Profile
Blog
Photos
Videos
Förlåt, förlåt! Jag har försummat bloggen. Jag skrev ett lååångt avslutningsinlägg för Burma (tog 2 timmar) men så när det skulle publiceras försvann allt. Det har tagit mig tid att orka skriva om allt :) Men här kommer det avslutande inlägget för Burma:
Och så var ännu ett land förbi. Kambodja är vi i nu, sist men inte minst. Hoppas att det blir bättre än Burma.
Förstå mig inte fel. Burma var underbart. Folket på de flesta ställena var de vänligaste vi förmodligen någonsin lär träffa. Turismen har inte förändrat alla städer helt och hållet och mycket är fortfarande genuint. Det kunde ha varit perfekt. Men så blev det inte. Vidunderliga Bagan försvann på grund av Dennis stackars mage. Efter det gjorde vi en underbar trekk upp i bergen och besökte minoritetsbyar (mer om det nedan). Tyvärr höll det inte länge, för hela vår sista vecka försvann på grund av ännu mera sjukdom. Landet var helt underbart, men i slutändan spelar hälsan alltid störst roll.
Innan vi åkte till Burma funderade vi på vad som varit vad som varit bäst och sämst på resan dittills. Utan någon som helst konkurrens om bottenplatsen fick de första dagarna i Indien. De var verkligen hemska. Vi hade däremot större problem med att komma på en klar höjdpunkt.
Två/tre veckor hade vi i Burma. Så mycket tid jämfört med de tio dagarna i Sri Lanka. Det skulle ge oss tid att både se alla "highlights" och "get off the beaten track". Runt Mandalay visste vi att vi hade vår bästa chans att uppleva det mer avskilda Burma. Vi tog därför första bästa buss sju timmar norrut. Det visade sig vara en 04.00 transportbuss. Halva bussen var fylld med varor/gods och golvet bestod av tomatlådor (se fotoalbumet). Kanske inte vår mest bekväma resa hittills - men vi ville ju se riktiga Burma. Väl där visade sig att det var endast var vi och tre andra turister där - vi hade hittat rätt. På bussen hade vi träffat en äldre belgisk kvinna som hade fått rekommendationer om en guide att göra vandringar med. Ekonomiska som vi är slog vi ihop oss med henne och planerade en två dagars trekk upp till minoritetsbyarna i bergen. Guiden föreslog att vi skulle ta oss så högt upp i bergen vi kunde, för där var naturen vackrare och byarna mindre vana vid turister. Enda problemet var att man var tvungen att köra motorcykel dit. Det var bara för Dennis att lära sig köra motorcykel.
Efter en timme på en tom fotbollsplan och ytterligare en timme på lugnare gator hade guiden lärt Dennis att köra. Problemet var bara att vägarna var låångt ifrån de hemma. Glöm asfalt, glöm någon sorts slät väg och tänk er istället stora stenar överallt, gropar, gupp och diken fulla med vatten. Sådana vägar finns inte i Sverige. Jag satt bakom honom och höll fast i ett krampaktigt grepp.
Efter två timmars körning stannade vi för paus vid en by som låg längsmed vägen. Vi hade inte mer än hunnit kliva av motorcyklarna före vi var omringade av nyfikna barn. På lite längre avstånd höll sig de äldre, men de såg minst lika nyfikna ut. Efter många leenden och "maison kaaa (hej på Shan) vågade sig en av kvinnorna fram och bjöd in oss på te. (Se fotoalbumet för hennes hus.) Vi satt på mattor på golvet och drack te och åt tilltugg samtidigt som vi pratade med hjälp av guiden som tolk. Hon visade sig vara by-chefens fru och förutom att hon hade koll på allt och alla i byn hade hon även ansvar för att lära ut om HIV och malaria. När det var dags att gå var vi väldigt rörda över hennes gästvänlighet. Vi fortsatte vidare i byn och stannade flera gånger bara för att fota söta barn längsmed vägen som var nyfikna på min kamera. När de sedan fick se bilden på sig själva blev de helt till sig och hoppade och skrattade av glädje.
Bara några hus efter vårt första tebesök blev vi återigen inbjudna. Det huset var större men där bodde då tre olika familjer. Efter några koppar te blev min kamera återigen populär. Den här gången fick jag fota familjeporträtt, alla skulle vara med - tillslut även vi. Jag fick lova att framkalla varsin bild till alla i familjen och sedan ge till guiden som kunde ta med fotona till byn. Efter det visade jag dem foton hemifrån vilket de tyckte var väldigt intressant. När jag kom till ett familjefoto och zoomade in på farmor "ooade" de äldre kvinnorna och pratade väldigt livligt. De var nog i ungefär samma ålder och tyckte att hon var väldigt vacker med sin ljusa hy och blonda hår. Vår guide fick tillslut slita oss därifrån för att vi hade ont om tid.
Efter ytterligare en timmes motorcykelåkande (som vi spenderats med att konstant lett och vinkat till folk längs vägen) ställde vi cyklarna och påbörjade vår vandring. Guiden hade haft rätt om att naturen skulle vara vacker. Runt omkring oss sträckte sig berg efter berg så långt ögat kunde se. Bergen såg blå ut, och mot det eviga gröna landskapet med inslag av rött eller gult från vilda blommor var det vackert. När eftermiddagen började gå mot skymning kom vi fram till byn där vi skulle spendera natten. För 9 kronor natten fick vi övernatta hos by-chefens familj.
Hela dagen hade jag haft ett stort fett leende på läpparna. Alla hade varit så glada och förvånade över att se oss och vi hade mötts av leenden överallt. Det var inte förens på kvällen och vid vår middag som det leendet försvann. En av mammorna i familjen kom fram till vår guide och bad om hans hjälp. Hon var sjuk. Konstant ont i magen och hade någon sorts böld som stack ut ur magen och som var stor som en tumme. Två läkare hade hon besökt men det enda hon hade fått från båda var en påse full med piller från vardera. Det var nog ungefär 6-7 olika sorters piller i varje påse. Hon hade därmed 12-14 olika sorters piller. Som hon inte hade någon aning vad de var till för. Hon hade inte heller någon aning om vad som var fel med henne. Ändå hade hon varit hos två olika läkare. Därpå kom hennes man ut med journalerna hon fått från läkarna. Dessa var skriva på engelska. Fastän ingen i varken hennes familj eller i hela byn kunde läsa eller prata engelska. Varför?
Vi blev helt handfallna. Den här kvinnan mådde jättedåligt, hon var 23 år gammal, hade två barn och trodde att hon kunde vara på väg att dö. Hon hade spenderat nästan alla pengar familjen hade på att få se dessa läkare - och vad hade hon fått? Två påsar med piller. Guiden förklarade att läkarvården i Burma var nästintill obefintlig. De läkare som fanns var alltför dyra för "det vanliga folket" och operationer var bara att glömma. Majoritet av de som dog i landet hade ingen aning om vad de dött av. Läkarna flyttat utomlands dit de får mycket mer betalt och bättre livsvillkor. De rika, inklusive juntan, flyger till grannländerna när de behöver läkare. Juntan kunde därför inte bry sig mindre. Där satt vi och bara tänkte att vi ska aldrig mer klaga på den svenska sjukvården. Jag hoppas att kvinnan mår bättre.
Efter trekken hade vi inte längre några problem med vad som varit bäst på resan. Det kändes som om vi fick se "riktiga Burma" och vi hade en oförglömlig upplevelse. Synd att resten förstördes av sjukdom.
Nu har vi mött upp min mamma och bror i Kambodja. Vi har det underbart :) Men väldigt svårt att få julkänslor när man ligger på en beach och smuttar på drinkar.. Hoppas att ni alla har det bra! :)
- comments
Harry Tja, borta bra men hemma bäst. Här är det inte heller så mycket julstämning, ingen snö, lite folk i butikerna, i och för sej bra det är många expediter så det går fort att handla, men som tur är har Barbara klätt hela huset inomhus med julgrejor. Hörde att Annica och Jonas kommit fram, jag antar att dom flög från Sverige i fredags, strömavbrott på Arlanda inga ljus på landningsbanorna så det var mycket stora förseningar, men jag sa till Eivor att dom flyger Finnair (dom startar ändå) skickliga piloter har övat på dom dåliga flygfälten i Finland. Vi önskar er en trevlig jul och ett gott nytt år. //Harry
Faster Ninn Hej Hanna & Dennis! Förstår av er berättelse att ni hade en minnesvärd tid i Burma. Det är tungt att själv uppleva de orättvisor som finns i vår värld mycket tyngre än att bara läsa om dom och se på tv. Här är det inte mycket till vinter, lite is i sundet i går morse, lite vit på marken. Men det som vi alla i familjen längtat efter en längre tid är JULLOV och att inte behöva gå upp på morgonen och där är vi nu - så då är det snart jul ändå och lyckan fullkomlig! Vi önskar er en riktigt GOD JUL med massor av kramar och vi tänker på er extra mycket på julafton. Njut och ta hand om er från Lill Per Lova Tobias Felix Emilia
farfar raymond o farmor ewa God jul Hanna o Dennis Underbart att höra ifrån er, vilket äventyr. Jag, farmor ewa, hade hoppats på att få göra änglar i snön, men tji vad jag bedrog mej nästan ingen snö. Har precis satt upp tomten som spelar, han fungerar i år med, så lite julkänsla finns det.Tänker på er bamsekramar
Laila God Jul på er! Nu är även jag på Hjälmö. Eva lägger in sill och Raye sover framför tv:n, allt är som vanligt! :-) Puss o kram Laila
mormor Kul att äntligen få rapport igen. Ni får verkligen uppleva mycket. Hoppas Kambodja blir en höjdare också. Värme får ni tydligen så det förslår. Vi kan nästan tävla med er 7 grader varmt idag dagen för julafton! Men trist och grått. Tänker på er. PoK
Mamma Tina Ja det finns så mycket elände i världen, vi har det väldigt bra här hemma trots en grön jul! Skulle jobbat idag men fick vara ledig så jag svävar på moln här hemma.Nu kan jag fixa julbordet i lugn och ro.Synd att pappa inte mår så bra, men vi får hoppas på bättring.Julbocken har kommit till Lina och granen är klädd.Ha det så bra nu i värmen och hälsa alla kram kram kram
HANNA Kul att höra från dig Harry! Mamma och Jonas upplevde inga förseningar alls. Kanske var pågrund av skickliga piloter :) Mysigt med julpyntat! Då gör det inget att snön uteblir. Kambodja har varit hej okej mormor. Efter Burma känns det tyvärr alldeles för turistigt. Men det är skönt att bara ta det lugnt på beachen! Tänkte på dig väldigt mycket på julafton. Hälsa Bertil! Puss och Kram
DENNIS God jul alla i efterskott! Hoppas ni njutit av ledigheten, och att barnen får ett bra jullov Lill. Farmor inga snöänglar här heller, Lina berätta vad hon fick i julklapp. Misstänker vad jag har fått, ser fram emot det! Har lite ångest över att jag ska åka hem snart, men ska bli kul att träffa alla igen!!! Håll snön borta åt mig, kram Dennis