Hello i vårvärmen som jag har förstått att ni har!

Vi sitter här och pluggar och nu tänkte jag ta en liten paus för att blogga lite, bara för er! Det vi håller på med just nu är att skriva ihop en rapport om ett företag vars office manager vi var och intervjuade igår. Som vanligt låter det mer skillat än det är men jag måste ändå säga att jag tog fram mina inlärda intervjutekniker då det var jag som utförde intervjun och det kändes roligt.

Vi har nu endast två vanliga skoldagar kvar innan det är dags för våra finals. Dessa dagar är mycket viktiga då lärarna berättar för oss vad som kommer att komma på tentorna. Vissa säger exakt vilka frågor som kommer att komma medan andra ger oss den information vi behöver lära oss. Norman har även berättat att de tom fick de svar läraren förväntade sig, så ja, det är lite olika. Hur som kan det vara en bra ide att infinna sig. Inte för att vi inte hade tänkt det annars. För hur lam eller oinspirerande skolan kan vara känner vi att vi faktiskt måste/ska/vill gå till skolan. Detta är också något som vi har en känsla av att vi måste förkara för en del andra utbytesstudenter, att vi ändå tar skolan på någorlunda allvar. Att vi är här för att plugga och att vi inte bara skiter i allt för att istället kunna festa 7 dagar i veckan. Vi vill någonstans göra bra ifrån oss, och det sitter så djupt rotat. Vi har svårt för att bara skita i inlämnigar eller bara slänga ihop en presentation. Och visst är det synd att sånna ambitioner ska bli skrattade åt, att det är fjantigt att vilja plugga ÄVEN om det är simpelt och att du antagligen klarar dig ändå. Jag blir lite ledsen över det. Att det, trots att vi är över 20, anses coolt att inte plugga och att man bör skita i allt om inte någon verkligen håller ögonen på dig. samtidigt är jag också delad i detta för visst har jag tagit det lugnt och känt att jag kan lägga min prestationsnivå på en mycket lägre nivå än vad jag hade gjort i Sverige och visst har jag tyckt att det har varit skönt att ha det så pass slappt i skolan som vi har haft det. Men jag har inte skitit i skolan och jag har fortfarande gjort alla inlämningar och presentationer, med varierande kvalitet.

Och visst blir man less när man lägger ner tid på något som en annan inte ens ägnat en tanke åt och vi landar på samma betyg. Ett exempel är att vi ska göra självpresentationer i en av våra kurser, det är inget stort utan vi ska prata om oss själva i 5-10 minuter. Norman och Marc blev väckta av Olivia denna morgon då de var deras tur att ha dessa presentationer. Hon ringde 11.00 och lektionen skulle börja 11.20, anledningen till att hon ringde var för att fråga vart de skulle vara. De hade ingen aning om att det var skola och de hade ännu mindre koll på att de skulle hålla sina presentationer. De åker till skolan och ställer sig inför klassen och gör de sämsta presentationerna, helt oförberedda och bara massa svamel. Högsta poäng är 10 poäng, de får varsin 8. Less är ordet. ÄNDÅ sitter jag här med min presenation och lägger ner tid på den när jag tydligen bara skulle kunna gå dit och snacka skit i 5 min.

Intressant är vad det är som skapar detta behov av att vilja prestera även om det inte "behövs". Jag tror det handlar om att vi har ett duktighetsbehov och att vi är så vana av att bli bedömda pga våra prestationer. Kan det vara så att vi känner att vi inte är bra människor om vi inte lämnar in en bra inlämning? Eller har det att göra med att vi ser att utbildning alltid kan leda någonstans, även om den är på en väldigt låg nivå? För det kan jag säga, att något har jag minsan lärt mig under denna termin och att denna upplevelse av att plugga i Bangkok har gett mig en hel del. Det är upp till dig vilken nivå du vill lägga dig på och du kan inte låta en lärares betygskriterier bestämma hur mycket du ska lära dig. Jag kommer så väl ihåg vad min bror sa till mig innan jag började plugga på Mälardalen, att det är endast upp till mig hur mycket jag lär mig. Kanske är det de orden som gör att jag nu ska återgå till mitt plugg?

PUSS på er :)