Profile
Blog
Photos
Videos
Dag 72
Vi har gjort många dumma saker genom åren men aldrig någonsin har vi gjort något så fullkomligt idiotiskt som att slänga oss ut ur ett flygplan från 14000 ft (4,2 km) höjd. Det gjorde inte saken bättre att vi helt och hållet lade våra liv i händerna på varsin främling, som med en enda fingertabbe hade kunnat avgöra våra öden. Men allt det där gjorde vi minsann och lyckliga är vi faktiskt över det, för det var det absolut häftigaste vi gjort. Vilken otrolig känsla!
Visst hade nerverna gjort sig påminda i magen under måndagsmorgonen men det var först när vi skrev under kontraktet vid lunchtid som nervositeten tog sig till en helt ny nivå. I kontraktet som vi lite motvilligt signade under stod det att företaget och personalen avsade sig allt ansvar över eventuella skador och dödsfall. Överallt stod det att "skydiving is dangerous" och att risken för olyckor var hög. Kul.
Några minuter senare satt vi, iklädda selar och säkerhetsremmar, i bilen påväg till flygplanet. Vi säkerställde om och om igen att selarna satt på plats och var tillräckligt spända osv. När våra instruktörer sedan i planet berättade för oss att de hoppat 9000 respektive 6400 gånger, och att de i snitt gör 12 stycken hopp om dagen, blev vi desto lugnare och kunde därefter njuta av utsikten utanför fönstren. Nerverna fick dock inte vila länge. Det absolut värsta var helt klart när de öppnade upp flygplansdörren och det var dags att hänga ut benen över kanten. Usch. Tänk er att sitta på en smal klippavsats vid ett stup, fast ca 50 gånger värre. Snacka om svindel. Inte förrän där och då gick det upp för en vad tusan man gett sig in på. Men ingen tid för ånger, tre sekunder senare befann vi oss inte längre i flygplanet utan istället fallande mot marken. Ett fritt fall på 65 sekunder känns nu i efterhand som 10, men det är förvånansvärt hur många tankar man hinner tänka när man i över 200 km/ h bara faller i vad man, i stundens hetta, tror är vägen till ens död. Fungerar verkligen fallskärmen? Vad gör jag om den är trasig? Vad gör jag om han där bak på ryggen svimmar? Tänk om jag inte sitter fast ordentligt? Borde inte fallskärmen fällas ut snart?
Nere på 5000 ft höjd fälldes fallskärmen ut och sista biten seglade man, likt en fjäder, långsamt ner mot land. Trots att hjärtat fortfarande kändes som att det skulle hoppa ur bröstet infann sig här ett märkligt lugn. Här kunde man återigen njuta av utsikten över havet och stranden, och till och med få chansen att styra lite själv innan man gjorde en förvånansvärt mjuk landning ner i sanden.
Till och med flera timmar efter landningen var man fortfarande helt skakig. Men återigen, herregud vilken känsla, vi kan förstå varför folk som hoppat, ofta vill göra det om och om igen!
Varför vi stannade till i Rainbow Beach var just för vårt fallskärmshopp, hade det inte varit för det hade vi nog skippat stället helt och hållet. Så vi är väldigt glada att det blev som det blev för Rainbow Beach överraskade oss positivt. Visst var det en liten håla, men den lilla staden hade allt sina små pärlor. Första kvällen fick vi reda på att det fanns en Sandblow på promenadavstånd från hostlet. Utan förväntningar och med en sandboard under armen satte vi därför stegen i riktning uppför det lilla berget. Sista biten var genom en liten skog och när vi nådde skogsdungen tonade en helt ny värld ut sig framför ögonen på oss. Det såg ut som en miniöken och sanden var färgad i flera olika nyanser, från den allra vitaste sand till beige, rött och brunt. (Antagligen skälet till att staden heter som den gör.) Utsikten uppifrån sandblowen över havet var magisk och solnedgången ännu bättre. Med hjälp av sandboarden vi fått låna kunde vi glida nerför de branta dynerna, nästan som att åka pulka. Det var kul.
Sista natten i Rainbow Beach var däremot inte lika rolig. Som sagt fanns det inte en enda sängplats till någon utav oss någonstans i staden, så där stod vi helt plötsligt utan tak över huvudena. Vi hade inget annat val än att känna på uteliggarlivet för en natt. Först övervägde vi att sova på stranden, men så snart vi fick reda på att dingos höll till där ströks det alternativet snabbt. Tillslut hittade vi, till synes, en perfekt sovplats på några picknickbord skyddade av ett stort tak. Men innan klockan slagit midnatt blev vi bortschasade därifrån. Att sitta på en bänk på natten räknas tydligen som att campa på allmän plats, vilket är förbjudet enligt lag här. Som de svenskar vi är var det såklart ingenting vi ens ägnat en tanke åt. För att slippa riskera 3500 kr i böter gick vi snällt därifrån på jakt efter ett nytt ställe att slå oss ner på. Lättare sagt än gjort. När det inte längre fanns några andra alternativ och när regnet började ösa ner omkring oss smög vi in på det hostel vi bott på natten innan och spenderade natten på sofforna i deras tv-rum .
Vi har hört att det ska vara mer folk söderut och vi har efter detta insett att det nog är himla klokt att börja boka boenden några dagar i förväg för att säkerhetsställa en sängplats. Lite tråkigt eftersom vi nu tappar möjligheten att kunna åka var som helst, när vi vill, men hellre det än att behöva vandra runt utomhus en hel natt och behöva bryta sig in på ställen.
Från Rainbow Beach brummade vi vidare tre timmar till Noosa där vi endast spenderade två nätter. Egentligen hade vi velat spendera lite mer tid där men just nu är som sagt allt fullbokat. Vi tror att det kan bero på att vi möter hela det stora gänget som firade nyår i Sydney och som nu är påväg uppför kusten. Förhoppningsvis blir det bättre så snart vi åkt om varandra. För att slippa ännu en natt utan tak fick vi helt enkelt checka av Noosa under en kortvisit istället. Vi fick prioritera bland stadens måsten vilket slutade med en dryg mils promenad runt i deras fina nationalpark. Inga delfiner eller koalor i sikte, som utlovats, men jättevackert ändå.
Tidigt igår morses hoppade vi än en gång på greyhoundbussen, denna gången med siktet på Brisbane. Dock stannade vi till halvvägs ner för att spendera dagen med alla djuren på Australia zoo. Efter att bland annat hälsat på kängurur och koalor fortsatte vi de sista milen till Brisbane.
Nu ligger vi här på vårt hostel i här. Det har regnat nästan oavbrutet sedan vi kom hit igårkväll. De senaste dagarna har varit väldigt kalla och vi går nästan runt och fryser. Det känns exakt som klassiska svenska sommardagar. Vi som blivit så bortskämda med sol tycker detta känns oerhört jobbigt.
När alla dagens planer runnit ner i brunnen tillsammans med regnet återstod inte mycket annat att göra än att shoppa. Det passar i och för sig oss alldeles utmärkt nu. Lite nya kläder är nämligen exakt vad vi behöver efter att alla australiensiska tvättmaskiner mördat allt annat vi äger. Hur håller australiensare sina egna kläder hela?
Förutom shopping har vi idag vinkat hejdå till Erik som nu lämnat oss för jobb längre in i landet. Lite sorgligt är det allt, han har varit en fin kompis och resekompanjon under våra veckor här i Australien. Dock är det lite komiskt, för det är nästan som om han och Linnea har pratat ihop sig och bestämt att byta av varandra.
Kanske tror dem inte att vi klarar oss själva så nu väntar vi på nästa barnvakt. Linnea sitter nu i Hong Kong och väntar på flygplanet som ska ta henne till oss här i Brisbane. Tidigt imon bitti möter vi upp henne på flygplatsen och det ska bli så skönt att krama om henne igen. Fem månader utan varandra är fem månader för mycket!
Ps. Varför ni inte fått sett några bevis på att vi faktiskt hoppat fallskärm är för att allt bevismaterial ligger på ett USB minne och utan dator och är det svårt att få grepp om dem bilderna :( D.s
- comments