Hastigt men inte så lustigt faktiskt har mina planer bytt håll helt.

För er som inte orkar läsa så långt så spoilar jag slutet och säger redan nu: om två veckor åker jag tillbaka till Sverige. Och för er som vill läsa om mina tankar så varsegoda..

Att åka till Australien har varit ett projekt jag jobbat på en väldigt lång tid. Redan efter jag kommit hem från Tanzania började jag spara pengar för nästa grej, som jag redan då visste skulle vara Australien till en början. Jag har läst, planerat, inhandlat saker och sen läst lite mer och planerat inför resan. Jag sa upp mig på mitt fantastiska arbete i Östersund som jag trivdes som fisken i vattnet på för jag skulle hinna vara hemma med min familj innan jag åkte och ta bra "farväl". Farväl som jag hoppades inte bara skulle vara enkla "adjö", men tyvärr slutade ett av dom i ett farväl.

Som många vet så drabbades jag av fruktansvärd sorg bara dagen innan mitt plan skulle lyfta mot detta fantastiska äventyr, när min morfar gick bort. Självklart funderade jag först på att inte åka alls direkt men det hade inte min morfar velat. Han ville se mig ute på äventyr och följa mina drömmar. Därför åkte jag ändå och trodde att detta skulle bli det bästa sättet ändå för att hantera sorgen. Helt ärligt har jag inte kunnat anpassa mig än och smälta mormors bortgång för dryga året sen. Och känslan nu att de båda är borta är helt förkrossande..

När jag kom fram till Australien hade jag fortfarande äventyrslustan kvar och kände mig taggad, inspirerad på livet. Men redan första veckan började problem komma. Jag har ett väldigt destruktivt sätt att hantera sorg (vilket jag borde ändra på) att istället för att omge mig av fantastiska människor så stänger jag inne mig själv i mitt huvud med endast mina tankar. Jag skapade inga kontakter nästan och drog mig tillbaka. Medan alla backpackers njöt av tillvaron och hade the time of their lives så ville jag inget hellre än att skypa med mina föräldrar eller läsa min bok ifred på rummet. Efter några hårda försök till äventyr på västkusten med bakslag i form av tvivel på vad jag egentligen gjorde där och ångesten hur snabbt pengarna försvann. Men inget av dessa problem kunde toppa hur ensam jag kände mig. Jag hade väldigt tur som hittade Stuart som jag på något sätt kunde prata med och slappna av. Men jag klarade inte mer än så. När vi sedan skiljdes åt i Geraldton var jag först ensam i 4 dagar i Kalbarri varav en dag i ett sönderblåst tält som verkligen knäckte mig känslomässigt. Dessa dagar ensam och nästan helt utan mänsklig kontakt förutom när jag handlade tärde på min självkänsla och min personliga karaktär väldigt mycket. Jag skyller verkligen inte på någon förutom mig själv. Jag vet exakt varför jag känner mig ensam och gråter mig till sömns på kvällarna ibland men jag har heller inte haft någon lust att ändra på det...

Jag åkte ner till Perth igen för att sedan bege mig mot östkusten där det skulle vara mer folk och jag hoppades på jobb och att komma över mina problem. Jag lyckades träffa Stuart igen och hänga lite. Men fortfarande kände jag mig ensam. Jag har inte haft stor lust att gå ut och festa varje kväll som hela denna backpacker kultur i Australien nästan går ut på, och det är också där du träffar allt folk. Så istället har jag suttit inne eller gått ut men ensam i ett hörn. Efter att försökt att söka jobb, sätta upp nya mål att se fram emot (typ som att fundera på Thailand direkt efter nyår) , försöka få min familj att komma hit på jul osv. Så insåg jag nog att jag skulle sluta lura mig själv.

Jag mår inte bra. Att förlora min morfar nu och båda mina morföräldrar inom loppet av dryga året har gjort att jag har svårt att vara den jag vill vara och speciellt här när jag i slutet av dagen är ensam. De sista dagarna har jag inte velat annat än att åka hem varje dag. Det har varit nätter när jag vaknat och trott att jag varit hemma i Järvsö men sen somnat ensam och rädd igen i Australien.

Jag har försökt skjuta på att komma hem nästan hela resan tror jag. Med den största anledningen till att jag inte vill göra någon besviken eller att jag inte skulle framstå som någon "fegis". Men sen insåg jag också att det är ingen tävling om vem som är borta längst eller vem som gör vilka saker. Jag borde istället ge mig en klapp på axeln för att jag har visat otroligt engagemang med att spara fantastiska mängder pengar, bokat, sökt, letat och vågat åka själv på detta. Jag hoppas ingen ser mig som något annat fast jag åker hem. Jag är faktiskt stolt över mig själv.

Istället för att vara här och åka och göra/se alla de FANTASTISKA sakerna Australien har att erbjuda så sparar jag reskassan och tänker att denna kontinent står kvar och möjligheterna finns självklart för att komma tillbaka. Inte med ett arbetsvisum men alltid som turist. Nu har jag istället möjligheten att åka någon annanstans, men denna gång vill jag nog åka med en kompis :). Jag ska göra någon utflykt här för att få tiden att gå då jag lör 2/11 åker till Sydney för att träffa vänner och 5/11 flyger jag tillbaka till Sverige.

Jag vill vara med min familj och tillsammans ska vi ta hand om varandra och få varandra att komma igenom denna sorg vi har drabbats av.

Så som sagt.. Den 7/11 är jag tillbaka i Järvsö och blir antagligen bosatt där en längre tid. Utan arbete för tillfället men sugen på det mesta i arbetsväg.

Jag vill tacka alla som faktiskt läst bloggen och all positiv respons jag har fått. Kanske någon gång på en annan resa kommer jag tillbaka som Karlvandal! Nu ska jag ta tillvara på resten av tiden jag har innan det är dags för snö och kyla. Over and out / Karlvandal

PS: en bild på min katt för jag saknar henne så mycket!