Tiden går uppenbarligen fort när man har roligt, eller åtminstone när man har mycket att göra. Mamma påpekade för mig bara häromdagen att nu är det enbart sex veckor kvar tills jag reser hem till Sverige för jul- och nyårsfirande. Jag tycker inte om att tiden går så snabbt och att min första termin snart är över, jag vill kunna njuta av den här upplevelsen mer. Titta bara på bloggen, jag har ju knappt hunnit uppdatera den alls de senaste veckorna, det senaste jag skrev om var Niagarafallen. Nu får det bli en liten sammanfattning.

Förutom en himla massa plugg och sådana saker så har vi faktiskt hunnit med en hel del skoj också. Helgen efter Niagararesan gick jag och tjejerna på bästa rockklubben Black Cat och såg svenska Lykke Li spela. Hon har slagit igenom här i USA och blivit riktigt populär, publiken vrålade och tjoade när hon klev på scenen. Jag är inte direkt stormförtjust i hennes musik, men hon som scenpersonlighet var mycket cool och skön. Hon avslutade spelningen med att sjunga "Vote for Obama" vilket genererade en hel del jubel.

På tal om Obama så började det verkligen dra ihop sig nu. På tisdag smäller det! Jag och Lina har laddat med keps, T-shirt, nyckelring och pins med Obamas namn på. Vi vet ännu inte var vi ska gå och valvaka, men det finns en hel del att välja mellan i den här stan. Det kommer utan tvekan att bli en mycket spännande natt, även om opinionsundersökningarna visar till Obamas fördel. Man vet dock aldrig med det amerikanska valsystemet, det gäller ju att vinna stater, inte det totala antalet röster. Jag vågar inte börja fira förrän jag står där på valdagen och faktiskt ser vem vinnaren är. Det vore dock fantastiskt och Barack Obama vann och det skulle betyda enormt mycket för det här landet. Jag är så glad att jag är här och kan se och uppleva det på plats. Detta är ett historiskt val, oavsett hur set slutar.

I onsdags visades Obamas omtalade "infomercial", en informerande reklamfilm, skulle man kunna kalla det. Han hade köpt en halvtimmes sändningstid på sju av de största TV-kanalerna mellan klockan åtta och halv nio - bästa prime time. Jag tror aldrig någon presidentkandidat har gjort något liknande förut och det ska ha kostat uppåt $5 miljoner. Jag tror att det har pratats en del om den här kampanjfilmen även i Sverige. Det var fascinerande att se. De hade placerat honom i ett rum som påminde väldigt mycket om Vita Huset, liksom för att vänja tittarna vid bilden av honom som president. Han pratade om vad han ville göra som president och visade klipp från olika amerikanska familjer med svårigheter som då såklart skulle få det bättre om han blev vald. Flera personer omkring honom som till exempel hans fru Michelle och hans vice presidentkandidat Joe Biden intervjuades också. Själva filmen var 27 minuter lång, och när den avslutades gick det istället över live till en knökfylld arena i Florida där Obama levererade sin slutknorr under de sista tre minuterna. Hela sändningen var självklart mycket amerikansk och som svensk kan man inte låta bli att himla med ögonen, men jag måste ändå säga att i amerikanska mått mätt så var det inte överdrivet glättigt eller sentimentalt. Och jag kan definitivt se Barack Obama som president, jag tycker att han ger ett väldigt förtroendeingivande och respektabelt intryck.

Innan jag sammanfattar vår utflykt till New York förra helgen ska jag bara passa på att berätta två roliga nyheter i mitt liv: jag ska resa till Kalifornien och jag ska flytta! Kalifornienresan blev bestämd och bokad ganska nyligen. Under resan hem till Maggie pratade jag och Adrienne om att vi både gärna ville utnyttja tiden vi har vårt visum för att resa. Efter en hel del drömmande och planerande har vi nu bokat en enveckas utflykt till den soliga och liberala staten på västkusten. Jag reser hem till Sverige 15 december och sedan flyger jag och Adrienne tillsammans till USA och San Francisco 5 januari. Vi bilar längs Highway 1 ner till Los Angeles och flyger därefter tillbaka till Washington 12 januari. Det ska bli kanonkul! Jag ser jättemycket fram emot att få se och uppleva västkusten också.

Så till den andra nyheten. Lägenheterna här i The Hampton i Arlington där vi bor nu är helt okej, men vi betalar ett sjukt överpris i hyra. Eftersom vi hyr genom IBS genom WII genom The Hampton så pumpas priset upp och det är inte värt det. I dag dödade vi den fjärde musen i vår lägenhet, vi har även haft skalbaggar. Jag har trivts väldigt bra här, men jag tycker inte att det är värt pengarna jag lånar från CSN att bo utanför D.C. i en lägenhet mes möss och skalbaggar. Flera av de andra svenskarna har också diskuterat att flytta, men jag är den första som faktiskt kommit till skott. Jag har tittat på lite olika boenden och i fredags hittade jag det jag ville ha! Jag svarade på en annons på Craig's List, som är ungefär som USA:s motsvarighet till Blocket. Där kan man hitta allt från prylar till lägenheter till jobb. Det var en kille som behövde en person att dela sin lägenhet i Adams-Morgan med eftersom tjejen som bor där nu skulle flytta.

I annonsen stod det att folk som var "artsy or nerdy" gärna fick höra av sig. Jag svarade berätta varför jag var i USA och förklarade att jag kanske inte är så konstnärlig, men väldigt nördig när det gäller mina intressen. "Just get me started on the geniality of Dave Grohl or Serj Tankian", skrev jag. Det funkade tydligen, för han svarade snabbt och föreslog att jag skulle komma och titta på lägenheten. Han avslutade mailet med ett P.S. där det stod att även om jag helst lyssnade på Foo Fighters och System of a Down så hade vi i Sverige ju ändå en hel del att vara stolta över. Sedan hade han lagt till en länk till en videoinspelning av bröderna Herreys framträdande med "Diggilo Diggiley" från Eurovision Song Contest! Hahaha, jag vet inte, jag fick bara ett väldigt gott första intryck av honom. Jag svarade att den låten faktiskt är MIN låt eftersom de vann Eurovision när jag föddes och mamma och jag lyssnade på den låten på radion tillsammans under mina första dagar i livet.

Så i fredags gick jag dit och träffade Daniil som han heter och tittade på lägenheten. För det första är Adams-Morgan en jättemysig stadsdel i Washington och lägenheten ligger alldeles i närheten av zoot som jag berättat om tidigare här på bloggen. Det var en fin byggnad som ligger nära en metrostation, ett parkområde och flera mysiga restauranger. Rummet som skulle vara mitt är ganska stort och har en walk-in-closet! Det är inte möblerat, men det går ju att ordna. Jag behöver inte ha de senaste snyggaste mest välmatchande prylarna utan nöjer mig med det billigaste på Ikea eller Wal-Mart. Hyran är inte hutlöst lägre än den jag har nu, men jag får sjutton så mycket mer för pengarna. Dessutom kom jag och Dan väldigt bra överens och det känns som han skulle vara en rolig och schysst roomie. Han är 21 år, spelar fiol och studerar international relations på Johns Hopkins University. Kort och gott, jag gillade verkligen lägenheten och området, och tror att jag kommer komma bra överens med grabben - så jag bestämde mig för att tacka ja. Jag kan flytta in redan i december för då flyttar den andra tjejen ut. Jag lägger upp några bilder här på bloggen, men inte från själva rummet, för där fanns ju alla hennes prylar just nu och jag vill inte lägga upp bilder på någon annans rum.

Så äntligen ska jag berätta om New Yorkresan! Orsaken till att vi valde just helgen 24-26 oktober för att åka var att Annelie i klassen fyllde 21 år på onsdagen före. 21 år är ju den lagliga gå-på-krogen-åldern i USA och då ville hon naturligtvis åka till the Big Apple och fira. Vi gick ut på 9:30 Club i Washington på onsdagen och såg bandet Minus The Bear spela, och därefter gick vi till en lounge och drack drinkar. På fredagen hade vi det sista mitterminsprovet och efter det var inlämnat tog vi våra färdigpackade väskor och skyndade till bussen. Det tog omkring fyra timmar att åka från Washington till New York, och därefter tog det väl drygt en timme bara att ta sig in i stan - trafiken var igenproppad. Vi kunde de skyskraporna mot den kvällsgrå himlen långt innan vi faktiskt rullande in i stan. Vårt vandrarhem låg på 83rd Street alldeles vid Central Park.

När vi hade kommit av bussen delade vi upp oss eftersom alla hade olika mål för kvällen. Några skulle gå ut, några skulle gå på teater och jag skulle möta upp Denver! Ni kanske minns sist jag skrev om det helt galna sammanträffandet när jag träffade Denver i Washington. Galenskapen slutade ju inte där, för det råkade ju falla sig så att Denver skulle avsluta sin USA-resa med några dagar i New York City just exakt samma helg som jag skulle dit. Så självklart bestämde vi att vi skulle ses igen. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Som jag beskrev i det inlägget så funkade det av någon outgrundlig anledning inte för Denver att ringa till min mobil. Detsamma gällde nu och vi kunde inte komma i kontakt med varandra. Jag satt på vandrarhemmet och väntade och väntade och väntade och jag HATAR att vänta på folk. Till slut lyckades vi få kontakt med varandra på Internet och jag skickade vandrarhemmets telefonnummer till honom. När han fortfarande inte ringde gick jag och kollade upp telefonnumret. Jag hade av misstag råkat ge honom faxnumret istället! Länge satt jag och matade in dollarsedlar i den förbaskade datorn på vandrarhemmet innan jag och Denver fick tag på varandra igen. Jag skickade honom adressen till vandrarhemmet och han skrev "Jag sätter mig i en taxi och kommer nu!". Det var bara att sätta sig lobbyn och fortsätta vänta. Under kvällen hade jag pratat lite med två norska tjejer som också bodde där och den ena av dem kom fram och frågade hur det gick för mig egentligen.

- Du har ju suttit här och väntat i snart tre timmar! Är det värt det? frågade hon.

Men det var ju klart att det var värt det. Om en vän i normala fall befinner sig på andra sidan jordklotet och man kanske aldrig har chansen att ses igen efter detta, då ger man helt enkelt inte bara upp. Och ungefär en halvtimme senare hoppade Denver ur en taxi alldeles utanför. Jag flög nerför trappan och kramade om honom. Jag trodde nästan att vi skulle få applåder från de övriga vandrarhemgästerna som satt ute på trappan och hade sett mig våndas i lobbyn så länge.

Åter igen var det fantastiskt roligt att träffa honom. Vi gick och åt middag ihop och han berättade om allt han hade varit med om sedan sist och alla platser han besökt. Efteråt tog vi tunnelbanan in till Times Square och promenerade runt. New York är ju staden som aldrig sover, och det fick vi verkligen uppleva den natten. Reklamskyltarna lyste upp hela området och det var folk och bilar i lika livlig fart som om det vore mitt på dagen. Vi försökte åka upp i Empire State Building, men vi missade den sista hissen med typ trekvart. Typiskt!

Nästa dag skulle jag, Lina och Annelie åka med Circle Lines turistbåt som går runt Manhattan och jag lyckades övertala Denver om att följa med. Han sa att han behövde tvätta, men jag tyckte inte han skulle spendera sin sista dag i USA med tvätt! Det blev en kanonmysig båttur, dock väldigt blåsig och kylig, men det överlever man när det finns så mycket spännande att se. Turen som cirka två timmar och vi såg New Yorks vackra skyline, alla de berömda byggnaderna och så inte minst Frihetsgudinnan och Ellis Island. Tyvärr var det en väldigt grådisig dag, så bilderna ser lite trist ut, men det är ju inte så mycket att göra åt. När båten började närma sig land blev Denver och jag väldigt nedstämda eftersom vi visste att nu måste vi skiljas åt. Hans flygplan hem till Namibia skulle lyfta samma kväll och han måste checka ut från hotellet och bege sig till flygplatsen. Vi kramades väldigt länge och jag skrev snabbt ihop ett litet brev till de andra grabbarna och han lovade att lämna över det. Så var den otroliga och fantastiska upplevelsen över. Jag kände mig nedstämd ganska länge efteråt faktiskt, men lyckligtvis så befann jag mig ju i New York så det fanns mycket att göra för att distrahera tankarna.

Efter båtturen promenerade jag, Lina och Annelie tillbaka in på Manhattan och hann se Pulic Library, Bryant Park, Chrysler Building, Chinatown, Little Italy och Soho. Dessutom åt vi äkta New Yorkpizza vilket var något av det godaste jag smakat. Chinatown brukar vara något som många säger att man ska se när man är i New York, jag måste erkänna att jag inte tyckte de var så speciellt. Kanske eftersom vi har Chinatown i Washington också, jag vet inte. Little Italy däremot tyckte jag var ett otroligt mysigt område och dit vill jag gärna åka igen nästa gång jag besöker New York. Tyvärr var lördagen väldigt mulen och regnig, så det blev inte så mycket strosa omkring utomhus som vi först hade planerat. När kvällen började närma sig fick vi skynda hemåt för att hinna komma i ordning för middagen. Vi hade bord bokat på en thairestaurang med mycket god mat och där skålade vi för Annelie som också fick sin födelsedagspresent.

Planen för söndagen var att ta färjan över till Staten Island, men vi började med att promenera genom ett höstvackert Central Park. Söndagsvädret var avsevärt mycket bättre än lördagens och parken visade sig verkligen från sin bästa sida. Därefter blev vi hungriga och hittade en jättemysig restaurang precis bredvid Trump Tower, och där åt vi pannkakor med blåbär och maple syrup till söndagsbrunch. Mmmm, det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på de där pannkakorna…

Staten Islandfärjan avgick vid halv ett och hela gänget åkte över tillsammans. Jag och Lina var dock de enda som vill upptäcka ön lite mer, de övriga åt mat och åkte tillbaka till Manhattan. Lina och jag hittade en guidad busstur som skulle avgå bara några minuter senare så vi hoppade på. Bussen var en klassisk liten röd, och inuti var det parkbänkar som man satt på. Den äldre mannen som guidade oss var förmodligen en inbiten Staten Islandbo som kunde ALLT som ön, och han var nog årets sötaste lille farbror, enligt mig. Lina skrattade åt att hon fotograferade det som vi åkte förbi medan jag fotograferade guiden. Några sevärdheter som vi såg under åkturen var bland annat Alice Austens hem (berömd fotograf som kommer från Staten Island), trappan som Madonna går uppför i musikvideon till "Papa Don't Preach" och instrumentbutiken Mandolin Brothers, som anses vara en av de bästa i världen, musiker som Bob Dylan, George Harrison, Paul Simon och Paul McCartney.

Bussturen tog omkring en timme och vi hann se mycket av Staten Island som verkar vara en mysig liten ö. På färjan tillbaka åkte vi förbi Frihetsgudinnan ännu en gång och den här gången i lite vackrare väder. Väl tillbaka på Manhattan promenerade vi till Wall Street och spanade in de stora mäktiga byggnaderna som ligger där. Även om Wall Street är en turbulent plats i nuläget så var där mycket lugnt en söndagseftermiddag. Efter Wall Street gick vi några kvarter norrut och nådde ganska snabbt Ground Zero där World Trade Center en gång stod. Jag trodde att jag skulle bli mer tagen av att besöka den platsen eftersom jag ändå minns 11 september väldigt väl och allt som hände då. Dock verkar jag vara lite för sent ute. Hela platsen är en enda stor byggarbetsplats just nu och det är svårt att få en känsla för att det en gång stod två enorma skyskrapor där. Det fanns en litet World Trade Centergalleri och minnesplattor på väggen av en byggnad bredvid. Vi trängdes med andra turister bakom avspärrningar och pressade våra kameror mellan järngaller i hopp om att få en liten skymt av det som en gång var World Trade Center. Lina och jag hittade ett bra fönster i en byggnad på andra sidan vägen där man hade bra utsikt. Jag hade dock fortfarande svårt att föreställa mig något annat än en vanlig byggarbetsplats där. Det kanske känns annorlunda om man kommer tillbaka när de fått lite mer ordning på platsen.

Nästan hela New Yorkhelgen hade gått och vi hade varken varit uppe i Empire State Building eller Chrysler Building. Sista chansen att få se New York från ovan var Rockefeller Center, och planen var att möta Annelie där efter att vi sett Ground Zero. Tyvärr är New Yorks tunnelbanesystem VÄRDELÖST och OBEGRIPLIGT inget tåg kommer någonsin som det ska. De är lätträknade de gångerna under den här helgen som jag åkte med tunnelbanan och den faktiskt anlänt och avgått som den ska. Naturligtvis funkade ingenting nu heller, vi fick ta en shuttlebuss som tog oss till fel station så ingen av de linjerna vi skulle med gick därifrån. Till slut fick vi bara åka till en station och gå därifrån. Vi hann inte fram i tid för att hitta Annelie och vi hann heller inte åka till the Top of the Rock. Vi hann se den välkända skidskobanan utanför och nätt och jämt äta lite mat innan vi var tvungna att stressa hemåt.

Tunnelbanan kom naturligtvis inte som den skulle den här gången heller och när tiden började rinna iväg blev vi till slut tvungna att göra en hel otrolig taxiresa från Rockefeller Center, norrut och genom Central Park, stanna vid vandrarhemmet och hämta packningen och sedan hoppa in i taxin och köra söderut igen till Penn Station där vi skulle kliva på bussen. Trots denna galna taxiresa kostade det inte mer än $24, så jag kan förstå att folk åker så mycket taxi i New York. I slutändan kom faktiskt Lina och jag i så god tid till bussen att vi hann med en tidigare buss. Det innebar i sin tur att vi var tillbaka tidigare än beräknat i Washington och hann med den sista tunnelbanan hem. Tacka vet jag Washingtons lättbegripliga, enkla och smidiga tunnelbana!! Där vet man alltid exakt hur man ska åka och får hjälp och mycket information när något inte fungerar.

Det var jättekul att besöka en så välkänd plats som New York och jag hoppas jag kommer tillbaka dit snart så jag kan ta igen allt det som inte hanns med nu och även kanske bara strosa och uppleva staden utan all sevärdhetshets (fast jag gillar ju sevärdheter). När det bara är en fyratimmars bussresa bort så lockar ju tanken att jag återvänder snart igen.

I övrigt så har vi hunnit med ett studiebesök på Washington Post, det var mycket intressant och givande. Precis innan vi skulle gå fick vi syn på Ralph Nader, den tredje presidentkandidaten, som stod utanför redaktionshuset och kampanjade. I fredags var det dessutom Halloween, men jag bojkottade det mesta kring den högtiden, jag orkade inte fixa utklädnad. Till veckan stundar presidentvalet på tisdag och det känns mycket, mycket spännande. Nästa gång jag skriver här på bloggen vet vi förmodligen vem som blir USA:s näste president.

Håkan: Jag vet inte om jag håller med Karin Henriksson om att stämningen gällande ekonomin är positiv. Folk har ju redan fått lämna sina hem för att boendemarknaden kraschat och inte blir de gladare av Bush bailoutplan som innebär att skattebetalarna får betala för allt som börshajarna drällt bort. Så positiv - nja. Och om man ska tro ekonomiexperterna på CNN så är detta det värsta som drabbat den amerikanska ekonomin sedan depressionen på 30-talet. Däremot kan jag verkligen tänka mig att USA alltid har både det bästa och det sämsta, jag önskar bara jag fick se lite mer av det. Men det hinns nog med! Jättekul att ni läser så flitigt! Jag ska försöka bli bättre på att uppdatera.