Profile
Blog
Photos
Videos
Tjenis!
Efter våra dagar med moped och traditionella byar förflyttade vi oss än mer västerut till moni, vi lämnade svenskarna bakom oss eftersom dom skulle till Kambodja, så nu är det bara vi och Bertrand kvar av gruppen. Här var allt dött och det var lögn att försöka hitta något wi-fi. Enda anledningen till att vi tog oss dit var för att kika på "the three coloured lakes" i en nationalpark. Så klockan fyra på natten gick vi upp och satte oss på mopederna. Här har vi ett klassisk exempel på indonesisk förhandling. När vi pratade med killen som skulle köra oss säger han att det inte finns några bussar och att hyra mopeder kostar hundra femtio tusen rupier, men såklart var han vänlig och kunde hjälpa oss med skjuts till ett bättre pris! Vi kikade runt och såklart kostade det sjuttiofemtusen att hyra moped, och såklart gick det bussar. Men vi kände inte för att krångla så vi lät honom hjälpa oss ändå. Han tittade på oss och sa "tre person, tre bike- fifty, fifty, fifty". Okej 150 är ändå ett bra pris så vi tar det. På morgonen när vi gick upp för att åka står det två mopeder utanför. Jahapp, så var vi där igen. Ta betalt för tre cyklar och bara komma med två. Men klockan var som sagt fyra så utan att klaga hoppar jag och Bertrand på bakom chauffören på ena mopeden och Erik på andra. Det var den kallaste åkturen någonsin. Det ska ju sägas att vi varit i bergen nu ett tag och det är svinit vad kallt det blir på natten! Men men, vi tog oss dit och tittade på de tre sjöarna (bild på två) som byter färg beroende på månad på året. Den gröna ni ser längst bort är ibland röd osv.
Nästa dag tog vi lokal-buss (haha, det är nästan som ett skämt med dessa bussar- hur många indoneser får plats i en lokal minibuss?) till flygplatsen och tog ett plan till Labuan bajo för att hämta ut våra pass som vi lämnat när vi förlängde visumet. När vi stiger ur bussen på busshållplatsen kommer massa tonårskillar in i bussen för att tjata och dra i oss för att vi ska ta just deras bemo (van) till flygplatsen. "Only ten thousand, only, only". Då blir jag irriterad, det är varmt som tusan och vi kommer knappt av bussen för att alla ska dra i oss. Det enda jag vill göra är att skrika "f*** off, leave us alone" men kom på att det kanske verkar ohövligt så jag höll mig från det. Men när vi ska stiga in i bemon sitter en local dam i och skakar på huvudet åt oss. Hon håller upp en femtusen-lapp diskret i knät och tittar på oss som för att säga "det kostar fem, inte tio". Vi tackar henne diskret så hon inte ska hamna i trubbel och nu blir jag förbannad. Tillslut blir man så trött på att alla ska försöka lura en att det rinner över. Vi går ut igen och jag nästan skriker "not ten, FIVE" och håller upp fem fingrar. "Nono, ten is good price". "FIIIIIVEEEE" säger jag med hög röst och fem fingrar i luften- nu har bägaren runnit över, jag orkar inte vara trevlig, svetten rinner, jag är trött och dom ska ge sig sjutton på att lura oss. Efter detta får vi få in och sätta oss och komma dit vi ska för fem tusen. Erik berättade efteråt att han inte sett kvinnan som visade lappen, och att han undrade vad som flugit i mig och när jag blev så hård. Moahaha!
Det är drygt här i Labuan för det finns inget att göra om man inte vill lära sig att dyka. Vi tyckte så synd om en tjej vi träffade för hon sitter fast här i några dagar i väntan på transport. Så igår gick vi alltså till "imigrasi" för att ta ut våra pass så vi kunde åka vidare till Lombok idag. Vi lägger fram våra kvitton... och knäna viker sig och vi slår oss för pannan när killer bakom disken ler och säger med lätt ton "sistemerror". Såklart det är systemfel. Vi är alltså i indonesien vilket vi vet innebär att dom inte har någon backupplan och har stängt lördag och söndag. Så nu sitter vi fast i Labuan tills på måndag då det KANSKE fungerar igen. AAAAAH vad frustrerande. I ren ilska mot den här staden bestämde vi alla tre att ska vi sitta fast här så ska vi fan inte göra av med några pengar! Så vi checkar in på ett riktigt billigt "hostel" där vi bor med femton andra i ett rum. Det finns bara tio sängar, men såklart så fixar dom in folk på madrasser på golvet- smidigt! Den enda höjdpunkten är att vi gick till ett bageri för att äta frukost. Tror ni inte att dom hade rågbröd?! Utan socker?! Himmel säger vi bara! I indo kan du inte hitta bröd som inte är vitt och sött som en bulle trodde vi, och det är också det som står i våran lonelyplanet-bok. Men lätt att det blir frukost där imorgon med. Vi tittar inte på priserna- det man inte vet, lider man inte av.
Vi försöker blogga så mkt som möjligt, men internet här är inte riktigt vad det är i Sverige. Vi saknar er!! Kram
- comments
sonan KRAM på er!
M. Gott röj där Amanda!!!
Sam Tycker du kunde lappat till den där indianen medan du ändå hade 5 fingrar i luften, jädra typer till att luras!
so an VÄRLDENS STÖRSTA födelsedagskram Amanda!!! Från alla i Tåstarp, KRAM,