Så var tiden som volontär på CDPD i Mae Sariang förbi... På tisdagen hade vi avskedsparty för personalen hemma hos oss. Vi frossade pizza och även lite thaimat och kvällen slutade med många tårar. Jag tänkte redan att jag skulle klara mig utan att börja böla, men då de plötsligt tog fram varsin tavla till oss med våra bilder i mitten och bild på alla barnen omkring brast det och tårarna bara rann. Vi fick så mycket presenter av dem alla att vi nästan inte tänkte få allt att rymmas i väskorna. Då alla gått hem började vi packa, fortfarande med tårarna rinnande...

På onsdagen var det då dags att ta farväl av barnen... Efter en trevlig dag i parken lämnade vi till sist skolan utan att egentligen klara av att säga hejdå till någon. Det skulle ha blivit för svårt. Jag sa bara hejdå till "min flicka" och var då redan så nära bristningsgränsen att vi bara vinkade till dem andra och gick därifrån. Det var två mycket sorgsna volontärer som satte sig på bussen till Chiang Mai på eftermiddagen. Ännu på kvällen kändes det hela bara så overkligt. Nu kan man nog säga att vi har repat oss så gott det går. Klart att saknaden är stor, men man har kunnat börja glädjas över de tre veckor av semester som vi har framför oss.

Trots allt har vi påbörjat semestern med buller och bång. På torsdag var jag och lade en tatuering på vristen/foten, vilket innebar fem mycket smärtsamma timmar, men ett mycket lyckat slutresultat. Jag är jättenöjd! Igår var vi på Flight of the gibbon, dvs. vi slängde oss i "lianer" och gick över skrangliga hängbroar mellan trädtopparna i regnskogen. Den längsta linan vi åkte i var 120 meter lång och som högst svävade vi över 100 meter ovanför markytan. Måste nog säga att det pirrade i magen många gånger, och jag rekommenderar inte den här attraktionen till personer med höjdskräck. Men skitkul var det!

Framför oss har vi nu ett par dagar till i Chiang Mai, och på söndagkväll hoppar vi på tåget ner mot Bangkok, vart också Dan anländer på måndagen!