Ni ska bara veta vad vi alla har genomlidit de senaste dagarna. Jag sager bara en sak - ska ni resa till Corn Islands sa flyg.

Redan i San Juan del Sur borjade vi ju fundera pa att ta oss till on. Vi gick in pa en resebyra dar de inte direkt var hjalpsamma. Han borjade kolla flyg, men vi sa att vi inte ville flyga trots att vi skulle krossa i princip hela landet. Vi trodde att flyget skulle kosta en formogenhet. Han sa da att vi maste ta buss till huvudstaden, Managua, for att sedan aka till Rama dar vi var tvugna att ta speedbat till Bluefields och bla bla. Han hade ingen aning om nar bussarna gick eller nagonting. Skit tankte vi.

Vi hamnade senare pa en annan resebyra dar det jobbade en valdigt hjalpsam man. Han sa precis det samma om bussarna som vi tidigare hort. Sa vi fragade om det inte fanns nagon mojlighet att fixa privattransport till Rama. Tillslut fixade han det, men det skulle kosta 350 dollar. Men vi tankte att det far det vara vart, eftersom vi kommer spara sa mycket tid! Vi trodde da att vi skulle kunna komma till Corn Islands pa en dag, eftersom han sa att det gick batar varje dag.

Sa.... Klockan 06.30 gick minibussen fran San Juan del Sur till Rama. Lite mindre an 700 kr per person kostade resan som varade hela 7 h. Tank vad det hade kostat hemma!

Val framme i Rama fick vi reda pa av flera olika personer att det inte alls gar nagon bat fran Bluefields till Corn Islands utan att det kanske skulle ga en i morgon eller nasta dag. Vi blev javligt bittra av den tanken. Annu bittrare blev vi nar vi nar ingen kunde saga nar speedbaten fran Rama till Bluefields skulle ga. Den skulle fyllas med 14 personer innan den skulle aka, och det kunde ta 10 minter, en halvtimme eller 3 h. Jahapp, da var det bara att satta sig och vanta. Anyway, efter 2 timmars vantade gick antligen batjaveln. Och pa en flog akte vi fort i 1,5 h. Vi fick se en massa regnskog, sma sota bambuhus langs floden och dessutom gick solen ned sakta. Det var fruktansvart vackert!

Val framme i Bluefields tankte vi kopa biljetter till Corn Islands. Det var ju saklart stangt och dessutom kunde man inte aka darifran till Corn Islands utan vara tvungen att aka till en annan by pa andra sidan sjon och bla bla. Eftersom det var backsvart och det inte gick nagon bat till den staden den kvallen bokade vi in oss pa ett hotell i Bluefields for natten. Billigt var det, tacka gud for det!

I alla fall, pa lordagen vaknade vi tidigt for att forsoka ta oss till stallet dar baten till Corn Islands gick ifran. El bloff eller nagot hette det. Men som vanligt, ingen visste nar baten gick och bla bla blaaaaa. Annu en gang skulle det vara 14 personer inbokade innan baten skulle ga och annu en gang fick vi vanta. Nar det bara var tre personer kvar tiggde vi om att fa betala for dom tre och att baten skulle aka, och jaaaa det gick bra. Baten kostade bara nagra kronor per person sa det var inga pengar.

I El Bloff fragade vi 20 personer om nar baten gick till Little Corn Islands och vi fick ca 20 olika svar. 02.00, 04.00, 03.00, 06.30, 07.00, 09.00 ja ni fattar. I alla fall baten gick inte pa lordagen utan vi var tvugna att ta in pa ett hostel (kostade oss 28 kr per person) eftersom att baten skulle ga pa sondag. Som tur var kom det andra turister till hostelet och vi alla skulle med samma bat. De hade hort att baten skulle ha 02.00 pa natten.

Klockan ringde 01.00 pa sondagen. Upp och ivag mot baten. Dar satt redan ett gang med locals sa pjuuh tankte vi baten kommer verkligen att ga nu, snart ar vi dar! Men icke, vi vantade och vantade... och vantade...... Tillslut kom det nagon som sa att baten inte skulle ga forrens runt 07.00 men att vi skulle vara har igen runt 06.00. f*** it tankte vi, bittra som fan. Men vi tog fram vara sovsackar och somnade, haha. Klockan blev 05.00 och baten kom! Jippie tankte vi! Men inte fan fick vi ga pa. Nej det kom en annan och sa att baten kanske skulle ga 07.00 eller 10.00. Alltsa forstar ni hur vi kande? Som tur var sa var vi ju inte ensamma, det var ett tyskt par, en tysk kille och en italienare och vi alla var lika ledsna.

Tillslut fick vi i alla fall kopa biljetter till baten, sa da fick vi i alla fall sakert veta att vi skulle fa komma till on samma dag, bara inte vilken tid. Efter ytterligare nagra timmars vantetid gick i alla fall baten ca 09.00.

Jag som langtat sa efter att fa komma pa baten, lasa min bok, lyssna pa musik och kanske sova lite. Nej som pricken over iet blev det efter 5 minuters resande pa baten varldens storsta vagor och baten gungade fram och tillbaka och upp och ner och hej och ha och sa var det resten utav resan. Sa jag rent ut sagt sprang (sa gott jag kunde eftersom det gungade nagot forbannat) in pa toaletten och spydde som en gris. Inte hann jag stanga dorren efter mig heller. Sen lag jag utanfor toaletten hela batresan det vill saga 6 h. Enda gangen jag rorde mig var nar jag var tvungen in och spy och det var valdigt manga ganger. Spydde upp galla sista 4 gangerna. Snacka om nara dodenupplevelse typ. Jag hade tagit aksjukepiller flera timmar innan och ett nar jag klev pa baten, men inte fan hjalpte det. Killarna som jobbade pa baten var sa sota mot mig och fragade om jag ville ha en sang, men jag sa att jag var tvungen att vara nara toan. Sa de sa att jag skulle ligga kvar dar jag lag ocksa gav de mig en filt. Jag bad till och med till farfar som var sjoman att han skulle hjalpa mig, sa desperat var jag!

I alla fall, val framme pa Big Corn var vi darifran tvugna att ta en speedboat till Little Corn. Pjuh tankte jag, det har jag ju klarat forr! Dessutom skulle baten inte ga forrns om en timme sa jag hann dricka en cocacola och ma nastan intill helt bra igen. Pa den lilla baten knodde dom pa en javla massa folk och sa att det var bra att vi var manga pa baten eftersom det var valdigt vagigt ute pa havet....... Ja, det var som att aka berg och dalbana. Sa aksjuk blev jag igen, sa nar vi stannade for att byta bensin mitt pa havet i vagorna sa spydde jag igen. Mitt pa den lilla baten i en plastpase infor allt folk. SKJUT MIG. Som tur var sa var den batturen bara en halvtimme........

Anyway, nu har vi varit i paradiset sen igar kvall. Sanden ar kritvit, det finns palmer overallt, vattnet ar turkost, inga bilar, alla pratar reggaeengelska och allt ar bara chill helt enkelt. Dessutom har vi hittat ett rum for 35 kr per person. Sa numera leker livet igen! Sa nu ska vi njuta har en vecka eller mer innan vi forhoppningsvis flyger tillbaka till fastlandet. Jag pallar inte aka baten igen, vill inte och kan inte. Haha.

What you give. Is what you get.