Hej alla där hemma!

Tack för alla kommentarer, det är jätteroligt att läsa! Fortsätt med det! =)

Vi är fortfarande i trakterna kring Sandakan. Det är en ganska bra utgångspunkt för mycket att göra på Borneo.

Och visst har vi haft riktigt bra dagar sen sist.

Den 21a åkte vi tillbaka till Uncle Tans wildlife camp. Det var lika roligt som förra gången!

Vi hade samma program som sist och upplevde minst lika mycket om inte mer.

Introduktionssafarit när vi kom var inte så upplevelserikt dock. Vi såg inte många näsapor och inte heller många makaker, så vi åkte rätt snabbt till själva campet för att installera oss i våra hyddor. Vi blev bemötta av ett helt gäng med glada killar som var jätteglada att vi kom tillbaka och de hade mycket att berätta. Vi fick dock lägga av oss våra grejer i samma hydda som första vändan och gick sen tillbaka till grabbarna och satte oss att och pratade. Mycket hade hänt i lägret sen sist. De hade gjort nya trekkingstigar i djungeln i campet och de hade fixat fotbollsplanen, så mycket fotbollspelande blev det (dock inte för oss, men för de som jobbade där..). Lan berättade om deras äventyr under det kinesiska nyåret i Kota Kinabalu och han hade skaffat sig en mohawkfrisyr. Han berättade även att de hittat en skjuten leopard cat som några bybor längs floden skjutit, något som kan ge några års fänglese eftersom de är utrotningshotade djur. Mitt upp i sina historier kommer han på att han glömde ge oss något förra gången innan vi åkte och han sprang iväg och hämtade några skitsöta nyckelringar till oss. De är verkligen så himla gulliga där. Man kommer hem till en familj och blir genast en del av gemenskapen, om man vill.

Kl nio var det dags för nattflodsafarit. Glada i hågen och förväntansfulla hoppar vi i båten och far iväg. Dessvärre ser vi inte så mycket alls. Vår guide lyckas fånga en groda från stranden som vi får titta på, riktigt söt, och en av tjejerna i båten var till och mer rädd för grodan än Anna var. Hon flög verkligen bakåt när grodan kom i närheten av henne. Vi såg även en del ugglor, de fruktätande katterna igen (civit cat), flera babykrokodiler och lite mindre djur. Klockan blev mycket och vi kände att vi väl inte skulle se så mycket mer när vi ser att de från en annan båt hoppat i land. Såklart hoppar vi också i land och får se en jättesöt liten liten apa. En av två apor på Borneo som är aktiva på natten, en Slow Loris (tröglori på svenska tydligen). Den är inte särskilt stor och vääääldigt långsam. Man såg att den ville bort från oss alla och skyndade sig, men det gick så långsamt så jag fick en hel del bra kort på den. Så himla söt! Så det blev en riktigt lyckad nattur på floden. Nöjda och glada begav vi oss tillbaka till campet och jag hoppade i säng nästan direkt. Totalt utmattad. Jag tror att resandet börjar ta ut sin rätt lite grann. Vi behöver vila upp oss en vecka på någon strand! (mer om det senare)

Dag två var det upp tidigt som vanligt som flodsafari igen. Vi hoppades på orangutanger och gibbons, och självklart att få hoppa i land som vanligt. Morgonen började dock inte heller bra, precis som kvällen innan. Det var väldigt dimmigt ute, visserligen väldigt vackert, men djuren var inte riktigt vakna. Vi såg en massa fårglar, Hornbills, örnar, kungsfiskare m.m. Men inga apor. Men efter ett tag så hörde vi gibbonaporna i träden, och mycket riktigt så var de där. Vi såg två grupper av dem och kunde till och med hoppa i land för att titta på dem. Den här gången såg vi dem mycket bättre än sist. Vi fick några bra bilder och några filmer. Vi åkte vidare och gav till slut upp utan att ha sett en orangutang. Men rätt var det var så såg vi en i ett träd! Dessvärre var den påväg ifrån trädet så vi hann inte stanna och titta på den någon längre tid. Men att se Orangutangerna i det vilda är riktigt häftigt, hur kort tid det än är. Men efter Orangutangen begav vi oss tillbaka till campet för en välbehövlig frukost.

Anna var vid det här laget riktigt dålig i magen. Hon fick inte i sig så mycket och gick direkt och la sig. Jag och Johanna hade lite tid innan det var dags för förmiddagstrekkingen och låg och latade oss i några hängmattor och läste lite böcker om Borneos djurliv. Vid tiotiden var det dags att dra på sig gummistövlarna och traska ut i skogen. Precis som förra gången såg vi inte mycket mer än lite insekter på dagtrekkingen. På grund av översvämmningen i januari så drog sig djuren bort från floden och har ännu inte tagit sig tillbaka till området kring lägret. Men det är i alla fall roligt att gå genom regnskog och bara se naturen. Jag och Johanna hittade även lite grenar som vi hängde och dinglade lite ifrån, så nog hade vi roligt i alla fall.

Efter lunchen hade vi ju egentligen planerat att åka ut och fiska igen. Men Anna med sin onda mage och Johanna och jag var så trötta så vi la oss och sov middag tre timmar istället. Hur skönt som helst. Trots värmen och bristen på solida väggar och ordentliga sängar så kan man faktiskt sova riktigt bra i djungeln. Det är mysigt att bara ligga och lyssna på ljuden. Insekter och grodor, lite prassel och plask. Visst är det jobbigt första natten när det mesta är rätt läskigt, men när man "vant" sig så känns det riktigt mysigt faktiskt.

Vi masade oss upp vid fyratiden och drack lite te och åt lite kakor innan det var dags för eftermiddagsflodsafari. Den här gången behövde vi bara åka i en minut innan vår båtförare såg en Orangutang. Den var iprincip bara på andra sidan floden från lägret. Så vi hoppade i land för att komma närmare. Det var en gravid hona som inte alls var långt ifrån oss. Vi stannade i nästan tio minuter och tittade på henne när hon åt sista målet för dagen. Lite fikusfrukter. Det är verkligen helt fantastiskt att se dem vilda. De ser ju inte annorlunda ut än de på Orangutangreahbiliteringscentret, men de beter sig ju lite annorlunda. De är lite mer diskreta och är lite lagom avslappnade och otroligt fina med sin röda päls. Efter en stund begav vi oss vidare. Dessvärre såg vi inte heller denna gång speciellt många näsapor, däremot så lyckades vi verkligen se silverd leaf monkey. En mellanstor apa med en mohawk på huvudet. Tidigare så har vi bara sett dem på långt håll, men denna gång satt den fullt synligt uppe i trädet och vi kunde till och med ta lite kort. Så trots bristen på näsapor så blev det en bra kväll i alla fall.

Tillbaka till lägret för att käka middag och vänta på nattrekkingen. Runt åttatiden så känner Anna att hennes mage inte skulle klara av två timmars nattrekking och Johanna känner att hon har lite feber och vill även hon hoppa över nattrekkingen. Själv hade jag inga såna idéer så jag fick väl helt enkelt gå utan tjejerna. Denna kväll var dessutom lite speciell. Lan erbjöd nämligen "hardcore night trekking", han betonade verkligen att det var riktigt tufft, med lera och vatten över midjan. Han ville nämligen prova gå en av de nya stigarna som de ännu inte gått på natten. Men självklart skulle jag med på det! Dock ville ingen annan i gruppen hänga med på det, så de fick gå med andra guider. Jag och Lan och fem andra utav guiderna begav oss ut mot träsket utanför campet. Och jag kan ju säga att Lan INTE ljög om att det var hardcore. Trekkingen började visserligen snällt på de torra stigarna. Han visade hur jag själv skulle leta efter djuren och jag fick själv springa omkring och lysa med ficklampan och leta efter djurens ögonreflektioner från min lampa. Gröna och blåa reflektioner - spindlar, röda reflektioner - ödlor, grodor och ormar. Riktigt roligt var det, men det var ju lite läskigt när man traskade iväg själv 20 meter från guiderna för att titta efter spindlarna, grodorna och ormarna. Dessvärre var jag ju inte jättebra på det.. Men men, det tar väl lite övning =)

Efter ca 20 min kom vi fram till träsket. Killarna började traska ner i vattnet och då såg jag ju att han inte hade överdrivit när han sa vatten över midjan. Jag tvekade väl en halv sekund innan jag traskade efter net i vattnet. (ja, det här var ju på natten alltså..). Det var väl inte en helt behaglig lukt. Vi har väl alla känt lukten av ett träsk. Vattner var ju tack och lov inte kallt när det började sippra ner i stövlarna. Leran var väl lite tuff. Jag fastnade rätt bra med mina stora stövlar. Jag är ju inte riktigt lika liten och lätt som de där malayerna, och inte lika smidig. Så jag hade det lite tufft. Men de hjälpte mig att dra loss stövlar och visade mig det ena och det andra. Och när vi står mitt i träsket, med vatten över midjan så säger Lan till mig: "this is the perfect place to find blood python"... Kul tänkte jag. Kunde han inte sagt det innan.. Men men, det var ju bara att fortsätta. Det var en riktigt rolig trekking trots allt. En riktigt upplevelse. Vi såg inte så mycket mer än grodor, spindlar och sovande fåglar. Men det gjorde inte så mycket med tanke på upplevelsen. Efter ca en timme var jag tillbaka i lägret och tvingade med Anna och JOhanna att hålla mig sällskap när jag "duschade" (sköljde av mig med flodvatten med en skopa) i mörkret medan jag berättade om det hela. Det var verkligen värt det.

Efter trekkingen var jag helt slut och hoppade i säng relativt tidigt. Anna kom nån halvtimme efter och då berättar hon att killarna berättat att det finns riktigt stora blodiglar i träsket. Ännu mer roliga nyheter. Så halva natten låg det och kliade överallt och jag inbillade mig att jag missat någon igel när jag "duschat". Tack och lova vaknade jag upp utan några iglar till sällskap och jag såg fram emot att komma tillbaka till Sandakan och ta en riktig dusch!

På sista morgonflodssafarit fick vi inte heller denna gång se speciellt mycket. Men vi fick se en Orangutan. En liten en som faktiskt gick på marken mellan två träd. Det är endast de största hannarna som då och då går på marken för att de är så stora. Annars lämnar Orangutangerna i princip aldrig träden. Vatten får de genom att äta saftiga frukter och de sover i nästen som de bygger. Så att se den gå på marken var riktigt häftigt.

Klockan tio var det dags för avfärd från lägret. Kändes både skönt och väldigt tråkigt att lämna Uncle Tans för den här gången. Skönt för att man var lite trött på flugor, mygg och värme. Men riktigt tråkigt för att det är så himla härligt att vara där. Lan hade dessutom gjort ett par avskedsgåvor åt oss. De hade tidigare under veckan hittat ironwood i floden som de sågat upp i bitar. Så han hade skrivit på dem åt oss. På ena sidan "Uncle Tan Borneo" och på andra "Jenny in the jungle". Riktigt fint faktiskt. Som sagt, det är verkligen härligt att vara där.

Väl tillbaka i Sandakan checkade vi återigen in på Mayfair Hotel och jag fick min välbehövliga dusch!

Vi spenderade en natt i Sandakan och igår (24e) åkte vi ut till Turtle Island utanför sandakan för att titta på sköldpaddor som lägger ägg och nykläckta sköldpaddor påväg till vattnet.

Vi kom ut till ön vid halv elva på dagen och hade hela dagen för oss själva. Själva sköldpaddsaktiviteterna börjar inte förrän sent på kvällen så på dagen fick vi snorkla och sola. Vi spenderade först en timme på stranden och snorklade väl någon halvtimme och latade oss i solen resten av tiden. Så himla skönt efter djungeln. Sen var det dags för lunch. EN riktigt tråkig lunch. Smaklös och tråkig mat. Efter lunchen så bestämde vi oss för att ta en promenad runt ön som var relativt liten. Halva ön var sandstrand med många fina snäckor och krabb hål. Man såg även spåren från sköldpaddorna som tagit sig upp på stranden tidigare kvällar och lagt ägg. Den norra delen av ön bestor av ett korallrev som var torrlagt under lågvatten. Så det blev en massa hoppande mellan stenar, men även den delen av ön var himla fin. Det var massor av fossiler och fina stenar. Så det var en riktigt fin promenad, omän jobbig i värmen. Efter det gick jag och la mig, trött som vanligt nuför tiden. Tjejerna gick och la sig på stranden.

Halv sju var det dags att gå upp och titta på öns lilla sköldpaddsutställning där man fick en massa info om hur sköldpaddorna lever och fungerar. De blir inte könsmogna förrän de är 20-50 år gamla! De kommer dessutom tillbaka till ön där de själva kläcktes för att para sig och lägga ägg, vilket de gör i några veckor, innan de beger sig tillbaka till områdena där de lever, ibland flera 1000 km bort.

Klockan sju var det dags att titta på en informationsvideo om hur dessa sköldpaddsskyddsområden funkar vilken var intressant men kanske inte den bästa. Det är tre öar som är omfattade inom skyddsområdet och på dessa öar bevakar man sköldpaddorna som kommer upp på öarna för att lägga ägg. De tar vara på alla ägg som läggs och lägger dem på skyddade delar av ön där inga rovdjur kan komma åt äggen. När sköldpaddorna kläcks tar de hand om bebisarna och bär ner dem till stranden där de får springa en liten bit ner till vattnet och simma iväg.

Därefter fick vi äta mat innan det var dags att bara sitta och vänta. Efter maten gick vi utanför cafeterian för att vänta istället för att sitta inne. Tyvärr fick man inte gå runt på stränderna för att inte råka störa sköldpaddor som tagit sig upp för att lägga ägg. När det var dags för oss att se själva äggläggningen så skulle guiderna på ön ta oss dit, så allt vi kunde göra var att sitta och vänta på att bli hämtade. Guiderna på ön gick omkring runt ön för att bevaka när sköldpaddorna kommer upp och se till att inte missa när de börjar lägga ägg.

Rätt var det är när vi står utanför så ser jag något stort svart i vattnet. Det var rätt mycket månljus, så jag kunde lite grann. Den var ca 50 m från dar vi stod och släpade sig långsamt upp på stranden. Efter kanske 25-30 meter stannade hon och började gräva sin grop. Det tog inte lång tid innan hon hade grävt så djupt att man inte såg henne längre. Allt man såg var lite sand som sprätte upp. Man fick inte gå i närheten av dem innan de började lägga äggen för att inte avbryta dem. Så fick stod och väntade. Efter kanske 20 min så är det något som rör sig precis vid huset. Och där är det en till sköldpadda som kommit upp, precis vid huset, så vi ställde oss alla där och tittade. Dessvärre grävde hon inte speciellt djupt och började ta sig mot vattnet igen. Vi trodde att vi stört henne, men fick senare reda på att hon snarare valt att inte lägga ägg för att sanden just nu är så torr eftersom det inte regnat på några veckor.

Efter en timmes väntan kom en guide och ropade "turtle time" och det var då dags att springa till en plats för att se äggläggningen. Dock inte den som jag sett komma ur vattnet utan på andra sidan ön. Tyvärr kom vi bland de sista så vi hann inte se när hon la några ägg. Istället såg vi när hon började fylla igen, det nu tomma hålet. Under tiden som hon började fylla igen så mätte de henne och kollade om hon var märkt sen tidigare. Den här var ca 80 cm lång och 70 bred, hon var märkt på ön sedan tidigare och det var hennes andra eller tredje gång som hon la ägg på ön. Denna gång la hon 70 ägg.

Efter en stund så var vi tvungna att gå. MEn då var det istället dags att titta på när de gräver ner äggen i det skyddade området. Så vi tog oss dit och de grävde ett hål och skrev en markering för äggen på en pinne som de sedan markerade hålet med innanför en grön nätcirkel som de satte över det övertäckta hålet.

När detta var klart fick vi gå ner till stranden för att se på när de släppte ut de nykläckta sköldpaddorna. De ritade en fyrkant som vi fick stanna utanför och kom med sköldpaddorna i en korg. Innan de släpptes ut visade de runt dem så vi fick fota dem. Sen var det dags att släppa ut dem. De hade ca två-tre meter att springa ner till vattnet, och snabbt gick det! De flesta var nere på några sekunder. Några gick åt fel håll och Anna fick en på foten och Johanna fick vrida på en som insiterade på att gå till henne om och om igen. Men tillslut var de alla 45 st i vattnet och programmet var slut.

Men eftersom vi var några stycken som inte sett äggen läggas så skulle vi få vänta på nästa sköldpadda som la ägg. De sa att de kunde ta några timmar, men det var bara att vänta. Det tog kanske 10 min innan det var dag. Vi tre trodde det var sköldpaddan som jag sett komma upp så vi sprang snabbt som 17 dit för att få bästa plats. Men när vi kom dit sa parkvakten vi den sköldpaddan att det var en annan längre bort, så vi fick oss en språngmars till och var först på plats. Vi knäade bakom sköldpaddan och fick riktigt bra bilder på när äggen ploppar ut. Häftigt!

Även denna mätte dem och kollade efter märkning. Hon var nästan en meter lång och nästan lika bred. Hon hade dock ingen märkning, så troligtvis var det hennes första äggläggning. Så de passade på att märka henne på ena frambenet. Vi fick titta på en stund när hon började fylla igen hålet men efter ca 20 min var det dags att lämna henne i fred.

Nöjda och glada gick vi och la oss och sov riktigt gott!

Dagen efter fick vi reda på att 12 sköldpaddor hade lagt ägg. Men vi fick inte reda på hur många småttingar som släppts ut och inte heller hur många sköldpaddor som totalt kommit upp på stränderna men inte lagt ägg. Troligtvis en hel del. Man hörde dem gräva ut sina hål hela tiden, så det var nog en hel del.

Det var verkligen mäktigt att se det. Det är verkligen sånt som man bara ser på TV!

Idag när vi kom tillbaka tog vi oss till vårt kära Mayfair och bad om en taxi som kunde ta oss till Orangutanrehabiliteringscentret igen. Vi hade nämligen pratat med några svenskar på turtle islands som hade sett en nyfödd orangutangbäbis där dagen innan. Vi tänkte ju direkt att det måste vara en av de gravida vi sett den 11e feb. Så självklart ville vi dit. Matningen klockan 10 fick vi se jättemycket. Det var en liten orangutang som var där tidigt och höll på att spexa i en hel timme innan matningen började. Hur söt som helst. Den var ca 7-8 år gammal och alltså precis tillräckligt gammal för att lämna mamman. När matningen började kom det en till liten hårig pajas i samma ålder som den första. Och tillslut kom äntligen orangutangen med den lilla bebisen. Den var hur liten som helst och klamrade sig fast vid mamman när hon kom svingandes på repen. Hon höll i lilla bebisen så beskyddande så fort hon böjde sig framåt för att dricka mjölk eller plocka upp en banan. Men hon var där en kort stund innan den fjärde orangutangen kom för att äta.

Vi åkte även tillbaka till klockan 15-matningen. De små teateraporna var där redan från början och spexade för kamerorna och busade med varandra. Det var så himla roligt att se. Dessvärre kom inte mamman till denna matning. men vi var nöjda ändå!

Imorgon lämnar vi dessvärre Borneo för den här gången. Känns riktigt tråkigt att åka härifrån, finns så himla mycket mer att göra! Vi flyger till Kuala Lumpur där vi spenderar en eller två nätter innan vi åker till Perenthian Islands på Malaysias östkust för en veckas strandliv. Det ska bli så himla skönt! Men jag ska väl klämma in lite dykning i vilandet också!

Ha det så bra där hemma! (om ni nu orkat läsa så här långt..)

KRAM!