Profile
Blog
Photos
Videos
Gott nytt år!! Nytt år, betyder att den här delen av resan är påväg att ta slut. Tre månader har flugit iväg. Vem åt upp tiden? Dennis ser fram mot att komma hem och träffa alla. Men jobb och kyla varje dag skulle han klara sig utan. (Sedan tror jag även att han kommer sakna mig ;))
Efter 16 timmars resa från Sihanoukville är vi nu i Bangkok. Hemsk resa. Det fanns inget fungerade system vid gränsen och allt tog dubbelt så lång tid som det bör ta. Som tur var hade vi bokat ett lite finare hotell i Bangkok, så när vi äntligen kom fram var det bara att sjunka ner i den sköna sängen.
I Söndags sa vi hej då till mor och bror. Det var en riktig lyx att få vara med dem i Kambodja, och att få fira jul och nyår med familj. Tråkigt att säga hej då. Snart nalkas dock ett värre avsked, så det är väl bara att vänja sig.
Kambodja då, vi hade höga förhoppningar efter att ha hört många lovord om landet. Även om det har varit ett trevligt land och vi har haft en väldigt bra tid är vi ändå något besvikna. Mycket kändes alltför turistigt. Vi skulle nog ha försökt besöka några platser utanför turiststråket. Sihanoukville var speciellt förstört av turismen. Det fanns ingen riktig charm. Mamma jämförde det med mallis. Stranden var fullsmockad med solstolar och försäljare och tiggare som gick överallt. Men även fast vi skulle ha önskat ett mysigare ställe var det bra dagar. Vi nådde en ny nivå av slöhet. Är det inte sjukt hur ihop slöad man kan bli? Minsta lilla sak blir till dagens stora mål. (Sista dageb var vårt mål till exempel att hämta tvätten - som vi inte ens tvättat själva). Dagarna styrdes av när det var dags att äta nästa måltid. Vi jobbade på vår tidigare icke befintliga bränna och fick tid att umgås. (Jag och Dennis nådde en ny nivå på vårt förhållande då vårt hotellrum, som vi bodde i 11 nätter, saknade badrumsdörr).
Vi mötte upp mor och bror i Siem Riep där det kända tempelområdet Angkor Wat ligger. Maffigt område. Mitt ute i djungeln ligger som en massiv gammal stad av tempel. Mamma och Jonas sa att det kändes som att de var i en Indiana Jones film. Eftersom de låg mitt i djungeln hade flera tempel slukats av naturens krafter. Träd växte på tempelna och rötterna slingrade sig runt väggarna. Så fort som möjligt ska vi ta oss tid att uppdatera fotoalbumet så kan vi visa bilder.
Siem Riep var en mysig stad. En flod slingrade sig genom staden och den kändes liten och lugn samtidigt som det fanns väldigt mycket barer och restauranger. Jag hörde en annan backpacker jämföra staden med en universitetsstad. Det var vibrerande men ändå mysigt. Vi har sett många städer vi det här laget och Siem Riep är nog en av mina favoriter! Möjligtvis kan vårt underbara hotellrum ha bidragit. Som många vet har vi bott ganska basic, men i Siem Riep hade mamma bokat och hittat vårat hotell och det var verkligen underbart att få krypa ner i en mjuk säng och bo i ett fint rum efter tre månader av budgetboende.
Efter Siem Riep åkte vi till huvudstaden Phnom Pehn. Där var det dags att sätta oss in i landets brutala historia. För 30 år sedan regerade det kommunistiska khmer rouge i Kambodja. De hade makten i fyra år, och under de fyra åren dog 2 miljoner människor. Alla med utbildning mördades eller tvingades ljuga om sitt yrke. Städerna tömdes helt och hållet och invånarna tvångsplacerades till olika byar på landsbygden. Planen var att alla skulle ha samma status. Vilket betydde att man arbetade antingen på fält eller med att gräva ur diken och liknande arbeten. Varje dag arbetade de 16 timmar utan lön. De fick lite ris till mat. Många arbetade ihjäl sig. I Phnom Pehn besökte vi skräck-fängelset S21 dit oskyldiga fångar togs för att torteras. Många dog och de som inte dödades under tortyren forslades sedan till "killing fields".
Det var hemskt att gå runt i cellerna och se tortyrredskapen som fortfarande fanns bevarade. Ännu värre var dock alla foton. Khmer Rouge dokumenterade allt de gjorde, väldigt noggrant. Så varje fånge som kom in fotades, före och efter tortyren. Efter bilderna var brutala. Usch. Så sjuk att något sådant verkligen kunde ske. Men hur hemska efter-bilderna än var, så var det före bilderna som knäckte mig. Så mycket skräck och sorg som fanns i deras ansikten. Vissa verkade dock inte ens veta vad som var på väg att ske - för de log mot kameran som om de log mot en vän. Det var inte bara vuxna, utan barn också. De fotona var värst. Barnen såg alla skräckslagna och jätteledsna ut. Usch. Varför tortera och döda barn?
Efter S21 åkte vi vidare till "killing fields". Ni förstår på namnet vad det var. De tror att ungefär 200 000 dödades där. Fångar forslades dit i lastbilar. De släpptes sedan av och fick vänta tills det var dags för deras tur att bli avrättade. Kulor till pistoler och gevär var för dyrt. Så de dödades med yxor, spadar och andra verktyg istället. Vilka människor är kapabla till att göra sånt? Hur sjuk i huvudet måste man inte vara för att kunna döda tusentals människor, med en spade? När man gick omkring kunde man fortfarande se kläder som låg i marken från massgravarna - och ibland tänder och benbitar. Allt var bara hemskt. När man inte trodde att det kunde bli värre kom vi till ett träd. "The killing tree". Där slungade de bebisar mot trädet. Bebisar! Fyfan.
Tanken på att sådana ställen fortfarande finns på vissa ställen i världen är hemsk. Tänk om det finns något liknande - dock inte riktigt lika brutalt och i lika hög siffra - i Burma? Det finns säkert något fängelse som är likt S21.
Hur hemskt det än var att besöka, så är det bra att sådana där ställen finns. Påminner om vad som hände. Det hjälper förhoppningsvis att förhindra att liknande saker händer igen. Vi är tacksamma över att vi är födda i Sverige. Kambodjanerna (khmererna) har alla förlorat stora delar av sin släkt. Många släkterna blev helt utplånade.
Nu blev jag lite nedslagen. Hoppas att jag inte förstörde någon annans goda humör. Om det hjälper så har många khmerer förlåtit och försöker glömma det som hänt. Det är stort att kunna förlåta något så brutalt.
- comments
Lina HAHA ingen dörr. Yes, har snackar vi fan ny nivå ;-) Jag har tårar i ögonen. Fruktansvärt hemskt... Usch ryser. Kan förstå vilken känsla att vara där.. men som du skrev, bra att de har de kvar!
MammA Stackare! Var resan så hemsk? Våra fyra timmar blev dryga fem och de kändes i ryggen. AC:n funkade ytterst dåligt också och vi fick sitta längst bak eftersom resebyrån hade bokat in oss på bussen till Siem Reap ist för till PP. Hoppas att i har det bra i Bangkok på finhotellet nu! Tack för sköna dagar, puss puss
MammA PS. Tack för att du satt in ett foto (det enda?) som jag ser normal ut! :)
Mamma Tina Hoppas ni får det bra de sista dagarna. Ha det fortsatt bra nu Hanna, hoppas du fortsätter med dina jätte fina bloggar.Dennis vi syns snart kram kram
Harry Grattis på namnsdagen!
Pappa Mats Ett bra inlägg som vanligt Hanna men det var läskigt. Det skall bli kul att följa resten av resan. Snart kommer du hem Dennis skall jag göra en köttbit med potatis gratäng ?
HANNA Tack Harry!! Det är ett bra foto mamma, haha men nu är du väl lite pessimistisk? Tack så hemskt mycket för att ni kom! Vi fick det bra Tina. Men det var inte tillräckligt. Kändes alldeles för tvärt nu när han åkte. Tack för de snälla orden :) Både tina och mats. Men åh. biff och potatisgratäng lät underbart! Lite avundsjuk blir man :)
Dessi Synd att Kambodja inte motsvarade förväntningarna... När vi va i Sihanoukville hade det inte hunnit bli lika turistigt, men man kunde ju i för sig se att det byggdes en del då... Ankor Wat tyckte jag däremot va väldigt fascinerande! Ja deras historia är verkligen hemsk1 Det obehagliga är att det inte alls är så länge sedan, och många av dom som lever har ju en väldigt stark anknytning till det som hänt. Jag tyckte man märkte det på människorna att dom var lite mer reserverade än i t.ex. Thailand. Jag kommer ihåg att jg tyckte det va väldigt obehagligt att gå i cellerna och se bilderna, man kände sig verkligen illa till mods, men det är bra att se sånt också, man får liksom ett helt annat perspektiv på allt då! pussar