idag var det fullknökat med folk så det var bara att ställa sig i check in-kön för att lösa av med kön till säkerhetskontrollen och sedan gå direkt till gaten. Ganska smidigt kan man tycka.

När jag äntligen var färdig med packningen och så vidare igår så kände jag mig totalt utmattad. Redan klockan 19.30 hade jag kunnat gå och lägga mig för att sova tills det var dags för avresa. Imorse var jag alltså fortfarande lika trött och stenslocknade så fort jag satte mig i flygstolen. Den sista kvarten var det dags att vakna för då var det en flygande bergodalbana som tog mig framåt. Tillslut landade vi med en duns och Angelica satt och krampaktigt höll i sätet framför.

Dessa tre dagarna i London ska jag spendera hos plastsyrran. Vi hade bestämt att hon skulle möta mig på Liverpool street station kl 11.40 men när jag kom av planet, 11.10, fick jag reda på att alla tåg var inställda, istället skulle det gå bussar.

Där står jag i världens kö för att få komma fram till passkontrollen och väl där fick jag vänta, i vilket kändes som, en evighet. När jag väl kom igenom var kl 11.40. Stressad som en galning letade jag reda på min knökfulla ryggsäck och letade reda på var dom sålde bussbiljetter. Där stod givetvis alla andra passagerare som också var tvungna att åka buss.

Jag hade inga pengar på mitt kontantkort och hittade inget wifi på telefonen men såg att det skulle vara wifi på bussen jag skulle med. Så fort jag kände att jag började stressa upp mig igen så tänkte jag "hakuna matata, hakuna matata" och det hjälpte ta mig fan!

Vidare ner till bussen, den skulle komma kl 13.15, och hamnar utomhus i en ny kö. Kl 13.30 kommer bussen och jag halvspringer på för att logga in på wifi. Jag skulle träffat Jessica på stationen för en timma sedan men bussen lämnade precis flygplatsen. Tro fan att hon inte svarar på varken Whatsapp, Facebook eller Skype! Vad fan?! Hon skulle komma hem från Hamburg igår natt och jag fick ett sms om att hon trodde att hon började bli förkyld. Vart är hon?! Hakuna matataaaa!

Vid det här laget hade jag inte ätit mer än ett knäckebröd kl 8 och hade galen huvudvärk. Jag bestämde mig för att ta in på hotell om hon inte var på stationen när jag gick av.

Som tur var hittade jag Ida, på Facebook, som ställde upp och skickade iväg ett sms till Jessica. (Påminn mig att aldrig ha kontantkort igen!) Jag var helt säker på att hon låg och sov och inte skulle svara. Helt plötsligt får jag ett svar från Jessica som säger att hon helt enkelt varit för snål för att fylla på surf på mobilen men att hon hade sprungit och gjort det så fort hon fick sms:et. Vilken lättnad!

Nu skulle vi bara hitta varandra också. Hon satt inne på stationen där personalen hade sagt att bussen skulle stanna men jag blev avsläppt på utsidan och såg ingen Jessica. Med min överfyllda packning började jag bli sketstressad igen, för snart skulle bussen åka och mitt wifi skulle försvinna. I samma sekund som bussen åkte så kom hon gående mot mig! Wohoo!

Givetvis bor hon ca en timma utanför London så det var bara att traska vidare till tåget och sedan byta till en annan buss. Min frukost fick bli en hamburgare från Burger king, to go.

Så fort vi kom innanför dörren kastade jag i mig en huvudvärkstablett, slängde jag mig i sängen och somnade som en stock. Kul gäst

NU mår jag äntligen bra och vi har varit och handlat lite käk på Sainsbury's. Där fanns allt från tv-apparater till charkvaror. Vi har gottat till oss med varsin pizza, massa cola och massa pringles. Jag känner mig lugn som en filbunke och är bara så glad för att ligga nerbäddad i sängen och glo på film med syrran ♥