Profile
Blog
Photos
Videos
Hej på er!
Om 12 dagar börjar mitt och Rebeccas livs äventyr! Jag kan knappt förstå det. Och som jag längtat, för er som känner mig väl så vet ni att Australien varit en av mina drömmar i ungefär 10 år. Vi har även släktingar som bor i Sydney vilket även det ökat min motivation till att ta mig till landet down under.
Och för ett år sedan (kanske 1,5 år) så lyckades jag övertala Rebecca att följa med mig på denna resa. Hon var inte så svår att övertala egentligen. :D Vi planerade i många månader innan vi till slut fick ändan ur vagnen på riktigt och kontaktade resebolaget Kilroy. Den 5 mars 2013 var dagen allvaret började på riktigt, dagen då vi fick se vårt första utkast till resan. Sedan var det dags att planera på egen hand och spara pengar! I slutet av juli var allt som behövde betalas på förhand betalt och fokusen lades på allt som skulle med på resan.
PACKNING! Med tanke på att vi inom två veckor är påväg så känns det som att jag borde ha packningen på grej. Men icke. Packning har aldrig hört till mina starkare sidor. Det brukar alltid sluta med att jag några timmar innan avfärd slänger ner en massa möjligt och omöjligt i väskan. Men det förstår till och med jag att inte kommer fungera denna gång. I två månader kommer mitt liv och garderob bestå av en väska på 75 liter. Första gången jag såg den trodde jag att den var mer än rymlig men vartefter resan kryper närmare märker jag att så inte är fallet. Jag har flera gånger fått visdomsorden från min mor att jag borde provpacka väskan. Borde jag göra det; HELT KLART! Kommer jag göra det; Knappast. Jag har för tillfället lyckats intala mig själv att allting kommer att ordna sig till slut.
RESFEBER. Jag har antagligen haft resfeber sen dagen i mars då vi satt på Kilroys Stockholmskontor och planerade resan på allvar. Så då kan ni ju tänka er hur illa den är nu. Tankar flyger huller om buller i huvudet och känslorna går på högvarv. Det råder inte några tvivel om att detta kommer bli ett livsäventyr och vi kommer ha det otroligt kul! Fast det hindrar heller inte separationsångesten som kommer ibland. Två månader utan mamma och pappa, hur ska det riktigt gå?? Tack och lov för skype och facebook och mail och viber så man kan hålla kontakten med sina nära och kära. Sen finns ju den här bloggen också, där vi förhoppningsvis kommer att berätta om våra äventyr för er och lägga upp bilder från dem.
Kramar Ida
- comments