Profile
Blog
Photos
Videos
Det är dags att uppdatera om Sri Lanka. Sex dagar har gått fort, och snart måste vi bege oss till översvämmade Bangkok. Innan dess måste jag dock avsluta Indien. Det kändes konstigt att säga adjö till Indien. Ni kanske kommer ihåg att vi blev relativt chockade och överrumlade när vi först landade i Delhi. Det var inte den bästa början. Men när vi kom tillbaka efter Nepal och hade fått lite kött på benen och var bättre förberedda kändes plötsligt inte allting jobbigt. Vi hade väldigt låga förhoppningar om Bombay - vilket gjorde att vi blev positivt överraskade, och Goa levde upp till alla förväntningar vi hade. Därför kan jag sammanfatta Indien med att jag gärna kommer tillbaka. Det finns nog inte ett mer "diverse" (eng) land och när man väl lär sig landets rytm är det oerhört häftigt.
Inför Indien hade jag läst på. Jag hade läst om de underbara och omtänksamma människorna, deras breda och smakrika matkulturoch "delhi-belly"/ magsjuka. Maten gillade jag direkt från början, vilket kanske ledde till imodiumkuren i Varanassi. Vi hade däremot svårt att se den omtänksamma och välkomnande befolkningen. Blåsningen i Delhi kan ha varit en orsak till det. Det är svårt att se gott i folk när man konstant blir påhoppad av människor som vill lura än eller ha ens pengar. Tillslut hittade vi dock en frizon från hycklare och folkmassor. Tågen. Andra Indienresenärer vi mött har instämt i att för Indien-nybörjare är det på tågen som man lär känna landet och dess folk. De man råkar hamna i samma kupé som blir snart lika nära som en familj. I början var vi säkra på att alla i varje kupé kände varandra sedan innan. De delar med sig av mat, sitter nästan på varandra och tjattrar och skrattar hela tiden. När de klev på tåget var alla främlingar, men när de klev av såg det ut som om de sa farväl till barndomsvänner. Rörande som "kylig" svensk att uppleva.
Sen är tågen i sig en härlig upplevelse. Vid varje station kliver försäljare på som säljer mat, snacks, vatten, kaffe och chai. Istället för att ha med sig mat eller snacks köper man två samosas för två kronor, en kopp chai för en krona och en cola för fem. Riktigt gott. Chaiförsäljarna kom och gick hela tiden. Deras ramsa "chai, chai, gorum chai" somnar man till, och vaknar man till. Men det är inte störande, utan är bara ännu ett ljud som hör dit. Fönsterna har inget glas utan bara galler, så alla lukter och ljud utifrån blandas med de i vagnen. Indiska landsbygden är oerhört vacker, så det var perfekt att sitta vid gallret och blicka ut. Eller, när man kommit in i tågåkandet, kan man sätta sig i dörren och känna vinden fläkta och svalka i värmen och ha ostörd sikt över landskapet. Vi gillade tågen något oerhört, och kände oss trygga där.
Därför trodde jag att samma trygghet borde gälla på bussar. Medpassagerarna är ju också påväg någonstans och borde inte kliva på bara för att luras? På bussen ner till Palolem trängde sig en bastant medelålders indier ner bredvid mig på det minimala sätet (se fotoalbumet). Han frågade lite trevande var jag var ifrån, vad jag hette och alla de vanliga frågorna. Jag behöll "lita inte på någon" inställningen men svarade tillbaka och tänkte att det kunde inte skada att ha någon att prata med under resan. Det visade sig att han är "utbildad" palm reader (typ handflats läsare?). Han försörjde sig alltså på att läsa andra människors framtid och liv i handflatorna. När han grabbade tag i mina händer tänkte jag 'okej, undrar vad det här kommer kosta. 500 rs (typ 80 kr)?' men jag lät honom "läsa". Först målade han upp en bild av min nuvarande personlighet och frågade om det stämde. Allt var självklart positivt och jag hade inga problem med att säga "ja, visst kan jag vara ambitiös. Jo men jag har nog kanske ett stort hjärta. Oj, har jag högre IQ än medelsvensson? Ja jo det kanske jag har.." Ni förstår situationen. Han ville vinna mitt förtroende genom att bevisa att han genom att läsa mina handflator kunde se exakt vem jag var som person. Och ja, jag hade väl inga direkta problem med den personen som han målade upp. Så han fortsatte. Jag borde plugga media, jag kommer alltid att resa, jag kommer bli far-/mormor, jag kommer gifta mig med min chef när jag är 27, få en son när jag är 28 och en dotter två år senare. Hela mitt liv beskrev han och upprepade gång på gång att jag skulle skriva ner allt, för han kunde svära på att det skulle falla in.
Efter började det dock bli riktigt skumt. Han kom in på mitt sexliv och sa 'att det var väldigt viktigt'. Jag borde läsa en bok som heter karma sutra, den skulle hjälpa mig mycket. Och från där blev det värre, och värre. När han tillslut nästintill sitter på mig (jag har hans väska i mitt knä), har han hunnit rita upp en massa ställningar som jag borde pröva (och även frågat mig mycket ingående om jag provat dem/ hur det var). Sammanlagt pratade han nog om det i mer än 30-40 minuter. Han hann täcka många punkter under den tiden. Det skumma var att han gav sig inte heller när jag vägrade svara eller la en kommentar som 'vi kanske kan byta ämne', 'jag vill helst inte prata om det här'. Nu i efterhand ångrar jag kanske att jag inte kallade på Dennis tidigare. För när Dennis kom och tvingade bort gubben gick han av bussen på en gång även fast han sagt att han skulle av i Palolem som vi. Han kanske inte var en hycklare, men ett pervo var han.
Goa fick mig snabbt att glömma bussresan. Vi hade det helt underbart. Åt, badade, åt, sov, drack färska juicer, badade, promenerade och åt lite till. (Jag blev beroende av underbara "bananashakes"). Hela veckan hade vi försökt ta tag i oss själva och gå på yoga. Man kan ju inte ha varit i Indien utan att ha provat på yoga. Varje gång kom vi dock med någon undanflykt. Därför tvingade vi oss själva att gå upp den sista morgonen och gå på ett 1 ½ timmes pass yoga. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Önskar att jag kunnat filma (min kamera gick sönder i Dennis regniga motorcykelfärd). Jag visste att jag var ovig - men det där var hemskt! Som tur var behövde jag bara vända mig om och kolla på Dennis som varken har balans, koordination eller vighet och så kände jag mig lite bättre. Hur jobbigt den än måste varit för honom gav han inte upp, det är värt en eloge. Jättekul och väldigt jobbigt var det. Ska se om jag kan hitta ett till pass att tvinga med mig Dennis på.
Den kvällen lämnade vi Goa för att ta en nattbuss till Chennai. 19.00 skulle bussen komma in och 19.15 skulle den gå. Vi blev tillsagda att vara där 18.30. För att vara på den säkra sidan åkte vi in så att vi skulle vara där ungefär 18.15. När vi kom fram var vi glada över att vi var tidiga - busstationen var omöjlig att hitta. Efter mer än en kvarts letande och efter att vi frågat ut halva stan om var stationen låg kom vi fram till att det inte fanns någon station. Bussen skulle stanna vid ett träd. Vid det här laget var vi liite oroliga. Bak på bi ljetten hade bussföretagets skyldigheter stått. Kort och gått stod det att om bussen var sen, eller inställd, hade företaget ingen som helst skyldighet mot passageraren. Man fick ingen information och inga pengar tillbaka. Och där stod vi vid ett träd. Klockan började närma sig sju och ingen buss i sikte. Kvart över sju hade det fortfarande inte kommit någon buss. Ångest. Vi var så rädda över att missa vårt flyg till Sri Lanka. Och vi var helt säkra på att bussen inte skulle komma. Fram och tillbaka vankade vi framför trädet. Idéer om att lifta med lastbilar, stoppa andra turistbussar och åka med dem eller hyra en taxi till Chennai surrade i våra huvuden. När klockan var runt åtta orkade vi inte vara oroliga längre. Vi insåg att det enda val vi hade var att sitta och vänta. Så där satt vi under vår korkek och såg andra turistbussar åka förbi. Halv nio hade vi nästan gett upp (två timmar senare). Då ser vi att det kommer en buss med bussföretagets namn på! Vi hoppade ut i vägen för att stanna bussen samtidigt som vi gjorde en lätt improviserad lyckodans. Känslan av ren lättnad och lycka när vi sedan satt i våra mjuka sköna säten i den luftkonditionerade bussen var överväldigande. Därefter gjorde det inget att resan tog 18 timmar, vi var så lyckliga över att komma i tid till Chennai och inte missa vårt plan.
Därefter var det Bye Bye India och Hello Sri Lanka. Så snart som möjligt kommer en första uppdatering om Sri Lanka! Plus en hel del bilder..
Är allt bra hemma? Någon som kan komma med något nytt om Bangkok?
- comments
HANNA ...jag tror det där var längdrekord :-)
Pappa Mats Det händer mycke. Det ser väldigt härligt ut bilderna från stranden. Dennis det är något nytt att du väntar på bussen det måste vara rekord? Jag har skickat det nyaste om bangkok på din maile Hanna. Det var ny spännade läsning. _Ha det bra
Mamma Tina Ja slemmgubbar finns det världen över!Tur att Dentan kom och räddade dej. Det verkar vara mycket kor överallt som gör som Zack, lägger sig precis var som helst (mest i vägen!) kram kram
Laila Underbart ju!! Alltihopa alltså! Och yogan, den kan ni få fortsättningskurs på hemma, med mig. :-) Jag har ett band jag kör typ dagligen,just med syskonbarn när de hälsar på... :-) Ha det fortsatt skönt! Och skriv så mkt du bara orkar Hanna./ Kramar Lallis
mormor Eivor Efterlängtad epistel har väntat och väntat. Ni råkar ju ut för lite missöden. Tur att det inte var jag som stod och väntade på bussen. Skönt att allt ordnar sig till slut, vilket det mesta brukar göra. Har ni tillfälle åka till Maldiverna så gör det. Hörde på TV att detta paradis snart är på väg att försvinna när havsvattnet stiger. Ha det bra! PoK
Pappa Jan Kul! Det man minns och skrattar åt efteråt är ju alla dråpliga händelser och när sker inte gått som planerat. 'Vad betyder 'min' kamera gick sönder..?
HANNA Du kan vara lugn pappa! Jag skulle aldrig lämna din kamera längre än en armslängd ifrån mig :) Antog att du skulle förstå det - delvis för att den inte har videofunktion :)
HANNA Hahah Tina, korna gör verkligen precis som Zack! Och dom får göra hur dom vill eftersom dom är heliga, men det var en av de härliga sakerna med Indien (och vi saknar faktiskt korna nu!) Laila, du kommer nog få jobba väldigt hårt med Dennis - men det skulle nog vara både bra och roligt! Pappa du har helt rätt, man har en tendens att komma ihåg sånt och så känns inte allt lika jobbigt efteråt! (tex Egypten? ;-)) Mormor maldiverna är väl riktiga paradisöar? Tråkigt om dom sjunker.. Men tror inte riktigt att de funkar för vår budget, paradis och förmodligen dyra öar? TACK för alla kommentarer - och för att ni överhuvudtaget orkade läsa allt :)