Vi möttes upp i restaurangen ABC vid vårt hotell 07:30 och åt frukost. Vi var sex svenskar som bestämde oss för att genomföra trekkingen från Tekek till Juara som går tvärsöver ön. Trekken var enligt guideboken 7 km lång men räknade nog inte hela sträckan... det tog 3h dit och 2h tillbaka. I efterhand fick vi veta att många använder sig av guide när dem går. Vi tog saken i egna händer. Efter att ha bunkrat upp med vatten och plåstrat om våra fötter begav vi oss mot början på stigen.

Värmen blev påtaglig så fort vi klev in i regnskogen. Havets bris kunde inte längre nå oss och vågornas skvalpande ljud ersattes av fallande kokosnötter och apor som hälsade godmorgon. Början av sträckan var till största del uppför och svetten rann på oss alla. Ni som nu läser detta och inte har upplevt trekking i tropisk hetta kan göra följande liknelse: Ni placerar en själva vid en slalombacke, solen värmer ungefär som i en bastu och istället för en härlig vind slås ni av något ännu varmare. Vi ville självklart njuta av omgivningen men var nog aktsamma med vart vi placerade våra fötter. Linda lyckades konfrontera en rödbrun orm och ett flertal ödlor passerade framför oss på djungelstigen.

När vi trekkat en stund kommer vi ikapp ett ungt australienskt par som vi stannar och pratar med och det slutar med att dom hänger med oss. Så nu var vi en grupp på 8 personer. Trekkingen gick uppför hela vägen i djungeln. Vi gick på stigar och betongtrappor. Och svetten den rann som aldrig förr. Inte trodde vi det skulle vara så tungt. Men att gå uppför i en timme och i 30 graders värme de känns. Efter att vi gått ungfär en timme i jungeln kom vi ut till en asfaltväg där vi tog fika och plåstrade om fötterna före vi fortsatte.

Nu skulle vi följa asfaltvägen som bara gick nerför. Skönt tyckte vi. Efter att vi gått en timme och det ännu gick brant nerför kom vi på att vi ska ju uppför samma väg när vi ska gå tillbaka, då kändes det inte lika skönt mera. Om man skulle ha ramlat på vägen skulle man ha rullat ner hårt som en kanonkula. Nu började folk bli lite trötta, hungriga och varma och det var svårt att avgöra hur långt vi hade kvar men efter en timmes promenad till kom vi äntligen fram till Juara. Första vi gjorde var att gå till närmsta restaurang där vi kunde vila och äta. Här började Cecilia känna sig hängig och satt mest tyst på en stol. Ingen av oss tyckte Juara var såg så speciellt ut. Aningen dött var det och inte så mysigt som det är i Air Batang där vi bor. Efter maten delade gruppen sig upp för vi ville se olika saker. Cecilia, Linda, Linda och Jonas ville se ett vattenfall som fanns längs med vägen medan den andra gruppen med autralienarna och Olof och Layian ville se ett sköldpadsreservat. Så vi gick till vattenfallet som låg 40min från Juara. Ingen av oss hade nån aning om hur stort detta vattenfall skulle vara ända vad vi läst var att man kunde simma i den. Så när vi kliver in på stigen som tar oss till vattenfallet var det med spänning om vad som fanns i andra änden av stigen. Efter en stund kom vi fram till ett vattenfall som såg lite uttorkat ut. Det var rätt så litet men mysigt. Vi hoppade i i det svalkande vattnet och det var så skönt. Här fikade vi lite och chillade. Jonas och Linda är väldigt trevliga att hänga med. När vi hängt här och klockan närmar sig 16 var det dags att röra på oss.

Vi mötte upp Laiyan och Olof och fortsatte vår färd tillbaka till Air Batang. Nu gick det rejält uppför. Cecilia börjar känna sig allt mer hänging och så fort hon får chans sätter hon sig ner vid vägkanten. Linda börjar få lite värk i örat på grund av öroninflammation. Värmen börjar ta på. Alla blir alltmer tysta och jag och Linda börjar gå fortare och fortare. Vi vill bara hem. De andra lämnar efter hela tiden så vi är tvungan att vänta mellan varven. Känslan när vi kommer upp till toppen där trekkingen i djungeln börjar var lättnad för nu visste vi att det går nerför igen. Jag var tvungen att ta en värktablett eftersom det kändes som om jag hade feber samtidigt började jag känna av kramper i magen...jobbiiiigt värre. Linda börjar nu gå i racerfart och det börjar till och med vara svårt för mig att hålla med. Då kan ni tänka er hur sjukt hon hade i örat. Mitt i allt skriker Linda till och vänder sig om och kommer springades mot mig. Då hade hon mött en orm mitt på stigen som smälte perfekt in i naturen. Efter det bemötandet var hon inte trött mer kan man säga. Haha.

Tillslut kommer vi trötta och slitna ut från djungeln. Och då är klockan 18.00. Vi hade dock en bit kvar till Air Batang en promenad på 40min...Det kändes inte lockande alls. Och den biten den var ren tortyr. Linda höll sin racerfart och gick cirka 100m före mig(haha :D) och jag kom efter medan de andra kom 200m bakom oss.

Vi firade vår överlevnad med en öl vid stranden tillsammans med övriga invånare på Tioman Island.