Profile
Blog
Photos
Videos
Back online! Några dagar utanför internet och jag antar att mina starka följare till antalet kanske redan har tröttnat. Men här kommer iaf världens längsta inlägg!
Efter Dongara vart det som sagt Geraldton. Jag och Stuart kom dit sent på kvällen, oklart när men det var kolsvart och trottoarerna kryllade av kackerlackor. Först stannade vi på Hungry Jacks som är det australiensiska svaret på McDonalds för lite "middag". Drack även resans första läsk där så nu går det väl bara nedåt härifrån.. Efter Hungry Jacks hade vi bara 6,5 km att gå för att komma till en campingplats där vi hade bokat en gräsplätt. Det var alltså dags för tältpremiären i Australien! Jag har köpt ett tvåmanna festivaltält för 50 dollar på rea så kan inte direkt förvänta mig mycket av det. Men det stod upp och vi fick plats två pers plus stora ryggsäckar (knappt!). Provsov även sovsäcken du gav mig pappa, fantastiskt skön! Det enda som jag inte var lyrisk över denna natt var kylan. När solen lagt sig och värmen från dagen sakta försvunnit runt 2 snåret så var det som en svensk höstnatt. Och där låg jag i mina kalsonger i en sommarsovsäck, tur tjocktröjan var nära till hands.
Efter att ha vaknat och packat ner tältet bestämde jag mig för att nästa anhalt för mig skulle bli Kalbarri efter att ha läst mycket bra om det. Jag och Stuart strosade omkring i Geraldton hela dagen och kollade på de vackra stränderna i staden och alla ungdomar som försökte surfa utan störta framgång. Geraldton var litet och en väldigt sovande stad, men ändå beskrivet som huvudstaden för the midwest vilket förvånar mig, men det finns väl ingenting häftigare heller antar jag. När eftermiddagen kom så sa jag adjö till min nyfunne vän och reskamrat och satte mig på en buss till Kalbarri. I Kalbarri hade jag satt ögonen på en hästranch inuti deras vackra nationalpark som jag ville bo på. Jag hade inte ringt och förbokat något för en tältplats lär de finnas tänkte jag. Efter jag stigit av bussen som bara tog dryga 2 timmar så tog jag min 22 kg tunga ryggsäck plus handbagage och började den nya 4km promenaden som låg framför mig. Det tog en liten stund men där ute i ödemarken mitt i en nationalpark låg en vacker ranch fylld med hästar. Men utan tältplatser enligt skylten. Tur som jag hade hittade jag 3 svenska killar som jobbade där för mat och husrum som sa att det visst fanns rum att slå upp mitt tält på och visade mig vart. Jag slog upp tältet själv denna gång, med stor framgång! För middag gick jag tillbaka 4km till stan och handlade en portion fish & chips. Sen traskade jag samma väg tillbaka en gång till, den här gången helt kolsvart. Jag var trött efter dagen och la mig i min sovsäck i tältet och sov.
Följande dag kände jag för att utforska Kalbarri och se om det var så vackert som det utgav sig för att vara. Jag promenerade inte till stan(!), köpte en hel påse frukt till frukost/lunch och började gå längst flodkanten. Det var ett rev utanför stranden som skar av havet och bildade en flod istället. Jag gick och gick i timmar. Kollade på familjer som fiskade vid flodkanten, pelikaner som badade och den fantastiskt vackra naturen. Jag hittade även någon som hade ett campingläger ute i skogen, i vildaste vildmarken bland alla ödlor jag såg springa omkring. Jag gick, badade, åt och läste i omgångar fram tills eftermiddagen återigen hade kommit tillbaka. Jag köpte lite pasta, svampsås och bacon att göra på campingplatsen då de försedde med ett bra utrustat kök. Men en hel dag i solen hade tagit sitt, jag behövde vila först. Vilan resulterade i den första riktiga hemlängtan och reseångesten. Jag började fundera över vad jag egentligen höll på med och hur jag ska ta mig vidare. Allt är så svårt på den här kusten. Det går knappt några bussar till sakerna jag vill uppleva och se, enda sätten är att lifta eller hitta någon med bil från gång till gång. Inget alternativ tänkte jag och försökte sova bort ångesten. Jag väcktes mitt i natten av världens oväder. Blåst och regn som inte var att leka med. "Stormsnörena" på tältet började släppa och jag hoppade ut med ficklampa i mörkaste natten och försökte fixa allt. In i tältet igen och kände hur regnskyddet slog emot innertältet om och om igen. Till sist gav det vika och flög av. Jag satte på det så hårt jag kunde sen tog jag min sovsäck och sprang till de andra svenskarnas rum och knackade på. Sen sov jag resten av natten i en tvåsits-soffa, alldeles lagom för en 191 person tror jag..
När jag vaknade på morgonen hade regnet stannat och jag hoppades på det bästa, att tältet stod kvar. Det gjorde det faktiskt men utan regnskydd. Stormsnörena hade brustit helt och regnskyddet låg i ett träd 10 meter bort. ALLT i tältet var blött. Mina smutsiga kläder, mina rena kläder, mina böcker, alla tidtabeller, hela golvet, ryggsäckarna.. Ja allt.. Då går musten lite ur en faktiskt. Efter att ha vart så ledsen dagen innan och fundersam så tog jag tag i allt när jag såg tältet i ruiner. Jag ringde ett bussbolag och hittade en buss dagen efter till Perth och jag bestämde mig för att byta kust. Men först hade jag en del saker att torka. Jag köpte en natt i ett sovrum för att kunna organisera lite. Sen började jag hänga saker på tork både inne och utomhus samt försöka torka böcker (dom är fortfarande blöta!). Jag bokade även hostel i Perth för 3 nätter så jag vet vad jag ska göra åtminstone. Sen började jag läsa lite i min nyköpta pocket. Game of Thrones 1. Och jag blev helt uppslukad, även nu vill jag bara lägga mig och läsa den, men alla måste ha saker att läsa! Så jag läste hela dagen samtidigt som jag hängde nya saker på tork, åt mat och packade om ryggsäcken. Sen blev det tidigt i säng, jag skulle upp innan 6 imorse.
Idag ringde klockan 0540 för att plocka ihop det sista, på med ryggsäcken och sen gå en halvmil nästan till busstationen med all packning. Med mycket ny energi och lite hopp om att allt kanske löser sig gick jag. Sen skulle jag ju åka buss i vad som kändes som 100 år på förhand men gick ganska smärtfritt ändå. Notera ganska! Fick sjävklart sitta bredvid en äcklig familj i 9 timmar. Barnen två pojkar kanske 4 och 6 satt aldrig stilla utan sprang fram och tillbaka hela tiden och helst in i allt och alla. Dom slogs för jämnan och kastade saker, mer ofta på mig än dom själva. Mamman var överviktig som den och åt hellre godis och drack Cola än att bry sig om sina barn. När vi gjorde första matstoppet gick de in, köpte två lådor pommes, chips, läsk och Gud vet hur många chokladkakor. Sen gav hon hälften till barnen och det var enda halvtimmen de var lugn på hela resan, när de fick äta chips och godis till lunch. Just i den stunden tappade jag hoppet för hela befolkningen på den här kontinenten men det ska nog gå att reda upp. Äntligen framme i Perth lyckades jag lokalisera hostellet efter ännu en halvtimmes eller så i gång, risken finns att jag kan vara vältränad efter den här resan om jag inte börjar jobba restaurang igen, men det vet vi ju alla att jag kommer göra, så där sprack det :). Här är det OK. Det är billigast i Perth så man får bita ihop bara. 50 gäster, ett kök typ 4 badrum. Blir tre fantastiska nätter.. Dom hade dock gratis wi-fi men ungefär lika snabbt som det fanns många kök. Det räckte knappt till ett skypesamtal.. Men det gick att boka flygbiljett så på söndagkväll flyger jag till Cairns och hoppas på att jag kan vända den här steken. Imorgon ska jag boka hostel, fixa ett alkoholserveringen certifikat och uppdatera mitt CV. Sen är jag good to go Cairns! Nu ska jag dock läsa lite innan jag somnar. Hoppas ingen fick gråa hårstrån av att läsa eller att ni hann få pensionen innan den här sista raden.
Ha de fint!
- comments
Mamma You are ny hero! Härligt att prata med dig idag. Du ger mig massa energi och inspiration i min vardag. Mamma
Tompa Kingen Tjena kah! Ta tag i det där landet nu, visa dom hur det går till när en kille från Kramsta får bestämma. Själv sitter jag förkyld (du vet sådär sjuk som hinken e när han vaknar) så mår jag nu. Peace <3
Rik (fattig...) fredsaktivist Du är kanon klompis, allt blir bra i slutändan vet du! När du sitter där och livet är på topp kan du tänka tillbaka på det här och skratta :) Kram!
Pappa Underbart inlägg, du överraskar mig med din sköna sarkastiska humor:). Kanske den mer civiliserade östkusten har upplevelser mer lättillgängligt. Backpacking is a dirty job, but, someone has to do it. Kramkram
Anita Det kommer att gå bra Karl! Som sagt, med den humorn kommer du långt! Puss och kram//Faster